Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sjukhusräkning’

Ja ursäkta om nån hakar upp sig på den dåliga tyskan i rubriken. Men faktum är att jag är så trött, så trött att jag inte kom på nåt bättre. Den här dan har försvunnit fort som attan och hur jag ska ORKA jobba på fredag börjar kännas allt mer tveksamt. Men det måste jag för sjukhusräkningen, som kom idag, med flera räkningar måste betalas…

På eftermiddagen kom Fästmön hem igen med en nyklippt prins. Medan hon sprang runt på Tokerian och handlade mat (hon får hem alla barnen på fredag i två veckor…) satt Elias och jag och pratade. Det är så kul och händer alltför sällan nu. Men jag märker hur stor han har blivit.

När Anna var klar med handlingen tog Elias och jag bilen över och hämtade henne och alla miljoner kassar. Innan dess hade Anna och jag burit ut dammsugaren också, så hela min lille bilman var nästan full. Så for vi ut till Förorten. Första stoppet var Morgonen, där Elias skulle lämnas och Storasyster hämtas. Andra stoppet var Himlen, dit Kvinnorna i mitt liv, dammsugaren och alla jädra matkassar skulle. Väl på plats ville jag förstås smaka på det goda kaffet i Annas nya kaffebryggare också, så vi blev kvar tills klockan var nästan halv sex.

Tomteflickor

Anna och jag?


Lullan Gardenia* hade fått ett stort paket
som tog upp hela hennes rum. Innehållet skulle monteras ihop – nej, det var inte nån IKEA-möbel – så det var tur att hennes mamma fanns på plats att assistera. Det där med beskrivningar och tålamod är inte alltid av… högsta klass…

Lullans paket

Lullans paket.


Jag fick äntligen se Annas fina gran.
Dess belysning fungerade inte först, men det berodde på att nån hade skruvat på ett ljus. Ajsan bajsan, får man inte göra, det är inte elsäkert! Men sen hittade Anna det skruvade ljuset (det där lät konstigt…) och granen lystes upp. Vackert!

Annas gran 2012

Riktig Petter-och-Lotta-gran!


Vi hann åka hem
innan Johan kom, så nån riktig lägesrapport har vi inte fått än av honom, även om han ringde lite senare. Pizza köpte vi med oss på vägen hem, för min ork var nu nere i skorna och Annas också, nästan.

Ingen av oss orkade ens äta upp sin pizza. Det blir lagom lunch i morgon! Jag slängde mig på gästsängen efter maten medan snälla Anna halkade ut till bilen igen eftersom jag hade glömt en tidning där.

Sen ringde mamma och jag var så trött, så trött, så trött och hon slutade aldrig prata – men så blev jag bara tvungen att sätta punkt. I kväll blir det andra delen av Stenbeck klockan 21 på SvT 1. Om jag inte somnar…

Vad har du gjort idag då???


*Lullan Gardenia = kärt barn har många namn! Detta är ett av Annas dotters många namn, påkommet av dess fader.


Livet är kort. Och jag är bara för trött för att sitta vid datorn…

Read Full Post »

Ältar gör vi väl alla mer eller mindre. Jag gör det. I skrivande stund ältar jag saker som jag borde ha tagit tag i för länge sen. Det är väl så det blir när Fan blir gammal – h*n blir religiös. Det har varit så mycket tjafs i mitt liv att hälften kunde ha räckt. I elfte timmen försöker jag reda upp saker, men jag får erkänna mig besegrad – min tid räcker inte och jag lär inte hinna.  Sätter mig ner och gråter en stund så lättar trycket lite. För stunden.

TÅRDRYPANDE PAUS (ja, här är jag lite ironisk mot mig själv och den offerkofta jag tar på mig en stund)

Härom kvällen såg jag en intressant intervju med Carin Götblad på SvT. Du vet, hon som tidigare var länspolismästare i Stockholm och som numera är regeringens samordnare mot våld i nära relationer. Man kan tycka vad man vill om Carin Götblad, men det finns en massa gott hon har gjort. Och när hon berättade om sitt engagemang kring människor med självmordsproblematik var det svårt att inte bli imponerad. Skälet var att Carin Götblad själv hade drabbats genom en närstående. Enkelt och rakt på sak beskrev hon bemötandet i vården, när allt den inblandade medicinska personalen återkom till var organdonation eller inte. Vidare, när sjukshusräkningen kom för den närstående som sen avled. Hur kallt hon som närstående blev behandlad. Men också hur hon försökte söka hjälp men ingen fick. En sån person måtte vara en otrolig resurs när det gäller att arbeta förebyggande mot självmord!

Jag fick också skratta lite under intervjun, detta när Carin Götblad beskrev hur hon själv hade kallat in ett antal ungdomar till stormöte. Mötet blev kaotiskt, ungdomarna tycktes bete sig hur som helst och lite till och hon tänkte, mot slutet

Aldrig mer!

Men så, när de skulle skiljas åt, kliver var och en av de inbjudna ungdomarna fram till henne, tar i hand och tackar. Då kunde hon inte spotta i dessa händer utan arbetet med de unga fortsatte och blev framgångsrikt.

Efter intervjun ägnade jag en stund åt Veckans brott som leds av Camilla Kvartoft. Camilla Kvartoft leder även Leif GW Persson till viss del, och det tycker jag är bra. Av de fall som togs upp berördes jag särskilt av det med pappan som mördade mamman framför parets två små döttrar. Detta fall är dessvärre inte det enda i sitt slag. Det är inte bara kvinnor som mördas, men de flesta är kvinnor. I det fallet som togs upp i TV-programmet hade paret separerat. Kvinnan kände sig rädd. Efter separationen sökte han upp henne flera gånger och hotade henne, vid ett tillfälle höll han henne fängslad, till och med. Kvinnan sökte hjälp och skydd, trots besöksförbud och skyddad identitet. Men hon fick uppenbarligen inte varken hjälp eller skydd eftersom mannen en dag lyckades mörda henne. De två flickorna blev på en kort stund både moderlösa och faderlösa.

Vad är det som gör att en före detta partner inte kan acceptera ett relationsslut? Vad är det som gör att man inte vill inse? Och vad är det för krafter som får en person att tänka att

Om inte jag får henne/honom, ska ingen annan få det heller!

Och så mördar man. Nej, vår värld är en märklig värld. Jag har inga svar på frågorna.

Förresten är det många frågor just nu som jag inte har svar på. Jag vill gärna veta saker, men får känslan att jag bara ältar och är dum i huvudet som inte fattar. Varför kan jag inte förstå att det över när det gäller vissa människor? Hur kan jag inte förstå? (Det handlar inte om min älskade, som har fått höra så mycket ont om mig men ändå valt att stanna med mig.)

Idag har jag sträckt ut några fingrar i olika riktningar och min hand har blivit spottad på. Jag måste ändå fortsätta så länge jag orkar. En dag är allting över. Då har jag i alla fall försökt – och misslyckats.


Livet är kort.

Read Full Post »

Turen till soprummet gick bra, trots att jag var tämligen fullastad med soppåsar och dessutom tidningskorgen. Turen till Tokerian gick också bra. Det var varmt, men jag gick långsamt och njöt. Inne i affären var det som vanligt lite rörigt, bland annat därför att man bygger om, men det var inte så mycket folk och bara en riktig tok observerades*. (Fanns det tillstymmelse till andra så åkte ögonbindeln på.)


Tyvärr finns ingen heltäckande ögonbindelsbild att tillgå i fotoarkivet, så jag låter denna bild från mitt förra liv och firandet av millennieskiftet illustrera detta inlägg.

                                                                                                                                                               Det blev lite mycket i den lilla varuvagnen idag. Två kassar mat, mjölk, fil och lite. Ärligt talat höll jag på att inte ta mig hem. Jag fick sätta mig på en betongpollare utanför zoo-affären, lämpligt nog (som den apa jag är, menar jag), och hämta andan en stund. Flåsade som en blåsbälg. Men sen tog jag nya tag och kom hem. Till en trevlig liten sjukhusräkning i postboxen. Nej, det är inte gratis att bo och undersökas på Sjukstugan i Backen.

                                                                                                                                                         *Yours truly, of course!

Read Full Post »