Ett inlägg om ett TV-program.
Det enda braiga på TV en lördagskväll just nu är Stjärnorna på Slottet. Det är dessutom en riktigt bra svensk TV-produktion. För som vanligt blir jag positivt överraskad av de flesta ”stjärnor” och inser att de inte alls är varken märkvärdiga eller knäppa utan precis lika intressanta som människor i allmänhet. Igår kväll bänkade Fästmön och jag oss för att se Stjärnorna på Slottet 2014: Claes Månssons dag.
Claes Månsson. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Andreas Hillergren/ SVT.)
Det jag gillar mest med den här omgången av serien är att det inte är så många ståhejiga äventyr stjärnorna ger sig ut på. (Inte alls typ som när Jonas Gardell tvingade Kjerstin Dellert att ställa upp och roa lokalborna etc. Den gången han själv vägra att ta emot en fiollektion. Den gången jag tappade lusten för honom totalt.)
Claes Månsson ville lära sina medstjärnor att dansa tango, helt enkelt. Och som gubben i lådan dök Ann Wilson upp och hade lektion. Så enkelt och så roligt! Alla deltog och alla njöt.
I övrigt lärde jag mig hur man skalar en hummer. Men det viktigaste var nog att jag fick en bild av Claes Månsson. Jag hade liksom ingen föreställning alls om honom, eftersom han är satt i kategorin komiker. Såna gillar inte jag. Claes Månsson blev nu – förstås! – ett undantag! Ett av skälen till detta är att han berättade så öppet om sin scenskräck, ett annat när han pratade om sin svåra sjukdom. Han kunde liksom lika gärna ha dött eller blivit en grönsak…
Claes Månssons dag får högsta Toffelbetyg!
Nästa gång är det Leif Andrée som är huvudstjärna. Honom har jag inte nån bild av heller, egentligen, mer än det jag har fått se nu i de två avsnitten av säsongens Stjärnorna på Slottet. Jag gillar hans hår och hans skratt och tycker att han ser snäll ut.
Så här tyckte jag om Stjärnorna på Slottet 2014: Malena Ernmans dag.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 