Ett inlägg om en TV-serie.
Samma kväll som Den fjärde mannen hade premiär på SvT fick jag veta att mammakusinen B och huvudrollsinnehavaren Rolf Lassgård är (ganska nära) släkt. Och eftersom B är mammas kusin måste ju även jag vara släkt med skådespelaren? Skämt åsido, mamma och jag tittade honom och de andra, förstås, i den första delen.
Helena af Sandeberg och Rolf Lassågård i Den fjärde mannen. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)
Avsnittet inleds 1989 med ett mord på en byrådirektör vid Statistiska centralbyrån. En man utan familj och vänner och inte särskilt omtyckt på jobbet. Sen hoppas det till nutid. Lars Martin Johanssoyrån (Rolf Lassgård) utnämns till SÄPO-chef. Han samlar en trio skarpa hjärnor runt sig. Just när han har tillträtt kommer ett brev till enheten innehållande ett datum. Det handlar om ockupationen av den västtyska ambassaden 1975. Brevskrivaren insinuerar att terroristerna måste ha haft hjälp av fyra personer utanför. Fyra svenskar. Lars Martin Johansson och hans trio sätter igång att jobba med detta.
Ja det här är hattigt värre. Vi hoppar från 1989 till nutid – och sen även till 1975, alltså. Det är lite väl hoppigt och förvirrande, särskilt som framför allt Helena af Sandeberg i sin roll som Eriksson ser likadan ut 1989 som nu. Annars är det skådespeleriet som den här första delen klarar sig undan på. Claes Malmberg är lysande som den vidrige polisen Bäckström.
Nä, jag föredrar nog Leif GW Perssons böcker. Just den här TV-serien baseras på hans roman En annan tid, ett annat liv.
Toffelomdömet efter den första delen blir ett ”nja, sådär”, det vill säga medel.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 