Inte nån jättebra dag, denna onsdag, som snart är slut. Jag är jävligt orolig för jobbet och för att inte få nån lön den 25:e. Inte vet jag vem jag ska prata med om detta heller – jag har pratat med chef, chefsadministratör och institutionsadministratör och alla säger de att de har gjort sitt och att personalavdelningen har långa handläggningstider. Men det hjälper ju inte mig.
Jag skulle verkligen behöver prata med nåt fackligt ombud om detta, men inte heller där vet jag vem jag ska vända mig till. Facket centralt tycker ju att jag ska byta fack och det fack som finns på mitt arbete tycker inte att jag ska göra det eftersom jag bara har en tidsbegränsad anställning. Fan, det är bara oro, oro och oro. Jag som var så glad för att jag kände mig så pigg och frisk idag… Ett tag. Oron tär jävligt mycket mer än jag visar. För jag är ju så stark, tycker alla.
Nu kommer de, tårarna, när jag är ensam. Jag kan inte bita ihop längre.
Det var gott att få träffa Fästmön en stund i kväll. Klart jag hade önskat att vi kunde ha pratat lite om oron, men jag känner att jag inte vill belasta mer utan försöka tänka positivt. Det var gott att få sitta ner med Anna och ”barnen” och äta fisk. Det var gott att få ligga i soffan och fika och snaska Lonkakolor och bara prata om vad som helst. Nu funderar vi till exempel på vad vi ska göra den där sista helgen i januari när vi båda är lediga lördag och söndag. Det är ju inte så att vi har massor av pengar nån av oss, så det får väl bli nåt enkelt. Men det spelar ingen roll, vi har två lediga dar tillsammans. Under dessa dagar ska jag laga mitt hjärta. För just nu brister det lite.
Livet är kort. Jag är bara en flugskit i rymden.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 