Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘självmordstankar’

Ett inlägg om hur teknik kan användas när en mår dåligt.


 

alkoholmätare

En trådlös alkoholmätare och en app ska användas i behandlingen av alkoholister.

De senaste dagarna har jag läst om hur tekniska prylar kan hjälpa den som mår dåligt. Teknik är bra – när den fungerar. När den inte fungerar drabbas jag ofta av stor frustration. Därför kan jag inte helt jubla över den tjänst som Sjukstugan i Backen har använt för att hjälpa alkoholister, en tjänst som nu ska prövas på 100 personer. Tjänsten består av en trådlös alkomätare och en mobilapp. Deltagarna i studien är patienter vid den beroendemedicinska mottagningen. Alla får vanlig behandling, men hälften får prova den nya tekniken. Just att alla får vanlig behandling också tror jag är jätteviktigt! Ibland får jag nästan känslan att vårdpersonal är rädd för patienter. Många patienter vid den här mottagningen kanske dessutom är väldigt ensamma. Att då få träffa andra i samband med behandlingen kan vara väldigt viktigt. Därmed säger jag inte att den nya tekniken med den trådlösa alkomätaren och appen är värdelösa. Det ska bli spännande att se resultaten.

Händer och mobiltelefon

Till Självmordslinjen kan en ringa, men det finns också en chatt.

Idag startade en ny och viktig tjänst som i och för sig inte innebär att en använder direkt ny teknik, men… Sveriges första självmordslinje öppnade. Det är alltså en stödlinje dit en kan ringa om en mår dåligt och har självmordstankar. Självmordslinjen är en vidareutveckling av Självmordsupplysningen som har drivits ideellt. Det är föreningen Mind som har volontärer som arbetar där. Det ska de fortsätta att göra – men nu dygnet runt. Nån terapi är det inte tal om utan medmänskligt stöd, nåt som så många av oss saknar.

Självmord bland unga ökar. Självmordslinjen sätter förhoppningsvis stopp för det.

 

Självmordslinjen nås via telefonnummer 90101 eller via chatt från mind.se Den som ringer eller chattar vara anonym.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett försök till ett klokt inlägg.


 

självmordsupplysningenHäromdan hade jag kontakt med ytterligare en av mina kloka vänner. Ja, jag har många kloka vänner, vilket är märkligt eftersom jag själv är så oklok, eller hur? (självinsikt =^). Vi pratade problem av olika sort – allt från personliga tragedier, uthängningar på nätet (vuxenmobbning på sandlådenivå i de fall vi diskuterade) till rena katastrofer som krig och såna hemskheter. Jag fick varma ord med mig och jag fick kloka råd. Kanske för att jag för en gångs skull bad om hjälp och råd. (Att jag inte gillar oombedda råd har nog en och annan som läser här fått erfara…)

Ett annat ämne vi pratade om var självmord. Det är svårt att prata om och det gör ont. En del kan inte ens fråga hur nån annan mår, medan andra inte klarar av att lyssna på svaret. Ibland kan det därför vara lättare att prata med nån utomstående. Då finns volontärerna på Självmordsrådgivningen. Där kan man chatta med nån på vardagskvällar mellan klockan 19 och 22. Och behöver man stöd när chatten inte är öppen kan man kontakta Nationella Hjälplinjen, klockan 13 – 22, 020-22 00 60. Både du som har självmordstankar och du som är anhörig till nån som mår dåligt kan ringa. Självmordstankar är inte ovanligt att ha, men de är svåra att hantera. Man kan behöva få hjälp för egen del eller för att hjälpa nån annan.

Tjuvgods loggaIgår kväll satt Fästmön och jag och tittade på Veckans brott på SvT 1. I programmet fanns ett inslag om second handbutiken Tjuvgods. Det är ett ställe ungefär som Myrorna, men på Tjuvgods arbetar personer med kriminell bakgrund. Naturligtvis säljer de inte tjuvgods, utan varorna är skänkta från privatpersoner, precis som hos Myrorna. Här får människor inte bara en andra chans att arbeta – det kan bli tre, fyra eller fem chanser, enligt en person i inslaget. Men de får stöd att klara av att arbeta, de får ett socialt sammanhang, nåt vettigt att göra och arbetskamrater som bryr sig om ifall nån uteblir från jobbet ett par dar. Den här verksamheten räddar säkerligen många liv den också, precis som Självmordsupplysningen…

Logotyp BrottsofferjourenEtt liv som inte räddades var Johanna Gurgus. Det såg vi också igår på TV3 i serien Mordet. Johanna hade en dröm om att bli modell. Hon hann inte ens bli 18 år innan nån släckte hennes liv. Det var otroligt rörande att höra hennes berättelse och se hennes mammas tårar.

Vi måste bli räddare mot varandra. För livet är kort.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Så har jag slagit ihop pärmarna på en vidunderlig liten bok. En bok så vidunderlig att jag blir alldeles full av tankar – samtidigt som jag blir helt slut. Intryck som för alltid stannar inuti mitt huvud. Denna lilla bok är naken, modig, rakt på sak… En helt fantastisk (vilket ord i sammanhanget!) öppen skildring av de lidanden bipolär sjukdom åsamkar. Jag har läst Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.


Titeln är bara perfekt på den här boken.

                                                                                                                                                           Första gången jag såg Ann Heberlein var i en diskussion om ondska i litteraturprogrammet Babel i våras. Hon var lysande – men blev tyvärr avbruten i sitt intressanta resonemang. Vidare har jag läst några artiklar av Ann Heberlein, bland annat en om dödshjälp. Jag tyckte att hennes resonemang var annorlunda – och dessutom höll jag med om det mesta – men att slutet på artikeln blev lite rumphuggen.

Rumphugget i bemärkelsen ”ganska abrupt” är även slutet på boken jag just lagt ifrån mig. Men när jag nu har läst den känns just det slutet rätt – även om jag vet att slutet i verkligheten inte blev som i boken.

Ann Heberlein skildrar, på lite mer än 200 sidor i Månpockets pocketupplaga från i år, helt utan skygglappar, sin ångest och sin mani och alla de tankar och plågsamma stunder en person med bipolär sjukdom är med om. Hon är mycket rak även i sitt språk; man får känslan att boken har skrivits i rasande fart och hon viker inte för att skildra nån enda plåga eller tår. Ann Heberlein är väl medveten om att hon, som teologie doktor, forskare, mamma, fru och mycket efterfrågad föreläsare och intervjuoffer av media, har allt och att hon borde vara lycklig. Men hon vill inte leva.

Redan i tjugoårsåldern fick Ann Heberlein sin diagnos. Sedan dess har hon knaprat piller, genomgått terapier – och regelbundet hamnat i väntrummet på psykakuten. Hela första kapitlet ägnas just detta väntrum och hon skildrar det så objektivt att man nästa är där.

I väntrummet på S:t Lars är vi jämlika. Människor, varken mer eller mindre. I psykakutens milt välkomnande ljus finns inga titlar. Fyllbultar och decenter, hemlösa, förgråtna tonårsbrudar, uppgivna medelålderskriar och stinkande gubbar. Där sitter vi i trådslitna fåtöljer. Ofta ensamma. Oftast ensamma.

Citatet ovan inleder boken. Vidare gör hon tidigt klart för läsaren att man som sjuk är ensam. Folk orkar inte med att man ringer och har ångest. Då slutar folk nämligen höra av sig. De blir skrämda. Hon skriver

[…] Man utsätter inte människor för sin ångest, för sin livsleda, för sina självmordstankar fär att de så lätt missförstås. Det uppfattas så lätt som en anklagelse. Som ett uttryck för missnöje. Som klander. Som krav. […]

Boken är fylld av ord som ger mig Aha!-upplevelser, som får mig att förstå andra och mig själv förhoppningsvis lite bättre. Många är ställena, händelserna, skeendena i boken, där jag nickar igenkännande när jag läser. Detta till exempel att trots värsta ångesten en stund senare ge en alldeles lysande radio-intervju. (Att må verkligen skit, men ändå göra det som förväntas av en – med bravur!) För väldigt många ringer och VILL Ann Heberlein nåt.

Om du orkar, LÄS den här boken! Den ger nånting, den har mycket att säga. Jag håller inte med om allt, men… Den är unik bara för att den så naket skildrar en människas lidanden. Utan krusiduller eller krumbuktar. Bara så där.

Nåt annat betyg än det högsta kan jag inte ge den här boken.

Read Full Post »