Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skådespeleri’

Ett inlägg om en film.


 

SkumtimmenEn av mina svenska favoritförfattare är Johan TheorinJag har nog läst alla hans romaner och fängslades genast av spänningen med en aning övernaturliga inslag i. I kväll visade SvT Skumtimmen (2013), baserad på boken med samma titel. Det var självklart att jag skulle titta.

Filmen handlar om Julia som aldrig riktigt har förlåtit sin pappa Gerlof för att han inte höll kollen på Julias son Jens. Jens försvann för 21 år sen, men nån kropp hittades aldrig. Det sades att han hade drunknat. Eller också mötte han den mystiske Nils Kant, mördaren som återvände till Öland – i en kista.

Det är nästan lite skönt att det för en gångs skull inte är Gotland som är ön för otäckheterna i kvällens film, utan Öland. Skämt åsido, öar är spöklika och Johan Theorin lyckas genialt fånga det i sina böcker. Lika genialt hade inte Daniel Alfredson regisserat den här filmen. Skådespeleriet var dessutom bitvis väldigt platt.

Toffelomdömet blir medel – och då är Tofflan snäll.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Samma kväll som Den fjärde mannen hade premiär på SvT fick jag veta att mammakusinen B och huvudrollsinnehavaren Rolf Lassgård är (ganska nära) släkt. Och eftersom B är mammas kusin måste ju även jag vara släkt med skådespelaren? Skämt åsido, mamma och jag tittade honom och de andra, förstås, i den första delen.

Helena af Sandegård och Rolf Lassågård i Den fjärde mannen

Helena af Sandeberg och Rolf Lassågård i Den fjärde mannen. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Avsnittet inleds 1989 
med ett mord på en byrådirektör vid Statistiska centralbyrån. En man utan familj och vänner och inte särskilt omtyckt på jobbet. Sen hoppas det till nutid. Lars Martin Johanssoyrån (Rolf Lassgård) utnämns till SÄPO-chef. Han samlar en trio skarpa hjärnor runt sig. Just när han har tillträtt kommer ett brev till enheten innehållande ett datum. Det handlar om ockupationen av den västtyska ambassaden 1975. Brevskrivaren insinuerar att terroristerna måste ha haft hjälp av fyra personer utanför. Fyra svenskar. Lars Martin Johansson och hans trio sätter igång att jobba med detta.

Ja det här är hattigt värre. Vi hoppar från 1989 till nutid – och sen även till 1975, alltså. Det är lite väl hoppigt och förvirrande, särskilt som framför allt Helena af Sandeberg i sin roll som Eriksson ser likadan ut 1989 som nu. Annars är det skådespeleriet som den här första delen klarar sig undan på. Claes Malmberg är lysande som den vidrige polisen Bäckström.

Nä, jag föredrar nog Leif GW Perssons böcker. Just den här TV-serien baseras på hans roman En annan tid, ett annat liv.

Toffelomdömet efter den första delen blir ett ”nja, sådär”, det vill säga medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Varje tisdag köper jag Expressens TV-tidning. Ja, det ska vara Expressens. Den är bäst, tycker jag. Den vidhängande kvällsblaskan har jag som sport att undvika köpa. Om man scannar sina varor brukar det gå bra att slippa undan.

Efter att ha försökt hålla mig upprätt i duschen (svårt att stå, hälen är synnerligen ond idag) i en kvart för tvagning, bänkade jag mig vid köksbordet med min middag: två rostade mackor med ost, cornflakes med mjölk och ett par skedar av mamma kusinen B:s fantastiska morellsylt. Torftigt? Inte alls. Morellsylten gör detta till en lyxmiddag, så det så. OCH NU VAR JAG INTE IRONISK!

Middag med TV-tidningen. Ifall måltiden skulle dra ut på tiden finns annan lektyr i närheten.


Så började jag sleva in
och bläddra OCH MARKERA. Jag gör nämligen som min far, jag markerar de program jag ska se eller spela in den kommande TV-veckan. Förresten, varför är inte TV-veckorna samma som de vanliga veckorna? I TV-tidningen börjar de på torsdagar. Konstigt.

Den kommande TV-veckan ser i alla fall verkligen lovande ut, för en gångs skull. Till och med i helgen finns det nåt att titta på. Helgerna den senaste månaden har varit ovanligt torftiga på TV-fronten. Jag slösar nämligen inte bort min tid med att slöglo på TV. Nej, det ska vara särskilda program. Till och med när TV:n agerar insomningstablett ska det helst vara nån serie om rättstekniker eller poliser fast jag inte tittar.

Vad ska jag då glo på som är så bra? Så här ser min kommande TV-vecka ut:

  • På torsdag klockan 21 – 22 är det Criminal minds på Kanal 5. Det är fjärde delen av 24 av avsnitt som är från nuvarande säsong. Inga repriser, alltså.
  • På lördag klockan 21.30 – 22.40 är det säsongsstart för Downton Abbey i SvT1. Åtta nya avsnitt blir det.
  • Efter Downton Abbey sitter jag kvar, för direkt efter, i samma kanal kommer det första av sju avsnitt av Friday Night Dinner. Den judiska familjen Goodman har fredagsmiddag och den som gillar brittisk humor får skratta nästan non stop i en halvtimma. Dessutom är programmet inte färdigskrattat, det vill säga det innehåller inga i förväg inspelade skrattsalvor.
  • På söndag klockan 21 – 22.30 på SvT1 är det dags för det första av två nya Arne Dahl-avsnitt, Arne Dahl: Upp till toppen av berget. Jag vet inte varför jag tittar på denna Arne Dahl-serie, för jag tycker inte att Arne Dahl skriver spännande böcker. Dessutom är skådespeleriet rent uruselt i TV-serien. Allra sämst är Magnus Samuelsson vars breda östgötska gör sitt till att jag sitter och skäms. För det blir som att göra narr av det fina språket östgötska när det hoppar ut ur hans mun. Dessutom uppfattar jag inte hälften av vad han säger. En liten kurs i skådespeleri hade inte skadat där. Men ändå. Jag ska titta.
  • På onsdag klockan 21 ska jag försöka stå ut med reklam-TV, TV3,  och se på första delen av åtta av serien Stalkers. Programledare är det osannolika paret Hasse Aro och Sanna Lundell. Bara i vårt land är 150 000 personer utsatta för stalkning, eller förföljelse, som det heter på svenska, och trakasserier. Synnerligen angeläget ämne, alltså!

En ovanligt fullspäckad TV-vecka för min del, med andra ord. Inte troligt att jag sitter framför TV:n varje kväll det är nåt bra, jag har programmerat DVD-hårddisken, som alltid.

Vad ska du glo på i veckan som kommer???


Livet är kort.

Read Full Post »

Det vimlar av brittiska kriminalserier på TV. En av dem, Line of duty,  startade i söndags på SvT1. Idag blev det äntligen tillfälle för Fästmön och mig att titta. Och det är bara att konstatera att vissa serier är dåliga, andra är bra.

Är den populäre Gates korrupt?


Polisen Steve
omplaceras efter en otäck händelse där en oskyldig man har skjutits ihjäl. Hans nya uppdrag består av att utreda korruption inom kåren. Hans första uppdrag blir att utreda den populäre kommissarien Gates, Årets polisman. Det hela börjar med en struntsak och Steve ifrågasätter utredningen. Han tvingas emellertid fortsätta och plötsligt framstår Gates inte fullt lika änglalik.  När han en dag hittar en otrevlig ”present” på sitt bilsäte inser han att Gates troligen döljer nånting.

Den här första delen av fem tillhör kategorin Bra Brittiska Kriminalserier, tack och lov. Den är spännande och utvecklingen är delvis oväntad. En till synes enkel sak har flera bottnar. Bra och trovärdigt skådespeleri gör pricken över i:et.

Högsta betyg!


Livet är kort.

Read Full Post »

TV-serier, allra helst av polisart, finner jag extra njutbara när de inte håller på i evigheters evighet amen utan har typ två långfilmslånga avsnitt. På det viset är Arne Dahls Misterioso föredömlig! I kväll bänkade mamma och jag oss för att se den andra och avslutande delen.

Magnus var rätt tyst i kväll. Fotot är taget av Stefan Jerrevång, släkting till Bosse som myntade det användbara uttrycket ”Jajamens”, tro???

 

Jakten på seriemördaren som skjuter ihjäl finansmän fortsatte i afton. Spåren spretade åt alla möjliga håll, men till sist kommer en av poliserna äntligen på rätt spår. Det visar sig att en av de ursprungliga teorierna som las fram faktiskt var korrekt! Mycket mer kan jag inte avslöja, egentligen, för då berättar jag ju slutet på TV-serien/boken. Men jag kan säga att Magnus Samuelsson var rätt tyst i kväll och ärligt talat kändes det ganska bra. Det är inte roligt att höra nån bräka på östgötska och framstå som småblåst – alla östgötar är nämligen inte korkade, vi bara pratar lite fult.

I kväll kändes skådespeleriet bättre och storyn flöt också på i en bra takt. Tyvärr måste man visst alltid blanda in otrohetsaffärer och det känns både tröttsamt och uttjatat. Herrejisses, är alla poliser otrogna? Knappast…

Högre betyg för del två, men högsta blir det inte!

Read Full Post »

I tio avsnitt har vi som gillar historiska TV-serier fått följa kvarterskommissarie Dåådh i 1790-talets Stockholm i Anno 1790. Och låt mig säga, att det har varit en mycket spännande resa i det förflutna!

Några av huvudrollerna i Anno 1790.

 

Anno 1790 marknadsfördes som en polisserie i ett förflutet Stockholm, sänd av Sveriges Television. Men det har egentligen inte varit det viktigaste och bästa med serien. För jag tycker att den här serien har så mycket mer än bara spänning – den innehåller politik, samhällsdebatt, kärlek och passion.

Jag har inte en enda invändning efter att ha sett alla tio avsnitt! Jag tycker att kostymerna är suveräna, miljöerna fantastiskt bra skildrade och skådespeleriet precis perfekt. Det senare kunde ju ha blivit smått överdrivet med tanke på tiden som serien avses spegla, men nej. Allt är så bra!

Nu går jag bara och väntar på att få veta, inte om, utan när fortsättningen kommer! Högsta betyg!

Read Full Post »

The Doors. Kultband. Droger. Frontfiguren Jim Morrison. Och så en film om bandet och det oundvikliga slutet. I kväll glodde jag, Fästmön och Frida på filmen The Doors. Filmen gick på TV4 film.


The Doors – filmen om bandet med samma namn.

                                                                                                                                                           Vi får följa Jim Morrison främst från ett obehagligt barndomsminne och fram till det obevekliga slutet i Paris. Döden, som han ständigt utmanar, hinner ikapp honom där och han dör endast 27 år gammal.

Musiken är den autentiska, skådespeleriet på topp. Val Kilmer, som spelar Jim Morrisson, är otroligt porträttlik. Men även om det var mycket sex och droger och whisky blir det för mycket. Det blir för mycket. Man orkar till slut inte ta in musiken. Den blir för svår. Och man väntar bara på slutet i Paris.

En gripande film om ett underbarn, poeten Jim Morrison. Men lite för tung. Medelbetyg.

                                                                                                                                                        PS Jim Morrison var alltså med i 27 Club

Read Full Post »