Hur ska jag skriva..?

Ett inlägg om skrivande.

---

 

Hur ska jag skriva? Jag vet inte. Det jag vet är att det är dags att ta nya tag på riktigt. Sen får små personer och varelser med svans darra. För ord kan ju, som bekant, vara vassare än bladet på en värja. Det fattade redan Shakespeare och han levde på 1500-talet… (Visste du förresten att Wille både föddes och dog den 23 april? Han döptes dessutom på min födelsedag, 398 år innan jag föddes…)

Läs Willes ord och begrunda!

Mina inbjudningar lämnas obesvarade. Det händer att jag får ett generat leende. Då förstår jag svaret. Självfallet får jag inga inbjudningar för egen del. Vems är det första ordet? Vem får det sista?

Och jag som inte ens har bestämt mig för vilken färg på bläcket jag ska använda… NEJ! Tala inte om för mig hur jag ska välja. Det är ett beslut jag själv måste ta.

Vilken färg på bläcket ska jag använda? DET kan ingen tala om för mig, det måste jag bestämma själv.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sista ordet

Ett tilltryckt inlägg.

---

 

Så var det dags idag igen. Att bli tilltryckt, alltså. Efter närmare 40 minuters lyssnande måste sista ordet bli nåns.

Någon:

Jag sa ju att jag skulle…

Jag:

Nej, det gjorde du inte. Du berättade det när jag fick tag i dig efteråt.

Någon:

Jag har fortfarande kvar dina fem samtal på nummerpresentatören. De försvinner visst aldrig.

Jag:

Jo då. De trillar bort efter hand. För övrigt ringde jag flera gånger än fem. 

Någon:

Men det var bara fem samtal.

Jag:

Var glad att nån ringde dig överhuvudtaget. Jag låg sjuk en hel helg och ingen hörde av sig.

Någon:

Gjorde du? Det sa du aldrig.

Nä, du lyssnade väl inte. Tänkte jag, men sa det inte. Nu vill jag inte höra mer på en stund. Framför allt vill jag inte höra mer om julen på en stund. Jag orkar inte. Det finns inget att ”fira”. Jag vet inte om jag klarar tre veckors ständiga nålar.

Att det kanske inte är nån annan än jag som ringer till dig, sa jag inte. Vi har våra parallella ensamheter. Ska vi räkna så får nog du flest samtal. Men du ska alltid ha sista ordet. Det var fint att du påminde mig om pengarna. Då blev jag tyst.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördagslir, okunskap och tid för avsked

Det var en skön lördagskväll ute i Himlen igår. Min ork är ju inte på topp, men jag tycker ändå om att ha människor familjen omkring mig och ljud.  Då känner jag att jag är nåt annat än bara en som har ont, ungefär.

Fästmön lagade god mat – tacos – och vi åt och glufsade i oss allihopa. Det är bra mat, för då kan var och en ta det den vill ha.

Anna och jag spelade flera omgångar Wordfeud, det är avkoppling för mig, samtidigt som hjärnan får anstränga sig lite. Med oss i cyberspace var även Stormästaren själv. Jag åkte på däng alldeles nyss när den sista matchen avslutades för en stund sen.

Ett lördagsljus för dem som inte är med oss längre.

Jaa, Jerry och jag kanske inte är världsbäst på att kommunicera alla gånger. Men vi kan åtminstone mötas för att spela Wordfeud! Skämt åsido, vi har inte löst alla knutar oss emellan, men vi kommunicerar och det känns bra och vuxligt. Till skillnad från andra, som dessutom har mage att kalla mig hen. HEN! Jag är för fan en HON! Är MAN totalt jävla okunnig, eller??? Dessutom på Fejan, där jag inte finns. Jag stod fast vid det jag skrev i mejlet till personen ifråga:

[…] Nu ska jag inte besvära dig mer. […]

men MAN har visst svårt att inte få sista ordet. Att få nypa till där man tror att det inte syns – eller också är MAN mycket medveten om att jag får information – skvallervägen. Det är ju den vägen MAN brukar använda sig av. Jag ska inte hänga kvar i detta nu, jag ville bara säga – för jag vet att min blogg läses – att jag sträckte ut min hand mot ett helt gäng människor och det var bara två (2) som inte ville ta den. So be it!

Min bästa Storasyster ringde nu på förmiddagen och var vänlig nog att informera mig om ett datum när det är tid för avsked. Det är en sån tid nu. Tid för avsked, på många sätt och för många…

Livet är kort.

Read Full Post »