Jag låg till jobbet

Ett bilinlägg. Med ett nytt konstaterande om att det är svårt med kommunikation.

---

 

En sån här svischade jag i till jobbet i morse.

Idag låg jag till jobbet. Ja alltså, så här var det: Clark Kent* skulle till bildoktorn i morse. Han skulle lämnas och skrivas in kvart i sju och jag skulle samtidigt hämta en lånebil. Fine. Jag var sen, naturligtvis. Men till min ursäkt hör det faktum att tågen inte går som de ska och nästan  alla Uppsalamänniskor som jobbar på vägen till eller i Stockholm åker bil. Nästan alla, skrev jag. Vad jag förstår går vissa tågturer och en del bussar. Fast det blir totalstopp i helgen. Och tidsplanen att tågen ska gå som vanligt på måndag har spräckts. Nu är det tisdagen den 10 juni som gäller. Nästan två veckors elände, alltså. Lång historia, alltså, men den innebär bilköer. Bilköer både till bilverkstan och till mitt jobb. Så jag blev sen. Jag skyller på tågeländet. Som alltså skapar bilköer.

Men kanske var det bra att jag var lite sen, för jag fick en urhäftig lånebil. Det kändes som om jag låg ner och körde. Inte optimalt för min bråkiga rygg, men när jag väl kom i läge i sätet gick det bra. Jädrar i min lilla växellåda vilket klös det var i bilen! Sex växlar dessutom, vilket gör mig enormt avundsjuk. Nyckel som fälls in i sin hylsa när den inte används. Bluetooth för mobajlen via ratten. Och lite såna bra saker. Mindre bra var förstås hastighetsmätaren. Jag är van vid en stor, digital display. Den här var liten och inte så digital. Dessutom skymdes den av den plastiga ratten (jag har en läderratt). Backspeglarna fick jag inte heller i bra läge, så döda vinkeln kändes större än jag var van vid. Eller vidare, kanske man säger?

Det som var ännu lite mindre bra var att bilverkstan stänger tidigare idag. Och detta lilla faktum hade man inte informerat mig om när jag bokade tid. Nu måste även jag sluta tidigare för att kunna hämta min bil och lämna lånebilen. Dessa röda dagar ställer till det – när man är kund… Och kommunikation är ju, som bekant, svårt. Hade jag vetat om detta skulle jag kanske ha tagit en semesterdag eller jobbat hemifrån idag.

Är mönsterdjupet OK? Är gummit torrt och sprucket? Sånt vill jag som bilägare gärna att den som byter däck till sommar- eller vinterversionen på min bil upplyser mig om.

Som vanligt när jag anlände till bilverkstan krånglade deras skrivare. Och utan skrivare – ingen order. Jag får nu bara hoppas att de gör rätt saker med min bil… Kanske ska jag tipsa dem om att byta skrivare, också. Eller nej. Det kanske är elakt. Mindre elakt är i alla fall att jag upplyser dem om att de gärna får berätta för kunden att hennes däck är dåliga när hon låter verkstan byta från vinterdäck till sommardäck. Jag vill liksom gärna veta sånt, jag är ingen expert på bilar. Det är andra gången man underlåter att berätta detta för mig. Första gången var mönsterdjupet helt slut på två av sommardäcken som märkesverkstan tog av. När de sen på våren skulle monteras igen, vägrade verkstan sätta på dem eftersom de var ”slut”.  Den här gången är däcken torra och spruckna. De monterades på av verkstan i mitten av april. Besiktnings-mannen klagade på dem den 27 maj. Så snabbt kan de ju inte liksom bli torra. Jag menar, jag vill ju inte råka ut för nån olycka – och bilverkstan vill väl sälja? Igår kväll när jag åkte hem stod en kraschad bil på tre däck vid motorvägens sida. Vid mitträcket låg det fjärde däcket… Just saying…

Kommunikation är svårt. Just saying dä määä…

 

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Frisk fredag – får vi hoppas…

Sitter vid datorn och svettas och är nervös. Clark Kent* är avlämnad hos bildoktorn. Jag har fått en prisuppgift som jag gärna vill tro på: handlar det bara om uppsmörjning, cirka 500 pix. Annars… ??? Så den som vill får gärna hålla en tumme under dan! I Clarks ställe står nu en röd, lite yngre motsvarighet till honom. En kvick liten sak med sex växlar, vilket blev premiär för mig. Jag har hittills bara kört femväxlat. Kul!

Min fina man är hos doktorn!

                                                                                                                                                               Jag ska fortsätta med min att-göra-lista under dagen, men jag ringde så många samtal igår att jag blev riktigt hes och hostig. Och jag har nerverna utanpå idag på grund av bilen. Att ha bilen på verkstad när man är arbetslös är som du förstår en oro för att kostnaderna ska dra iväg.

För övrigt misstänker jag starkt att jag inte kan sitta i arbetsrummet och jobba eftersom det förekommer oljud utanför fönstret – nästan som varje dag. Jag skulle ALDRIG kunna ha ett säljjobb där jag satt hemma och ringde. De uppringda skulle undra från vilken krigsskådeplats jag ringde…

Tyvärr kan jag inte vara rak och säga nåt till den det berör eftersom höga vederbörande inte ens hälsar på mig efter förra gången jag uttalade min mening… Trist attityd. Men visst, jag var inte särskilt trevlig då för två år sen heller. Det är svårt att dela tak med nån som vägrar kommunicera och som vägrar visa hänsyn. Jag minns en stekhet sommar för många år sen. Mina föräldrar var här på besök. Alla fönster och dörrar stod på vid gavel dygnet runt på grund av hettan. Extremt tidigt en söndagsmorgon kör ett pucko – ja, jag kan inte kalla det för nåt annat! – igång och klipper gräs. Visserligen med handgräsklippare, men ändå. Det lät MYCKET! Så mycket att min pappa for upp ur sängen och ut på ballen** i bara kalsipperna och undrade vad som stod på… Detta tycktes skrämma Klipparen, som genast avbröt. Jag önskade SÅ att pappa hade varit här och gjort en liknande manöver en ANNAN söndagsmorgon i juli när man bestämt sig för barnkalas klockan nio på uteplatsen… Men man får inte säga nåt när det gäller barn, då blir man Persona non grata. Samtidigt sitter jag i skrivande stund och retar ihjäl mig på en unge som trotsvrålar på en av uteplatserna. Klockan är halv åtta på morgonen…

I kväll åker jag ut till Himlen eftersom jag ska tillbringa morgondagen med Elias när hans pappa är i Göteborg och hans mamma jobbar. Jag funderar på en tur till Storvad om det är väder för det, men eftersom jag igår upptäckte att lingonveckan återinträtt – det är bara två veckor sen sist – känns det mest jobbigt. Kanske blir det i stället en tur ner till Vaksala torg och lördagsloppisen där. Vi får se. Ibland är det skönt att bara slappa också…

Lingon igen!

                                                                                                                                                                      Nu har verkstan ringt och bilen är klar redan om en halvtimma. Tyvärr måste bromsskivorna bytas och några såna fanns inte hemma, så en tillfällig lösning blir att man smörjer upp dem och inväntar reservdelarna. Dessa går sen loss på mellan 3 000 och 4 000 kronor. Låter väl fantastiskt härligt, eller..? Ja, ja, min vanliga tur…

 

                                                                                                                                                                *Clark Kent = min lille bil-man
**ballen = balkongen

Read Full Post »