Sista april, bärsärskagång och förtvivlan

Ett lite tungt inlägg.

---

 

April vid Fyrisån – men inte Sista april. Då är här fullt av fyllisar och forsränningsflottar.

I morgon är det Sista april här i Uppsala. Tack och lov ligger New Village inte i centrala stan, för där brukar råda krigstillstånd en sån dag. Jag minns min förrförrförrförrförra arbetsplats mitt i centrum. Det var nästan omöjligt att telefonera en Sista april. Den man pratade med i andra änden trodde att man befann sig i ett krigshärjat land. Jag är så glad att jag slipper såväl krig som Sista april – och min förrförrförrförrförra arbetsplats!

Fästmön mår bättre, men är fortfarande klen. Jag har därför åtagit mig att storhandla. Till helgen kommer de två yngsta hem. Yngsta bonusdottern med kille kommer på middag på lördag. Det ska bli så roligt att träffas igen, det var några månader sen sist. Yngsta bonussonen träffade jag ju i söndags, men det är alltid mysigt att träffa honom också.

Anna och jag ska inte ut och festa i morgon. Jag ska handla hem lite gott att äta i stället. Det blir matjessill med potatis, gräddfil och gräslök mitt på dan och räkor och vitt vin till kvällen. Den 1 maj, det vill säga på fredag, kan Anna inte vara hemma från jobbet längre. Hon inleder sin friskskrivning med en lång dags arbetspass. Skönt sen att hon är ledig lördag och söndag.

En fördel med att vara arbetssökande är att man inte behöver ha dåligt samvete gentemot kollegor eller arbetsgivare när man är sjuk. Det ser jag på Anna att hon har – trots att hon har varit så himla sjuk. Men det är en pressad situation på hennes jobb och det finns uppenbarligen inte så gott om vikarier att ringa in. Jag tror att de har ringt från jobbet nästan varje dag för att höra när hon kommer tillbaka i tjänst.

Vi vill väl alla ha ett socialt nätverk utanför hemmet…

Men att inte ha nåt jobb och vara sjuk kan i stället innebära att ingen saknar en alls. Man kan ligga hemma och ruttna i värsta fall utan att nån bryr sig. Det är jobbigt att tänka på, nästan för svårt. Vi vill väl alla ha ett socialt nätverk utanför hemmet, ett ställe vi hör till tack vare våra kompetenser.

Ibland är tillvaron för tung för många. Häromdan läste jag om en ung man som gått bärsärkagång på Arbetsförmedlingen på en av länets orter. Han hade gått dit för att diskutera sin ersättning. Sen hade han blivit arg och slagit sönder saker. För detta dömdes han till dagsböter. Jag undrar hur han ska kunna betala dem… Jag försvarar inte mannens beteende – varken våld eller att slå sönder saker hjälper. Men jag förstår så väl hans förtvivlan, den bor även i mig vissa dar. Det enda man vill är att jobba, men… Med de regler vi har idag är det i princip omöjligt att jobba ens lite grann om man skulle kunna. På sätt och vis är det OK att ersättning ryker från den lilla a-kassan, men att ersättningsdagar också ryker för en timmes jobb, det känns inte OK! Så det är ju inte så konstigt om det finns arbetssökande som jobbar svart för struntpengar. Jag tycker inte att svartjobb är OK, jag tycker att man ska göra rätt för sig och betala skatt. Men ibland har nöden ingen lag. Själv är jag tacksam att jag inte är där riktigt än.

Den gula orkidén från A sätter lite färg på en annars ganska grå dag.

Det här inlägget har jag skrivit medan jag har väntat på ett telefonsamtal. Ja, jag väntar på flera telefonsamtal men just detta har jag väntat på i ungefär två timmar nu. Under tiden har jag inte bara skrivit, jag har surfat runt på nätet och försökt ta till mig lite nyheter. Dagens största hittills tycks vara att man från och med den 1 november inte längre ska kunna köpa Alvedon i sin livsmedelsbutik. Skälet är att flera unga tjejer, framför allt, har försökt skada sig själva med Alvedon. Dumt på många sätt, tycker jag, som en gång i min ungdom inte dog av 75 Sobril och en förpackning insomningstabletter. Frågan är hur långt vi kan skydda de unga. Jag menar, så länge det inte ens finns staket vid järnvägsspåret i Gamla Uppsala, så…

Den här dan är lite grå och lite tung. Jag har i alla fall en helt underbar gul orkidé att titta på. Den gör dan lite mer färggrann. Men vad gör DU för att sätta färg på DIN dag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad – och kanske inspirerad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vanor, ovanor och gamla ex

Ett inlägg om ex och felfria människor, hum hum.

---

Igår kväll fastnade Fästmön och jag framför en film som jag såg för cirka ett och ett halvt år sen på TV, It’s complicated. Meryl Streep är fantastisk i rollen som skild, medelålders kvinna som börjar dejta sin ex-man. Och även om filmen är klassad som komedi, har den en seriös underton. Kanske var det därför jag såg den i januari 2013, jag som aldrig tittar på komedier…

Det här med gamla ex är känsliga saker. Jag själv har bland annat blivit hotad av ett av mina ex med ny partner. Hotelser och förtal kan inte skrämma mig till tystnad. Men jag får ju onekligen mindre lust att ge dem fortsatt plats i mitt liv. Jag tycker mest att det är sorgligt att vissa människor står kvar och stampar på samma fläck, utan ett uns av självinsikt. Och så blir jag lite avundsjuk på vänner och bekanta som har goda förhållanden till sina föredettingar. Det är onekligen praktiskt när man har barn tillsammans, till exempel.

Jag fez när jag skrattade.

I morse kom vi, lite med anledning av gårdags-kvällens film, att prata om saker vi gör som är… lite halvskämmiga och pinsamma. Vanor och ovanor, saker som ens ex vet om att man gör. Saker som man skulle kunna avslöja om sitt ex för sin eventuellt nya partner – om man ville vara lite taskig mot ex:et… Nu är varken Anna eller jag såna att vi pratar om våra ex:s mindre positiva sidor, men vi tänkte på oss själva. Anna skulle till exempel kunna berätta att jag fiser när jag skrattar (medvetet!), att jag alltid lägger fram strumpor och underkläder kvällen före och att jag blir spårlöst försvunnen varje gång det ska öppnas en ny ost, fyllas på kaffe eller diskas. Om Anna finns det bara bra saker att berätta, fast… det är ju det här med att hon är lite mycket för att… rätta till saker och ting. Typ att hon petar in gardinstänger som sticker ut, korrigerar mattor som hon tycker ligger på sniskan och avlägsnar blomblad som är torra – hemma hos andra. Förutom det är hon ganska felfri och har inte många ovanor.

Idag är det exakt tio år sen jag la bort den största ovanan jag nånsin har ägnat mig åt: jag slutade röka. Tänk, tio rökfria år! Jag är mycket stolt över detta och tycker att det är bland det bästa jag har gjort. För det var ju inte precis det lättaste. Jag hade då rökt i nästan 30 år och jag var uppe i ungefär 30 cigarretter om dan. Jag tycker att det var rätt beslut att fatta, det att bli rökfri. Framför allt för de risker som rökning innebär. Och det är ju inte bara så att du som ägnar dig åt ovanan att röka kan skada dig själv, du skadar faktiskt andra i din omgivning också – även ofödda barn och andra som inte ens kan avlägsna sig själva.

Nu ska jag avsluta min vana att morgonblogga genom att stoppa in mina linser och ta en dusch. Måste fräscha till mig eftersom Anna och jag ska göra hembesök – hos hennes ex… Jaa, såna är vi.

Men vänta nu… Vad är detta jag ser..? Nån har liksom

hoppat ur

sina smutsiga strumpor på köksgolvet… Vem kan det vara..? Här finns ju bara felfria människor!

Vem har hoppat ur dessa???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ju mer vi ältar hatet, desto värre blir det

På lunchen läste jag en intressant artikel om hat. Psykiatern, professorn och författaren Åsa Nilsonne var intervjuad i Dagens Nyheter. Åsa Nilsonne menar att hat är skrämmande. Vi blir rädda när vi inser att nån hatar oss. Ändå ägnar vi så mycket tid åt att hålla fast vid hatet, enligt Åsa Nilsonne. Nej, vi människor är inte särskilt logiska. Också självhat tycks vara vanligt. Genom att odla det trycker vi ner vår självkänsla, vi blir nedstämda, känner skam, kanske skadar oss själva – eller begår nåt brott.

För att kunna förändra hatet måste vi lära känna det, menar Åsa Nilsonne. Hjärnan spelar oss ofta spratt. Hon tar som exempel – vilket känns ganska aktuellt – politikern som försöker sko sig och uppfattningen, som många då får, är att alla politiker är ruttna. Eller att alla journalister gör vad som helst för ett scoop… Ibland behöver man bli påmind om att inte generalisera…

Ett annat steg i rätt riktning är att reda ut om hatet går att reparera. Går inte det handlar det om att acceptera, så man inte fastnar i ett livslångt ältande.  För egen del kan jag säga att jag först i år hamnat i acceptera-fasen vad gäller det tr. Jag har i princip tagit mig vidare själv, dock med ett starkt och tryggt stöd från framför allt Fästmön och mamma, de två som så gott som alltid stöttar mig – när jag gör modiga saker, vågade saker … och även mindre bra saker… Stödet från vänner – ingen nämnd, ingen glömd – har också varit en stor hjälp på vägen.

Hat handlar oftast om det förflutna. Att ta mindfulness till hjälp handlar om att försöka befinna sig i nuet. Det handlar om att träna sig att gå vidare. Träna sig att släppa gamla tankemönster.

Mindfulness handlar om att befinna sig i nuet.

                                                                                                                                                             Jag säger inte att det är lätt, för det är det inte. Jag säger inte heller att ett visst mått av ältande behövs. Ett tag. För att bli av med ”infektionen”. Men sen måste även tjurskallar som jag gå vidare och inse att det blev som det blev, livet, och vissa saker går inte att göra nåt åt.  Även om jag aldrig, aldrig säger ”tack” till DLF* för att jag försattes i ett flera år långt kristillstånd. Jag är inte redo att förlåta, men jag har varit redo att gå vidare ett tag nu. Och ju mer jag prövar mig, ju stadigare känner jag att jag står.

Ett varmt och innerligt TACK riktar jag i stället till alla er som, till skillnad från DLF, tror på mig! Ni är många fler och det borde säga mig en del rent logiskt…

                                                                                                                                                                              *DLF = Den Lille Fjanten, ett samlingsnamn för en grupp fega personer ur ett av mina gamla liv

Read Full Post »

Hur kan det vara rätt att få rådet att skada sig själv?

Det är med bestörtning jag läser den senaste tidens artiklar om råd från läkare, i ett vedertaget vårdprogram, till unga kvinnor att de ska skada sig själva. Det handlar om gynekologråd inför bröllopsnatten. Råd som svenska gynekologer uppmanas att ge flickor/kvinnor med rötter i hederskulturer. Rådet går upp på att kvinnorna ska gömma nålar i klänningsfållar och toalettväskor och sticka sig i slidan på  bröllopsnatten för att få blod på lakanet. Hur kan man ge såna råd???

Det handlar om ett vårdprogram med titeln Omhändertagande av kvinnor med oskuldsproblematik. Programmet gavs ut för sju år sen av Karolinska sjukhuset och SESAM, Enheten för sexuell hälsa. Lotti Hellström, som har skrivit rådet, säger att det ska ses som sista utvägen för en skräckslagen flicka.

För mig är det helt uppåt väggarna att ge såna råd till unga kvinnor i ett utsatt läge. Enligt gynekologen Carl Magnus Ekström i Norrköping, som är en av de professionella kritikerna av råden i vårdprogrammet, är det inte ens så att de flesta blöder vid första samlaget. Han menar att detta bygger på ren okunskap. Och i stället bör man erbjuda kvinnorna annan hjälp.

Och värst av allt, jag läser att Nationellt Centrum för Kvinnofrid, NCK, i Uppsala refererar till vårdprogrammet i sin handledning för hälso- och sjukvården när det gäller stöd till flickor som drabbas av hedersproblematik. En handledning som blev klar i juni i år. Nationellt Centrum för Kvinnofrid. Ja, du läste rätt!

Heder (!) åt jämställdhetsministern Nyamko Sabuni som säger:

Flickor som söker hjälp ska få stöd som bygger på korrekt kunskap. Svensk sjukvård ska inte ägna sig åt att upprätthålla myter.

Read Full Post »