Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skit samma’

Ett inlägg om den gångna Toffelveckans ljuspunkter och nattsvarta prylar. 


Torsdagsmorgon och jag ligger nog och sover
när det här inlägget trycks ut. Tidsinställd publicering är ett finfint verktyg i WordPress. Jag skulle ju kunna låtsas att jag är uppe och gör nyttigheter, men troligen är det inte så. Skit samma, nu kör vi!

Skumpa


Rumpa
(alltså jag gillar vissa rumpor, särskilt den som sitter på Anna, men inte alla…)


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vad som är billigt på ICA och alla jädra papper…


Det började regna i eftermiddags.
Jag har bara hittat ett enda jobb att söka hittills, men var lugn, dan är inte slut än. Tyckte synd om Fästmön som hade med sig Prinskorven till jobbet. Ja, inte för sällskapet utan för att det ösregnade. I skrivande stund vräker det ner. Det är bra. Det behövs! Så jag erbjöd hämtning och hemskjutsning till Himlen klockan 16.

Vi stannade till vid ICA Solen, my favourite livsmedelsbutik! Somliga flamsade omkring gigantiska sugar snaps, medan andra mer seriöst ägnade sig åt att handla godis pizza mat.

Gigantisk suger snap

Gigantisk sugar snap.


Jag säger inte vem av oss två
som gjorde vad, men som du vet är det Anna som gillar grönsaker i den här familjen. Min varukorg såg ut så här:

Solenhandling

Min varukorg.


Som synes på bilden
innehåller korgen bland annat tre påsar bilar och två Dr Oetker-pizzor. Tre påsar bilar kostade nämligen lika mycket som två pizzor. Och jag kunde inte bestämma mig för vad jag ville äta. Fryst pizza är det ingen större näring i. Det är det inte i Ahlgrens bilar heller, men de är goda.

I Himlen höll sig alla undan när vi kom utom familjen Us (uttalas: uss). Till och med hunden Us ställde sig i vägen. Och vem vill ha en hund klistrad på sin bil? Inte jag, tack. Jag föredrar levande hundar. Hade lust att sticka ut huvudet och skrika:

Hört talas om koppel???

Men det gjorde jag inte. Jag åkte hem till mitt för att äta kycklinglår och potatissallad. Det var nämligen också billigt på Solen. Hemma i New Village var postboxen så full att det stack ut grejor ur själva in-hålet. Ordinarie brevbärare har alltså börjat jobba igen. Det var därför posten inte kom förrän nånstans mellan 16 och 17 idag.

Vad var det för intressant som fyllde min postbox då? Tja, man ska ju inte läsa andras post, men där låg intyget från Försäkringskassan samt två brev från a-kassan. Hade jag inte pratat med personen på a-kassan i telefon i förrgår hade jag inte förstått ett skit av vad det stod i de två breven. Anmärkningsvärt, eftersom jag anser mig vara normalbegåvad. Åter igen: vad hände med myndighetskravet om klarspråk???

Dagens post

Dagens post innehöll intyg och en massa pappar från a-kassan, men också tidning och DVD.


En blankett skulle fyllas i
och denna tillsammans med intyget från Försäkringskassan och ett handskrivet (!) brev från Yours truly stoppade jag strax i ett kuvert för att posta i morgon. Det ösregnar ute och mitt ärende handläggs inte snabbare om jag draschlar till en brevlåda nu. Bland annat läste jag mig till att beslut om a-kassa betalas ut eller ej först kan fattas och meddelas efter att jag fyllt i mitt första a-kassekort. Nu funderar jag på om det handlar om två eller fyra veckor… Dessutom har jag, som alla andra, sju dagars, sju VARdagars, karenstid innan jag då EVENTUELLT får a-kassa. Detta innebär, om jag kan räkna rätt, att jag kanske kan få nån form av ekonomisk ersättning i… oktober, i bästa fall. I bästa fall. Jag har, sedan april 1986, betalat mina fackavgifter varje månad. Need I say more hur jag känner..?

UppsalaTidningen Den har jag saknat. Men nu har ju Lokalblaskan köpt upp den, så nu är det ju skit samma att läsa den också. Jag menar lika skitdålig som lokalblaskan. Även om UppsalaTidningen är gratis är jag fullkomligt övertygad om att den alldeles strax skrivs av såna som jobbar på lokalblaskan. Och då kvittar det.

Det roligaste i postboxen var förstås DVD:n! Det är den andra filmen i den nyinspelade Maria Lang-serien, Kung Liljekonvalje av dungen. Det är faktiskt en film som redan har gjorts nån gång på 1960-talet. Kan bli kul att titta på i helgen, tror jag! För i morgon kommer min älskling hit. Då ska jag laga italiensk pastasås och vi ska dricka vin och somna framför filmen. På lördag blir det kräftor igen, har jag bestämt.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett snurrade inlägg.


Alltså det går fortfarande lite runt
i skallen, men jag mår bättre (tackar som frågar!) efter att ha ätit lite OCH telefonerat med en go vän. Så nu tänkte jag ut och snurra i cyberspace för att kolla om det står nåt tokigt eller slugt i media. Häng på – men bara om du vill, förstås!

 

stekta ägg

För mycket fett tror jag inte är bra.

LCHF kan ligga bakom strokeökning. Det blir allt vanligare att unga människor i vårt land får stroke. och hjärtinfarkt. När jag var i tonåren, på den äldre stenåldern, kände jag faktiskt en jämnårig tjej som hade fått stroke och det var ovanligt! Ett gäng doktorer tror i vart fall att ökningen av stroke idag beror på LCHF-kosten, med lite kolhydrater men mycket fett. Dessutom ökar vi i vikt, nåt i alla fall jag kopplar ihop med fett. Jag är mycket skeptisk till LCHF av skälet att jag tror lagom är bäst. Den dieten visar inget lagom och en del av dess anhängare beter sig som om de tillhör nån sekt. I alla fall en del som har kommenterat här på min blogg…


Ensamma och fattiga kan bli utan gravsten i Södertälje.
Vilken tur att det finns plats för min askurna i familjegraven i Metropolen Byhålan! Där finns det en sten, men skit samma om mitt namn står på den. Bara jag får vila där. För övrigt är jag glad att jag inte bor i Södertälje, ba!

 

stranden

Varamon rules! Forever and ever.

Varamon populäraste badplatsen i Östergötland. Men DET är väl inte förvånande?! Svenska Turistföreningen frågade folk om länens bästa badplats. Hela 1 800 personer tyckte Varamon i Östergötland. Självklart!!!


JC lägger ner i Uppsala.
Trist!
För det var en affär som la upp jeansen åt den som inte ville eller kunde släpa fram symaskinen själv.

Bananbyrån på Stora torget

Bananbyrån fanns ett tag på Stora torget i Uppsala.

Pressbyrån byter namn – men bara under Stockholm Pride, förstås. Nu kan man handla på Homobyrån, Bögbyrån, Flatbyrån och Queerbyrån. Vi ska för övrigt bo nära Flatbyrån från och med i morgon!


Schlagerkväll på Pride.
Och där är inte jag utan här. Suck… Men live-TV är där. (OBS! Det är paus lite då och då!)


Livet är kort.

Read Full Post »

På väg hem i bilen igår var det dags att bryta ihop igen. Skälet var väldigt enkelt. Innan jag åkte från jobbet skuttade jag upp till institution 1 för att flukta igenom papperstidningsutgåvan av lokalblaskan. Växlade några ord med ML som undrade om jag ska vara med på påsklunchen i nästa vecka.

Tyvärr går inte det för mamma kommer hit.

sa jag.

Och bara för det fick jag krångla och byta dagar med Den Hjärtegoda L, som jag vill bjuda på lunch som tack för den fantastiska måltiden strax före min operation. Dessutom… skulle jag nog bara bli ledsen.

Naturligtvis fick jag förklara varför. ML tyckte att det var jättetråkigt för, som h*n sa,

Vi har trivts så bra med dig här!

Så klart orden värmde, men jag hann knappt ut i bilen förrän tårarna trillade. Och när jag satt där och marssolen, som trots allt är ganska stark, lyste på mina kinder genom de smutsiga bilfönstren… Då såg jag hur tårarna gjort stora fåror på mina kinder. Det är sant! De här sista årens prövningar har gjort mig… gammal.

Hemma väntade en gigantisk strykhög och vad passar väl bättre som lindring när man är ledsen än kroppsarbete. Efter avklarat arbete unnade jag mig två kexchoklad till middag. Sen mådde jag förstås illa, men det är ju skit samma.

Innan jag fick slå ner rumpan slog jag in… julklappar! Ja, det blev ju så att jag hann köpa två julklappar till mamma förra året, men jag hann inte överlämna dem. Därför får hon dem nu till påsk. Hon har frågat vad jag önskar mig. Det blir ju bara dumt, för jag vet ingenting mer än sånt som inte går att köpas för pengar. Och en Ajfån. För, som sagt, jag måste ju vara kontaktbar även framöver. Sen. När det är över det här äventyret jag har deltagit i sen september 2011.

julklappar till mamma
Ett hårt paket och ett mjukt paket till mamma.


Resten av kvällen ägnade jag åt
mitt favoritprogram Antikrundan. Telefonerade med Fästmön efter det. Det ska bli så skönt att få sällskap i kväll, efter den här skitveckan. Till helgen kanske det blir en (inköpt på DVD) eller annan film (bio), det beror lite på hur vi mår. Det viktiga är att vi är tillsammans, inte vad vi gör.

Och i natt har det snöat. Mycket.


Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.


Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »

Som alla söndagar tycks även denna gå i sjukdomens tecken. Jag har nog kanske inte skrivit ut saker så tydligt här, men jag har mått illa och känt mig svag konstant i typ en månad nu. Minst. Meducinen har bara gjort lite nytta, det är inte så vidare värst piggt fortfarande. Och illamåendet kommer av att jag blev tvungen att sluta med en medicin eftersom den tog bort verkan av två andra tablutter jag äter. Så, nu vill jag inte säga mer om detta och ursäkta om jag gnäller.

Det är lite svårt att hitta nåt som jag inte mår illa eller får ont av, men till middag idag blir det två avocado med keso. Det som triggade morgonens förmiddagens illamående var en liten, liten bit paprika. Det känns lite tröstlöst ibland, eftersom allt jag äter framkallar värk eller illamående. Kanske det är därför jag äter godis bara för att det känns som skit samma, bara jag får äta nåt gott. Sen om det kommer upp är det förstås inte så trevligt.

Igår köpte jag ju lördagsgodis, men jag åt inte många bitar. Fast kinderegget slank ner på kvällen. Dock inte leksaken. Den tog jag med mig hem för att bygga ihop, för jag såg direkt att det var smådelar. Hrrrrmmm… det visade sig vara två (2) delar och en klisterdekal… Och se vilken fin ring det blev!!!

Nu blev du allt avundsjuk, va?


Fästmön
och jag var och handlade
innan jag åkte hem till New Village. Här har jag packat upp, jag har ringt till mamma och nu är jag duktig och diskdefragmenterar leksaksdatorn som jag tycker jobbar lite långsamt. Det tar visst skitlång tid…

En härlig vårsöndag är snart till ända och den enda friska luften jag har fått är den på vägen till och från bilen. Ja ja, men det är faktiskt så att jag inte orkar. Det går väl över om 100 år, som min morfar brukade säga. Dessutom har jag fått en finne på näsan, så jag har lite att greja med, om du förstår vad jag menar…

Nu ska jag ringa faster E och kolla vad hon gör!

Read Full Post »

Det kändes som om jag hade så mycket kväll i kväll. Först. Men sen svischade timmarna förbi och nu är det snart läggdags. Jag har pratat i telefonen tre gånger – först ringde jag mamma, sen en kär vän och sist, men inte minst ringde Fästmön.

Mamma har nu börjat backa om julen, gissar att jag inte lät tillräckligt entusiastisk i lördags. Men det är ju bara så att jag inte vet mitt läge och jag har svårt att planera nånting för framtiden då. Än så länge är löften bara ord i luften – inte på nåt papper. Och då blir det… knepigt.

Min kära vän och jag avhandlade sju sorger, åtta bedrövelser och en miljon glädjeämnen. För just idag är jag väldigt glad för min väns skull och önskar en massa lycka till. Bland våra gemensamma glädjeämnen finns de partners vi har – vi är så lyckligt lottade att det finns lugna och kloka personer vid vår sida. Inte såna som vi, som är hetsiga och snabba att måla allt och alla i tjockis-svart… Jag känner mig ibland som skalet på en kastanj, taggig som f*n.


Självporträtt?

                                                                                                                                                               Idag har jag målat lite för mycket i svart, liksom en och annan människa. Framför allt en människa som har gjort mig mycket illa – trots att vi aldrig, mig veterligen, har träffats. Det komplicerar saker och ting. Och än mer komplicerande är det att det vi kallar Världen är nånting så litet. Jag önskar att jag kunde se över och bortom alla onda ord. Låta dem rinna av mig. Men jag är inte alls bra på det. Jag till och med förutsätter att de flesta vill mig illa. Som balans och motvikt rycker då allt som oftast Anna in. Kloka, coola Anna som säger saker som

Det är väl skit samma vad h*n tycker, det är väl viktigare vad jag tycker?

Snacka om att slå huvet på spiken!..

Men jag har också gjort en ny bekantskap i Peter (som egentligen heter nånting annat). Jag känner mig modig som vågar, modig som ändå litar på mitt omdöme. Samtidigt är det väl så att den som ger också får. Noterbart är, för övrigt, att jag mer och mer väljer manliga bekantskaper. Kvinnor blir ibland alldeles för hönsiga för mig, jag orkar inte med dem. Med hönsig menar jag här mest skvallriga och intrigerande kärringar.

Min kollega Lisbeth (som ju också heter nånting annat) är ju kvinna,  men inte alls av den hönsiga sorten utan en av de roligaste  jag träffat på länge! Hon har en sån där torr humor som tilltalar mig, hon har ett sätt att säga de roliga orden som om hon vore ett våp – och sen är hon så jäkla smart! Nota bene, vi har också haft många seriösa diskussioner och samtal – jag gillar verkligen detta utbyte!

Och så har jag haft sms-kontakt med Carl idag igen! Pinsamt nog blev jag tvungen att messa honom och fråga efter några filer jag inte kunde hitta. Jag saknar honom verkligen och jag kan väl lugnt säga att sen den dan han slutade har jag inte fått nån handledning över huvud taget utan jag har fått klara mig bäst jag kan med de uppdrag jag har. Men det går. Det går rätt bra.


Carl agerar Jeppe paa Bjerget.

                                                                                                                                                                    Jag fick också ett mejl i kväll som gjorde mig glad. Glad därför att en person som länge har väntat på en behandling äntligen ska få den, redan på måndag. Självklart håller jag alla tummar!

Och så avslutningsvis… Bloggtoppen. Självklart finns/fanns jag där, detta är ju en ganska läst och välbesökt blogg. Så nu är, för säkerhets skull, ett antal lösenord ändrade – just in case. Mitt lösenordssystem är klassat som starkt, men ändå vill man hacka mig så går det nog. Fast å andra sidan, hur många hemligheter har jag kvar? Några pengar har jag i vart fall inte som nån kan ta.

Nu är det dags att krypa till kojs. Och nej, madrassen är inte full av pengar, jag lovar.

Read Full Post »