Ett inlägg om en TV-serie.
Rosalie, Kitty och Flora – tre unga volontärer i första världskriget. (Bilden är lånad från Sveriges Televisions webbplats. Foto: Todd Antony/Endemol.)
Premiär i kväll för Det blodröda fältet, en brittisk dramaserie i sex delar och det enda sevärda på svensk TV en lördagskväll. Tja, krigsromantik… Är man mer än lovligt desperat då eller tittar man för att det är brittiskt och bra rent dramaturgiskt?
Tre unga kvinnliga volontärer – och senare även en utbildad sjuksköterska – kommer till ett brittiskt fältsjukhus för att hjälpa till. De har alla sina skäl att vara där, men de kastas in i en värld som de nog inte kunde föreställa sig. Inte nog med att en av dem hittar amputerade fingrar bland förbandstrasorna. Många av soldaterna lider av psykiska skador som tar sig hemska uttryck. Och inte hjälper det att en av översköterskorna är en riktig bitter hagga.
Tittarna kastas rakt in i fältsjukhusets värld, en liten hierarki i sig. Där finns mänskliga människor, omänskliga människor och väldigt, väldigt skadade människor. Det är bra, det känns realistiskt. Oona Chaplin är heller ingen besvikelse – dessutom är hon väldigt lik sin morfar i kroppsspråket även om detta inte är fars. För det är krigsromantik. Och det är väl lite det jag har svårt för.
Toffelomdömet blir emellertid högt.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 