Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘själsfrände’

Igår kväll visade SvT andra delen av åtta i serien Så levde de lyckliga. Den här gången handlade det om otrohet och skilsmässa, bland annat. Eller om konsten att lyckas hålla ihop.

Teo och Sanna var ett av gårdagskvällens par som hade kämpat – och kämpar – för att hålla ihop. (Bilden är lånad från Sveriges Televisions hemsida.)


De tre paren
berättade om sina liv tillsammans och sina kriser. Pia och Krister träffades redan som tonåringar och har nu hållit ihop i nästan 50 år. De kom från två olika samhällsgrupper och fick tidigt lära sig att kämpa gemensamt mot omgivningen. De gifte sig utan släkt och familj närvarande. Idag är de pensionärer och har ett underbart liv tillsammans, fyllt av kärlek.

Teo och Sanna var ganska unga när de gifte sig. När de träffades – på jobbet –  var Teo gift på annat håll. Inget kunde hålla dem tillbaka, de var övertygade om att de funnit sitt livs kärlek, sin själsfrände. Ett år efter bröllopet var Sanna otrogen och de skildes. Men så en dag kontaktade Teo henne igen…

Kristina och Lennarts äktenskap kraschade på grund av alla tunga vardagsrutiner. De levde under betänketiden i den gemensamma bostaden och hade varannan vecka ansvar för de två barnen. När betänketiden var slut skildes de. Då insåg Kristina att hon älskade den nye Lennart…

Jag tycker att det här är en väldigt bra dokumentärserie. Den visar par som inte är det minsta konstiga, men som går igenom ganska vanliga kriser och glädjeämnen. Det finns hopp, på nåt sätt! Jag blir påmind om mitt eget kraschade äktenskap i vissa sekvenser. Det här med vardag och otrohet, den senare som gjorde så ont eftersom den pågick bakom min rygg i ett halvår. Idag när jag tänker på det och känner efter kan jag med ärlighet säga att jag inte känner nån saknad eller sorg. För vår kärlek var slut och då ska man inte leva tillsammans. Den kärlek som omger mig idag är verkligen mitt livs kärlek. Det har varit en lång väg som har gått i många kringelikrokar. Kanske för att jag ska lära mig nåt på kuppen..? Men målet är tydligt och närmar sig!..

Högsta betyg för del två!

Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen!

Read Full Post »

Varning för kissåbajshumor, mest kiss!!!

Jag var nyss inne hos en av mina nya bekantskaper, Klara, och läste om hennes eländiga rygg. Klara är inte bara en ny bekantskap, hon är befriande arg. En själsfrände, alltså. Och när jag hade skrivit en sån här lååång kommentar på hennes inlägg, insåg jag att jag kanske skulle använda min egen blogg och skriva ett inlägg i stället…

Varför är man skapt med en rygg? Jag har haft ont i min sen härom natten när jag BRUTALT väcktes av min stinna kissblåsa och FLÖG upp ur sängen – utan att beakta att jag faktiskt är närmare 100 bast. Eller, varför är man utrustad med urinblåsa, det kan man ju också fråga sig? Detta måste jag nog blogga om! Ilsket!

Jag vet att jag har en taskig rygg. Det är ett av de mindre roliga arven efter föräldrarna. Och nu när temperaturen börjar krypa neråt vet jag också att jag måste se till att hålla ryggen varm när bilen är kall inuti och att jag måste sluta med att flyga upp ur sängen. Jag flyger nämligen upp ibland, till exempel varje vardagsmorgon när jag ska skutta iväg till mitt stimulerande ”jobb”. Tro mig, det låg ingen ironi alls i föregående mening – det är verkligen så det känns. Äntligen! Men jag måste sluta flyga. Jag är liksom varken 30 eller 20 eller ens 15, jag är 49 år. Tanter på 49 år flyger inte upp ur sängen. Det är inte tantlikt.

Annars är det här med stinna urinblåsor ett typiskt tantproblem. Eller farbrorproblem? Fast jag brukar tro att jag har prostataproblem. Vissa nätter kan jag skena som värsta X2000 till toa – bara för att varje gång med nöd och näppe klämma ur mig tre droppar, trots att jag känner mig jättekissis! Vad beror det på? Nån medicinskt kunnig som har svar?

Det är när man börjar närma sig en viss aktningsvärd ålder som tankarna och reflektionerna kommer över vissa kroppsdelar och varför man är utrustad med dem. En rygg till exempel, den är ju mest besvärlig, som i mitt fall. Inga bra gener alls där, varken från ryggskottspappa eller diskdegenerationsmamma. Och urinblåsan, dårå. Där jag uppenbarligen börjar få svårt med signalerna. Jag tror att jag är kissnödig och sen är jag det inte. Eller? Nej, jag får nog installera en kateter så behöver jag inte känna efter. Tänk så praktiskt!


Kiss & Bajs i gosedjursform fick jag i present av en mig närstående person redan för en tre år sen.

                                                                                                                                                      Skämt åsido, nu blev det ju lite kissåbajshumor här igen och jag som skulle försöka agera mer min ålder. Men Fästmön berättade igår att hon hade sett ett spel som hon övervägde att inhandla i julklapp till ”Nån” – Bajsspelet. Och jag tror denna ”Nån” inte var hennes yngsta barn, som för länge sen kommit ur kissåbajsåldern, utan hennes fästmö…


Det här verkar vara ett skitroligt spel där alla bajskorvar tävlar mot varandra och först till toa vinner.

Read Full Post »