Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sjukt beteende’

Ett lite halvfilosofiskt vardagsinlägg om människor och vad de kan hitta på.

 

Robert Aschberg

Robert Aschberg, trolljägare på TV3. (Bilden är lånad från kanalens webbplats.)

Onsdagskvällen tillbringade jag som vanligt med att se När livet vänder på SvT2. Det är inte alltför ofta jag följer en TV-serie som är rätt igenom bra. Lite senare på kvällen noterade Fästmön att det gick en repris av Trolljägarna, en annan TV-serie,  på en reklamfinansierad kanal. Det blev lite av en kontrasternas TV-afton, kan man säga. Medan När livet vänder porträtterar en samling människor som alla i mina ögon ter sig väldigt ödmjuka, porträtterar Trolljägarna bland annat människor som har ett ganska sjukt beteende: så kallade webbtroll. Men naturligtvis fick vi tittare också möta trollens offer. De som är utsatta.

Det var en del ganska hemska historier som presenterades. Många omfattade, förutom rejäla haranger av okvädningsord, också rena dödshot. Fruktansvärt! Jag tycker att det är viktigt att man diskuterar och vågar prata om sånt här. För det tangerar ju också vår grundlagsstiftade yttrandefrihet. Alltså, hur mycket får man sticka ut hakan innan det blir brottsligt/hot/kränkning/hemskt? För de flesta av oss är det givet att man håller sig inom vissa ramar. Självklart kan man balla ur ibland och göra fel och dumt, men att gå så långt som till dödshot är för jävligt, på ren svenska.

Problemet med den här sortens program, liksom även Stalkers, är emellertid att de kan locka fram förföljare och troll ur sina hålor och gömmor så att det får mindre bra konsekvenser för de utsatta. Jag hoppas verkligen att de som utsätts/utsatts för troll och som ställde upp i premiärprogrammet av Trolljägarna inte får det ännu värre nu efteråt. Som jag ser det är det en ganska stor risk för det, tyvärr. Visserligen sägs det att troll spricker i ljuset, men… Den som har råkat ut för förföljare eller troll vill för det mesta bara ett enda: att förföljelserna och hoten upphör. Genom att lyfta fram dessa ljusskygga individer får de emellertid ”publicitet” och uppmärksamhet – och DET tror jag är just det de flesta av dem är ute efter, inte bara att såra och göra illa andra, utan att få sin stund i strålkastarljuset. Vad tror du???

Ett kex kvar

Ett kex i kexfabriken?

I min egen lilla värld, på jobbet på kexfabriken/i besticklådan, finns det inga troll. Men som i alla världar finns det människor man tycker om och människor man… tycker lite mindre om. Idag fick jag efter lunch en hastig, men varm kram på kontoret av en person som jag träffade i ett helt annat sammanhang för några år sen. Jag är urdålig på ansikten och kände inte igenom honom, pinsamt nog. Men det var väldigt, väldigt bra med såväl besöket som kramen för nu vet jag hur mannen jag har en lunchdejt med i morgon ser ut. Det glömmer jag inte i första taget! För övrigt var det inte bara kramen som gör att han blir ihågkommen. Han sa:

Va smaaal du har blivit!

(Jag tycker ju själv att jag har blivit så tjock, men eftersom jag är fåfäng fann jag mig snabbt och sa nåt om att jag ju är minus några tumörer nu, så…)

Visst låter det väl som om jag nog får en ganska fin lunch i morgon???


Livet är kort. I morgon är det fredag. Då kan det bli ”sipps”. (Inblandade individer förstår exakt vad jag menar.)

Read Full Post »

Ett inlägg om TV-programmet Stalkers.


Igår kväll
var det inte mycket liv i luckan här. Vi bestämde oss för att titta på TV3:s program Stalkers. Och jag kan meddela att jag blev totalt botad från kiss-och-bajshumor för all framtid.

stalkers programledare

Hasse Aro och Sanna Lundell programleder Stalkers. (Bilden är lånad från TV3:s webbplats.)


Gårdagskvällens program
handlade nämligen om en stalker, en förföljare, som kallades Bajsmannen. Bajsmannen härjade/r på internet, främst på Facebook. Sitt ”namn” fick han i programmet på grund av det faktum att han lyckats publicera bajsbilder på en kvinnas Facebooksida.

Bilderna visades i TV-rutan och jag ljuger om jag säger att jag tittade. Jag blev tvungen att vända mig bort, det var fruktansvärt vidrigt. Hur kan man bara komma på en sån idé???

Vidare har den så kallade Bajsmannen skapat manipulerade bilder där han till exempel har tagit profilbilder av nåns ansikte och monterat på en naken kropp. En av kvinnorna fick till sist nog när mannen gav sig på hans dotter. För det hjälpte inte att polisanmäla eller stänga kontot – trakasserierna och förföljelserna bara fortsatte.

Hasse Aro och Sanna Lundell är programledare. Till sin hjälp har de några experter. Tillsammans med dessa utarbetar de en strategi som sen vanligen leder till att Hasse Aro konfronterar stalkern.

Jag kan tycka att det borde vara polisens sak att göra detta och inte folk från ett TV-program. Inte heller är jag säker på att det är rätt metod att hantera stalkers. I en del fall upphör förföljelserna, medan förföljelserna fortsätter i andra fall. Men vad gör man i sin desperation när varken hot eller bilder eller ens stalkerns IP-nummer räcker för att få polisen att ingripa?

Man kan lära sig mycket av det som sägs i programmet, helt klart. Framför allt tänker jag på beskrivningen av gårdagskvällens nätstalker.

Han lider av en social inkompetens, men behöver för den skull inte vara en ren dåre

sa en av experterna. Och fortsatte:

Men han har en fixering vid vissa människor, i det här fallet coacher.

Den typiske nätstalkaren är en person som tillbringar det mesta av sin vakna tid ute på nätet där h*n förföljer folk – inte nödvändigtvis människor han känner. Så var inte fallet igår, till exempel. Bajsmannen hade inte träffat nån av de två kvinnorna eller mannen som framträdde i programmet och som har blivit/är förföljda av honom.

En av kvinnorna har försökt att få Bajsmannen att sluta genom att försöka kommunicera med honom. Då kräver han nån sorts upprättelse. Kvinnan sa bland annat:

Han vill förhandla så att jag ska framställa honom som så bra som möjligt på nätet.

När jag går till mig själv kan jag bara nicka instämmande. Det var så mycket i gårdagens program som stämde in på det jag själv har upplevt och upplever. Min version av upprinnelsen är att en person och jag hade olika åsikter i ett ämne jag skrev om här på bloggen. För tre och ett halvt år sen, om inte mer nu. Personen uttryckte sig väldigt otrevligt i sina kommentarer. Jag blev kontaktad av flera av mina vänner och bekanta som bad mig

göra nåt

eftersom de upplevde ett stort obehag när personen kommenterade här hos mig. Det gick så långt att flera sa att de skulle sluta kommentera här.

Mitt sätt att lösa det på var att blockera personen från att kommentera. Då har vi alla sluppit oförskämdheter. Däremot har jag inte sluppit ifrån förföljelser och förtal i andra sociala medier. Det har till och med gått så långt att personen har kontaktat människor i min yrkessfär för att, så att säga, ge dem sin version. Det är människor som kanske inte ens har nån aning om att jag känner mig förföljd. Vidare har jag inte berättat för fler än familjen samt en vän som numera är avliden vem jag känner mig förföljd av. Men många har gissat eller var med vid diskussionen för tre och ett halvt år sen och vet/tror sig veta vem det är ändå.

Även jag har kontaktat personen och vädjat. Det gjorde jag så sent som i slutet av förra året, när jag kände att jag ville lägga all kraft på att bli frisk från Lilla c (flera stora tumörer som visade sig vara godartade, tack och lov!).

Men jag tänker INTE, såsom även min stalker föreslog, be om ursäkt här på bloggen (för vad?). Det vore för mig att göra som Bajsmannen ville: bli framställd i god dager. Hur skulle jag kunna det? Det är inte jag som har förföljt.

Jag säger som en av kvinnorna igår:

Jag vill bara att förföljelserna ska upphöra!

Över tre och ett halvt år och förföljelser på ibland flera gånger i timmen, dygnet runt, på bloggen. Vad som sprids om mig i sociala medier har jag bara delvis en aning om. Nu vill jag att detta sjuka beteende upphör!


Livet är kort.

Read Full Post »

Den gångna veckan har inneburit en och annan förlust för mig. Stalkern, däremot, håller sig envist fast och ger inte upp. Nu har det snart gått tre år och beteendet är väl sjukare än nånsin. Tofflan undrade om stalkern skulle outas.

Så här fördelade sig de 35 inkomna svaren:

60 procent (21 personer) svarade: Ja, det tycker jag! Det blir ett sätt att varna andra för personen. 

31, 43 procent (elva personer) svarade: Jag vet inte. Det kan få effekt, men det kan också förvärra situationen. 

8,57 procent (tre personer) svarade: Nej, det gör bara saker och ting värre.

C kommenterade:

Absolut!!! Varna andra kan väl vara bra MEN mest för att markera att du har fått nog. Varför ska någon som gör ont skyddas av anonymiteten och, ännu värre, av den person som far illa av det?? Du har inte bett om den ”uppmärksamheten” och har all rätt att tala om hur läget är. Tyvärr är det ofta så att de som för ont med sig och inte själva har några spärrar förlitar sig på att den/de de utsätter för skit ´”är för goda” för att avslöja dem./ C

Inqa kommenterade:

Tveklöst ja!
Om man har ett sånt behov av att fortsätta göra livet surt för dig år efter år måste det vara något som saknas hos vederbörande person.
Om du som stalkar Tofflan läser detta: skaffa dig ett liv och sluta parasitera på andras!!! Jag vet inget om dig, men det passar mig bra.

Cattis kommenterade:

För ovanlighetens skull fegade jag mitt svar, alternativ tre alltså. Egentligen vill jag svara JA, skäm ut den som jävlas med dig. Låt andra få veta vem det är osv – men det är alltid svårt att svara ”rätt” i någon annans situation. Får bli trean.

Jontas kommenterade:

Nej. Det gagnar dig inte. Jag hade gjort följande: 1) Skriv inte ett ord om stalkern på nätet, inte ens att du har en stalker. 2) Outa stalkern till vänner via mejl.
Min erfarenhet: En stalker släpper aldrig taget utan är konstant nyfiken och vill visa sin närvaro. Så fort en antydan skrivs om stalkern så är det att ge näring åt elden. Genom att varna vänner i lönndom blir stalkern osäker på vem som ska bli nästa objekt att fästa sig vid. Min stalker började förfölja några av mina vänner som då kunde bita ifrån när stalkern dök upp hos dem. Och det går heller inte att resonera med en stalker. Men outar man en stalker så trissar man upp ett krig där ingen kan vinna. För folk på nätet blir tveksamma på vem som har rätt och det skadar relationer.


Så vad gör jag då??? Jo, den som vill veta namnet på min stalker kan mejla mig på tofflan (snabel-a)home.se så ska jag berätta!

Stort TACK till dig som klickade ett svar och extra tack till dig som kommenterade! Jag hoppas du kollar in den nya frågan, som vanligt i högerspalten under rubriken Tofflan undrar!


Livet är kort. Stalkare borde skaffa sig egna liv i stället för att parasitera på mitt.

Read Full Post »

Ja fan idag är det inte roligt alls att vara Tofflan. Jag har ont på flera ställen på kroppen och jag är ilsken. Det senare är ju ingen ovanlighet, men ändå. Även Tofflor föredrar att vara glada. Helst vill vi vara smärtfria också.

Liksom igår har jag så ont att jag mår illa. Det trycker på både här och var och hälen har jag bara lust att såga av.

Jag jobbade till lunch idag och det var vad jag orkade med. Var tvungen att inhandla diverse på vägen hem, så jag var rätt slut. Fästmön kommer på seneftermiddagen och vi ska handla lite till då. Det hade ju varit himla bra om jag hade kunnat lämna bilen på min parkeringsplats, dårå. Men se det gick ju inte! Jag såg hur personen som har parkeringsplatsen till vänster om mig, de som alltid ställer sig så himla nära, skyfflade snö härom kvällen. Skyfflade från sin parkeringsplats till… min.

Jävla idiot!

tänkte jag, men hade för ont för att protestera. Idag har jag också ont, men idag blev smärtan till en gnista energi i stället. Jag började skotta min parkeringsplats – jag fick ju köra in bilen i garaget – och passade på att ge tillbaka lite snö till grannen. Bakom denn*s bil. HA! Om jag nu tack vare detta får åka till akuten i natt – so be it!

Jag fick alldeles nyss ett kuvert från sjukhuset med en massa papper. Insåg att jag har ätit hälmedicinen en vecka för länge för att det ska vara lyckat inför en operation. Men vaffan, om jag förblöder blir säkert en och annan glad. Frågan är bara vem min stalkare ska stalka då. Vilken stackare som ska drabbas…

Igår mejldiskuterade jag med en vän som har liknande problem med en stalker som jag har. Det märkliga är att båda våra stalkare är kvinnor. Men vad jag förstår av programmet Stalkers på TV3 är det faktiskt inte så ovanligt som man kan tro. I onsdagens program var det emellertid en exmake som stalkade sin exhustru och hennes nya familj. Han hade roat sig med detta i… 30 år! 30 jävla år… Ja, som du förstår är ju stalkare inte särskilt friska i huvudet. Det kan man liksom inte vara. Min stalkare har bara trakasserat mig i två och ett halvt år. Men det verkar ju inte vara några problem att fortsätta. Jag förstår bara inte vad man får ut av att förfölja, trakassera och håna nån annan i flera års tid. Det är riktigt, riktigt sjukt beteende, som sagt. Men h*n är ju inte mottaglig, som vännen K uttryckte det. Så rätt K hade!

Nu är det snart helg på riktigt. Sista helgen i nuvarande skick. Efter nästa helg är jag förhoppningsvis i nyskick. Tjolahoppsansasteg får jag inte ta då, men väl

lätta promenader.

Lätta promenader, my ass! Jag kan knappt gå från stolen till toa, så jag får väl införskaffa rulle snart. Eller en elefant som kan bära mig.

Ha en bra helg! Och gör nåt kul, du som orkar!  Börja med att kolla på dessa goa gubbar! (Jag fick länken av I för att jag skulle ta en paus. Det var innan I visste att jag hade gett tillbaka snö till min parkeringsgranne, tror jag. Känner mig lite lik gubbarna i filmen, faktiskt!..)


Livet är kort.

Read Full Post »