Återvända eller se framåt

Ett sorgligt inlägg.

---

 

På annandag jul var det tio år sen den fruktansvärda tsunamikatastrofen i Khao Lak. Det var en riktigt hemsk händelse och som vid de flesta såna minns jag på ett ungefär vad jag gjorde då: jag var hemma hos föräldrarna för att fira jul och jag var förkyld och beklagade mig över detta… När katastrofen var ett faktum slutade jag gnälla. Det var ett hemskt uppvaknande ur självömkan, men det var inte svårt att få andra perspektiv på andras lidande och mitt eget, rätt futtiga.

Det var så många människor som fick sätta livet till och så många vars bostäder och livsverk blev förstörda. Många turister dog också. Från Sverige total 543 personer. Den svenska regeringen fick mycket kritik för att den inte hade nån katastrofberedskap. Den som stod för detta utåt sett blev Fritidsresors Lottie Knutson. Hon tog verkligen ett enormt ansvar även om hon egentligen bara representerade ett resebolag… Men där ser man hur viktigt det är med kommunikation – Lottie Knutson var ju vid tillfället Fritidsresors kommunikationsdirektör.

Annandagen 2014 var det många anhöriga som reste till Khao Lak för att delta i minnesceremonier. En del av dessa människor hade varit med om katastrofen på plats, till och med, men överlevt. Dessa människor, som rest dit för att ha semester med familj och vänner och som sen reste hem utan delar eller kanske hela sitt sällskap…

Jag hade inte rest tillbaka. Jag har inte heller rest tillbaka till den plats där min pappa drunknade. Där var jag en gång – för att hämta hem min mamma och pappas saker. Jag gick inte ner till vattnet då, jag ville inte se själva… platsen. Jag skulle aldrig kunna förmå mig till det. Däremot såg jag min pappas döda kropp innan han skulle begravas. Först då fick jag svart på vitt att min pappa verkligen var död. Oåterkalleligt. Sorgen hanterade jag sen på olika sätt. Det tog lång tid innan jag släppte fram den, för jag var tvungen att vara stark för mammas skull. Ordna med det praktiska och sånt… Det är mycket praktiskt när en anhörig dör.

Vi hanterar sorg på olika sätt, det är bara att konstatera. Jag har svårt att se framåt utan låta bli att snegla bakåt. Tänka ”om…” eller ”om inte…”. Men pappa är borta nu. Han kommer aldrig tillbaka. Jag, däremot, är här.

Dan efter annandagen, det vill säga igår, fick vi svenskar veta att det inte blir nåt nyval – eller extraval – i mars nästa år. Ja, livet går ju vidare, vare sig vi vill det eller inte, oavsett om flera hundratusen människor får sätta livet till eller 500nånting eller en. Personligen tycker jag att det känns skönt och rätt att det inte blir nåt nyval. Vad hade det liksom inte kostat? Nu kan pengarna användas till vettigare saker i vårt samhälle, förhoppningsvis.

Viktigast av allt var att blocken med gemensamma krafter kväste det lilla uppstickarparti som i princip har en enda fråga på sin agenda. Ett riktigt otäckt parti, i mina ögon. Men ett parti som i senaste mätningen hade 16 procent av svenskarnas röster. Även sossarna hade gått framåt, så gissningsvis måste Alliansen ha tappat väljare. Hur som helst, nu blir det en svag regering i mångas ögon. Men ändå en regering som står enad mot ett parti som för mig representerar ren och skär ondska. Och jag tänker också att de 13 procent som gav partiet sina röster i valen i september är en del av den ondskan. Jag har mycket svårt att fördra och förlåta. Men nu tänker jag försöka se framåt och hoppas på det bästa.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagsförkylning

Ett inlägg i vilket skribenten verkligen odlar självömkans konst.

Uppdaterat inlägg: Och dessutom har jag skrivit min första tweet på finska idag. Bara det, alltså…

Redan igår kväll kände jag mig risig. Men jag är ju så där att jag ibland kan bota mig själv. Och kanske var det för att jag kände mig så ledsen igår kväll som jag inte lyckades kurera mig: i morse var jag definitivt förkyld och hade ont i halsen. Tackade chefen och kollegan K så mycket för det fina jag hade fått – deras förkylningar.

Det var en bra dag på arbetet idag. Jag gjorde inga fel, bara rätt, vad jag vet. Lite kvalitetssäkring gav vid handen att en och annan uttryckte sitt gillande med mig, typ

Du är den enda som är trevlig och som man får hjälp av.

Ja, nu skryter jag, men citatet är äkta. Det stoppar jag inuti och tar fram nästa gång det blir fel och bannor.

Öl och kuponger från Agneta.

Miljöpartiet bjöd på banantårta (!) i morse, L bjöd på geléhjärtan och M och B bjöd på ost och kex idag. Så nån större nöd har det inte gått på mig. Men seg som jag känner mig åkte jag hem lite tidigare för att inhandla ett par saker på vägen hem.

Hemma i New Village är det ljuvligt tyst numera. Inga puckon som skriker. Jag börjar tro att jag behöver hörapparat, tror knappt mina öron. Men så är det. Och jag njuter nu så länge det går.

Toffliska sjuktillbehör.

Snälla vännen Agneta hade skickat ett kuvert med öl till mig och kuponger till Fästmön. TACK! Men jag tror inte att det blir nån öl för min del i afton. Jag sörplar just nu på lite uppvärmt kaffe som jag inte hann dricka upp i morse. Sen blir det nog te med honung från jobbet. Möjligen. Jag har ju också varit och handlat lite tillbehör som en Toffla kan behöva när hon känner sig risig: en påse prästostbågar och en ny morgonrock. Pengarna till den senare tar jag ur julklappssedlarna från mamma. Som komplement gjorde jag ett smärre fynd vid utgrävningarna av mitt barskåp. Jag fann en karaff med en liten, liten skvätt Laphroaig på botten. Kanske tar mig en hutt lite senare.

Tvättmaskinen kör lite handdukar och tröjor. Ska väl klara av att hänga den tvätten sen innan jag däckar. Självklart hade jag hellre varit hos min älskade på Alla hjärtans dag, men dels vill jag inte smittas och dels är jag för seg. Kanske, om jag vilar i kväll och gör allt för att mota infektionen, att jag kan hämta Anna efter jobbet i morgon eftermiddag och hänga med ut. Kanske. Man vet ju aldrig, för när en Toffla är förkyld, allra helst en fredag, då är hon verkligen sjuk. En gång, för typ tre år sen och lite till, gjorde hon till och med en filminspelning om detta och den bjuder jag på som avslutning:

Livet är kort. Just nu är jag lite over and out.

Read Full Post »

Negativismer

I morse var en sån där morgon när jag låg och grubblade. Fram och tillbaka, upp och ner, runt och runt. Jag kommer liksom ingenstans med mitt resonemang, det går verkligen i cirklar. Precis som mitt liv just nu. Cirkelliv. Och tiden drar iväg och snart närmar sig dagen när jag blir livegen. Det känns som om jag inte kan göra nåt åt det. Men NÅT borde jag väl kunna göra???

Skickar iväg ansökningar på jobb som jag borde kunna få med tanke på mina erfarenheter etc, men jag får på sin höjd en bekräftelse att mejlet kommit fram. Sen händer ingenting. Klart jag undrar vad som är fel på mig. Jag undrar till exempel om alla arbetsgivare åldersdiskriminerar? Är det min ålder som ligger mig i fatet? Men jissses, jag borde ju vara eftertraktad! Inga småbarn här, inte, bara det…

Förutom att min f d coach och min f d handläggare – jag har ju varken coach eller handläggare numera – har tittat på mitt CV och några av mina ansökningar låter jag ibland vänner och bekanta titta på. Men ingen hittar nånsin några ”fel” eller nåt att anmärka på. Så vad är problemet?

För varje dag som går sjunker jag i värde, det blev jag grymt påmind om efter sista intervjun när mitt hopp var starkt. Detta är ett konstaterande. Ingen självömkan. Jag konstaterar. Kan du inte förstå det så borde du ha slutat läsa för länge sen.

Jag vill inte ha glada tillrop om att jag ska se ljusare på tillvaron, att jag inte ska vara så negativ. Ibland behöver jag vara negativ och genom att skriva av mig det negativa hör på bloggen belastar jag inte familjen. Jag har aldrig tvingat nån att läsa.

————————

Idag ska jag åka och storhandla med mamma så hon klarar sig ett tag. När man i vanliga fall åker och handlar med färdtjänst är det inte särskilt smidigt att storhandla. Jag tror inte att jag behöver förklara det närmare. Mamma är tacksam över att hon har färdtjänst, men tjänsten i sig är inte särskilt anpassd efter de beviljade resenärernas behov…

Framåt eftermiddagen/kvällen ska vi se upp till graven med ljus och lykta. Jag åker ju hem i morgon, så det här blir det närmaste jag kommer Allhelgona. För färdtjänst till kyrkogården funkar inte heller. Då lämpas man av och sen ska mamma traska ner för flera slänter, på halt gräs eller snö, då, om det är sån säsong. Trappor finns, men det funkar ju inte om man har rollator. Sen ska hon upp igen på tillbakavägen. Och vänta i en halvtimma, typ, på färdtjänst. Hur kul är det på en kyrkogård, ensam? Nej, så nu gör vi så här att vi tänder vår Allhelgonalykta nu. Frid!..

Vi tänder vår lykta i eftermiddag/kväll.

Read Full Post »

”Idag röd, i morgon… död..?”

Idag är uttrycket i rubriken extra kännbart. Jag vet inte varför, det bara ÄR såna dagar ibland. När känslan att vara på topp hastigt byts ut mot att vara nere på botten och kräla (i självömkan, BN, var det inte så du sa? Inte till mig förstås, men till andra.) Det här att en dag vara den lyckosamma favoriten som människor både dras till och är avundsjuka på (jorå, jag fick känna på både och, tack så mycket!) för att nästa dag förlora en del av grunden och bli en loser som man undviker. Egentligen gör det mindre och mindre ont med tiden, men såna här dagar, när känslan av vanmakt tar över, kommer alltid då och då. Och problemet är att jag känner mig för luttrad för att hoppas på ett mirakel… Djupaste förtvivlan är mitt mellannamn just i denna stund.

Idag är rosen röd, i morgon kan den lika gärna vara död…

                                                                                                                                                               Det är i dessa stunder, när jag heter just Djupaste förtvivlan, som jag upptäcker att jag har fått en kommentar här på bloggen som lyfter mig – HÖGT – på sina vingar. När jag strax innan övervägt att inte ens sparka igång datorn idag för att det känns totalt meningslöst… När jag har funderat på hur och när och en massa praktiskt runt omkring jag ska kunna avsluta det hela… TACK, Elisabeth Gräns, för att du lyfte mig!

↔↔↔↔↔↔↔↔

I morse var det inga problem för samtliga som skulle upp tidigt att komma ur sina sängar. Men Elias var så trött att han satt framför TV:ns barnprogram och såg ut som Kalle Anka när han är på husvagnssemester med Musse och Långben och just har blivit väckt. Anna var lite halvt panikslagen över att klockan gick så fort, men å andra sidan hade hon fixat ”allt” som den hundraarmade mamma hon är – utom vad hon själv skulle ha för kläder. Idag är hon på heldagskurs med sitt jobb nånstans ute på landet, så hon behövde bara vara på jobbet prick halv åtta och utan att klä om till jobbkläder. Frida verkade på bättre humör än igår kväll och det är vi alla glada för. Diskussionen den här morgonen handlade om Rolling Stones och deras varumärke…

Vems tunga är det här?

                                                                                                                                                         Vi hann med en stunds mys med tända ljus, men jag vill ta tillfället i akt att berätta att jag BLÅSTE UT de tre ljusen innan jag lämnade köket. (Dessutom stängde jag av kaffebryggaren och drog ur sladden till den!)

Mys på morgonen.

                                                                                                                                                               Så det var liksom ingen dålig start på dagen. Det var inte så att det hände nåt dåligt. Inte heller sov jag illa i natt. Jag sov bra och med nässprejens hjälp kunde jag andas genom näsan OK. Hostan var lite besvärlig när jag precis gått och lagt mig, men jag vaknade inte av att jag hostade i natt eller så…

Jag tror att det var när Anna bara vänligt frågade vad jag skulle göra idag som jag föll. Föll ner. För jag kom bara på en sak: jag har kommit överens med en vän om att vi ska telefonera. Och telefonera kan vi ju liksom inte göra ända till klockan 17 när jag ska hämta Anna på jobbet… Jag fick en insikt om hur tom min dag var. Den berikas enbart av ett telefonsamtal, men sen…

Jag borde gå ut. Gå ut och fota. Men mobilen är numera tejpad på ställen – det är ju dess kamera jag fotar med – och jag är hostig och snorig och har ingen lust.

Kanske blir det bättre i morgon… I vart fall kan jag se ett I morgon nu – tack vare EG:s kommentar.

Read Full Post »

Skrytigt på Fejan?

Läser en intressant artikel idag i lokalblaskan med rubriken Skryt dig lycklig på Facebook. Själv finns jag ju inte på Facebook, men har naturligtvis övervägt att ta steget även dit. Emellertid har jag inte hittat nåt eller några bra SKÄL till att göra det, så till dess att jag gör det är det bloggen och bloggen enbart som gäller för mig.

Men åter till artikeln! För även om jag inte finns på Fejan är jag ju nyfiken! Artikelskribenten Anna Hellberg menar att

[…] Det går alldeles utmärkt att använda den sociala nätverkssajten Facebook för att designa ett bättre jag – och bli sedd. […]

Enligt artikelskribenten läggs det ut stylade bilder, foton av lyckade semestrar, strålande barn och kompisgäng. Folk delar intressanta nyheter, you tube-klipp och favoritlåtar. Och det är väl bra och trevligt. Eller? Nja, så odelat positiv är inte Anna Hellberg. Hon menar man kan använda Fejan för att ge en bättre bild av sig. En bild som kanske INTE RIKTIGT stämmer med verkligheten. Detta grundar hon på socialogen Martin Bergs forskning. Han hävdar nämligen att

[…] På Facebook ger man en bättre, mer fördelaktig bild av sig själv än i den analoga verkligheten. Kommunikation på nätet sker utan att vi behöver visa upp vårt fysiska jag och det är fritt fram att överdriva sin egen förträfflighet. Men man ska komma ihåg att det som visas upp är oftast socialt accepterade beteenden […]

Och i stället för att skriva att man inte orkar gå iväg till gymmet skriver man kanske

Hemma efter ett tufft träningspass.

Men att framställa sig själv i en bättre dager är inte nåt vi bara gör på Facebook, tydligen. Fast kanske är det enklare på Fejan därför att vi inte behöver visa upp oss hur vi EGENTLIGEN ser ut. Martin Berg säger:

[…] Vi behöver inte visa upp vårt fysiska jag, ingen ser att jag sitter i morgonrock i en ostädad lägenhet och tycker synd om mig själv. I det verkliga mötet med människor avslöjar däremot kroppsspråket och vårt tonfall hur vi mår. […]

Olika generationer använder Facebook på olika sätt. Många yngre använder Fejan för att

[…] peppa sig med skryt […]

enligt artikeln, medan en äldre generation kan ha ett annat förhållningssätt – även om det självklart finns exhibitionister även bland dessa!..

Men på Facebook har alla chansen att visa sitt eget, personliga varumärke. Här hittar man bekanta från förr – och viktiga kontakter för livet som det är just nu. Och sociala medier är en utmärkt kanal att visa vad man kan, menar Martin Berg. Kommentarer från vänner ger en kick – men den som möts av tystnad känner sig säkert rätt ensam och värdo.

Facebook utvecklades i USA och där är det fortfarande så att de flesta kommentarer är positiva och uppmuntrande. Hur är det här? Är vi snälla eller är vi negativa och kritiska i våra kommentarer? Personligen, när jag kommenterar på folks bloggar, är jag nog mest snäll – om det är nån jag känner. Har jag helt motsatt åsikt än min bloggande vän väljer jag nog hellre att inte kommentera – eller att skriva ett inlägg om ämnet på min egen blogg. Fegt, kanske..?

I vart fall är alla dessa reflektioner över självet och vilka vi är ett typiskt tecken för vår tid, menar Martin Berg. Många drabbas till och med av uppdateringsångest, nåt som psykologen Anna Kåver fått erfara. Hon har träffat på många nätmissbrukare som tillbringar nästan all vaken tid framför datorn. Och gränserna suddas hela tiden ut. En känsla av intimitet sprids, men det kan vara en skenbar sådan. Anna Kåver säger:

[…] Att uttrycka sig gränslöst eller utge sig för någon man inte är på bloggar, twitter eller facebook är riskfyllt och inbjuder till att bli utnyttjad, kränkt och mobbad. Du öppnar dig då för negativa reaktioner som inte är lätta att hantera på egen hand […]

Nu finns det till och med en diagnos för uppdateringssjukan, SUA, Social Update Anxiety. Denna sjukdom drabbas man av när livet kretsar helt kring Facebook. Symtomen är, enligt beteendevetaren Nina Jansdotter:

• ständiga uppdateringar och funderingar kring vad man ska skriva
• rastlöshet och till och med ångest när man inte är inloggad
• Facebook tar tid från familjen och vänner i verkliga livet

Låter ju rysligt förskräckligt och negativt! Men Nina Jansdotter säger också:

[…] Samtidigt kan man bli mer medvetet närvarande i sitt eget liv om man sätter ord på sina handlingar. Om jag skriver ”nu dricker jag en kopp grönt te ” måste jag verkligen känna efter hur det känns att dricka den där koppen. […]

Och Nina Jansdotter tror INTE att det är realistiskt att helt stänga av sig från Facebook eftersom man hamnar utanför då. Dessutom har jag hört att det ju inte går att stänga av sig från Fejan. Medlemskapet är på livstid.

Personligen är jag medveten om att jag bloggar alldeles för mycket. Men bloggandet har flera syften för mig som jag faktiskt rättfärdigar det med:

• jag skriver min subjektiva berättelse om mitt liv
• jag kan ösa ur självömkanspåsen och sen förhoppningsvis gå vidare med en lättare packning (att blogga är gratis, det är inte en psykolog…)
• jag tränar mitt skrivande
• jag reflekterar över mitt eget beteende vilket gör att jag förhoppningsvis utvecklas
• jag får nya vänner
• jag får nya fiender
• jag lär mig en massa

…med mera… Men det TAR väldigt mycket tid att blogga. För tillfället råkar jag emellertid ha rätt gott om den varan…

Hur använder DU Facebook och bloggandet???? Och förskönar du dig själv och din familj och ditt liv rent allmänt?

Read Full Post »

Kyla, röd korv och räkor

Så blev det då fredag. Men idag är det kallt! Termometern i bilen visade bara 13 grader när jag skjutsade Fästmön till jobbet i morse. Och hon satte på sig jeans för första gången på några veckor, tror jag…

Själv kan jag inte ha jeans för den inflammerade kärlväggen sitter på framsidan av vänster lår och bara tanken på att ha nåt som trycker mot den röda korven, typ ett par tajta jeans, får mina ögon att tåras. Jag behandlar och behandlar, i morgon har det gått en vecka och längre än så får man egentligen inte behandla. Men vad ska jag göra när ådern svullnar mer och mer för varje dag? Sist tog det nästan två veckor att få ner inflammationen, så det är väl bara att fortsätta. Jag slängde iväg ett mejl till min doktor Anders nyss, men precis som jag gissade har han semester. Eftersom jag hade samma problem förra året vet jag hur jag ska behandla det, så jag känner ingen panik än. Men blir det värre får jag väl ringa mottagningen. Så här såg det ut förra året:

Så här såg det ut i början av inflammationen våren 2009.

                                                                                                                                                              Den nuvarande inflammationen känns ilsknare, men det är svårt att få till en vettig bild.

Det gör rätt ont, ja… Ungefär 20 centimeter är inflammerat den här gången. Det bultar och dunkar och jag kan knappt ha ett par tunna shorts över det onda området.

                                                                                                                                                                  Nog om krämpor nu! Idag är det Annas sista dag på vikariatet och efter den väntar fyra veckors välförtjänt semester. Vi firar i kväll med räkor och aioli och vitt, knastertorrt vin. Hoppas vi kan sitta på ballen*, vädret känns väldigt osäkert just nu.

Väderosäkerheten – regn eller inte – gör att det kanske inte heller idag blir nån biltvätt. Däremot ska husmor slå till och köra en vanlig tvätt. Det har ju gått åt en del shorts och linnen, framför allt, i värmen.

I morgon ska vi till Annas kompis M och titta på kläder som eventuellt kan vara nåt för Elias. Grabben växer ju så det knakar och jag misstänker att jag lär upptäcka det på söndag kväll när vi ska hämta hem trion till Anna. Jag har ju inte sett Elias och Frida på flera veckor! Lillan åker väl moppe, vi får kanske bara äran att frakta hennes väskor. Vi träffade henne för övrigt en liten stund igår och hon var brun som… jaaaa, jag höll på att säga en bajskorv, fast snyggt! 😉 Det är orättvist att somliga får så fin färg, medan andra – se låren ovan! – endast blir lite färgade i ansikte och på armar och händer… I vart fall definitivt INTE på benen. 😦 Och eftersom jag behandlar inflammationen nu får jag inte sola benen – inte på två veckor efter AVSLUTAD behandling heller…

Nu har jag gnällt och självömkat färdigt för den här gången! Det är ju liksom en rättighet jag har eftersom det är min egen blogg. Och ingen är ju tvingad att läsa ända HIT! 😆

                                                                                                                                                    *ballen = balkongen

Read Full Post »

Från knöl till bula – och lite annat

Ja nu är det dags för lite självömkan* igen! Så hoppa över den som inte orkar! Idag ska det handla om krämpor. Den uppmärksamme noterade att jag återupptog mina promenader igår. Dessa trippar ut i verkligheten ger mig frisk luft, sol på näsan, motion – och skavsår. Igår traskade jag i mina väl ingångna sandaler. Trots det fick jag ett sår på höger fotknöl. Denna måste nu plåstras om så att jag kan ge mig ut på nya äventyr idag.

Under de tidiga morgontimmarna idag låg jag i sängen och lät smärtvågorna i magen skölja över mig. Jag var helt avslappnad och försökte tänka mig att jag låg i vatten och njöt av vågorna. Magen har varit rent förfärlig de senaste dagarna! Inte nog med att den har blivit enorm – det visade Fästmöns foto från igår – den är ond också. Jorå, visst är jag tjock, men magen svullnar rejält när jag äter. Och så dessa vågor av smärta som jag nu försöker lära mig att möta – och mota. Tänker morfars optimistiska ord

Det går över om hundra år!

För smärtan går över. Jag vet det och jag är inte rädd för den eller för vad den har med sig.

Här låtsas jag att jag ligger vid strandkanten och låter Vätterns vågor skölja över mig.

                                                                                                                                                             Igår blev det klart att jag ska delta i en begravning när jag åker ner till mamma och Metropolen Byhålan nästa vecka. Begravningar är aldrig roliga tillställningar, men jag vill göra det därför att personen som har gått bort var en del av min barn- och ungdom – och blev åter en del av livet på senare tid när h*n hjälpte min mamma med skjutsningar kors och tvärs. Naturligtvis är det även för att visa min respekt mot personen och familjen, samtidigt som det blir att återuppväcka minnena från snart fyra år sen. Och då snackar jag inte om festen som grannarna hade nedanför utan om det farväl jag tog av min pappa. Min stora, starka pappa som drunknade.

Pappa som 20-åring.

                                                                                                                                                          Solen lyser även idag, men himlen var inte lika klar i morse. Trots det gissar jag på samma hetta som igår. Jag klarade den bra, brukar annars ha svårt för det. Fick till och med lite färg, så även dagens promenad utförs i lättare klädsel.

Såna här på mitten.

                                                                                                                                                         Idag står annars inte så mycket på agendan. Jag ska slå in ett paket till min mamma och jag ska åka till Stormarknaden och handla, för där tycks ICA Kvantum vara det enda ställe som säljer vanlig, hederlig saltgurka! Och så behöver jag inhandla lite middagsmat också. Vad 17 ska man hitta på ytterligare en varm dag?

Anna jobbar till 16 varje vardag från igår och fyra veckor framåt. Idag ska hon på en behandling inne i stan klockan 17, så jag gissar att vi inte äter förrän efter den. Hennes första dag på vikariatet hade gått bra, men mycket kändes ovant och snurrigt och vissa praktiska saker fungerade inte som de borde. Men duktig är hon, min kicka!

Vill slutligen påminna om 100 000-fikat i morgon klockan 11, mötesplats Åhléns i Uppsala, Stora torget-sidan. Du som läser min blogg är varmt välkommen! Vi går i samlad tropp till stans bästa fik – var och betalar emellertid för sig själv. Kom igen! Det blir roligt att ses i verkliga livet också!

                                                                                                                                                            * Jag har fått veta att nån tycker att jag ägnar mig åt självömkan här på bloggen. Tyvärr har denna person inte sagt det till mig direkt eller skrivit det i en kommentar, men det sved. Jag ägnar mig åt så mycket självömkan jag vill – på min egen blogg. Dessutom har denna person klagat över mina ämnesval och min humor. Då frågar jag mig: Varför läser h*n min blogg? För håll med om att om man tycker så illa om det nån skriver då besöker man väl inte den bloggen runt sju gånger per dygn, med start tidig morgon? Eller? Detta har medfört att jag till viss del känner mig hämmad i det jag skriver. Kanske det var syftet? (Av nån anledning tänker jag på personens BARN som säkert också hämmats på liknande sätt av sin förälder. Fyyyyy…)

Read Full Post »