Saker för gamla tanter

Ett rätt självironiskt inlägg.

---

 

En extra mobilladdare och ett senilsnöre, typiska prylar för en gammal tant.

Iväg for jag på äventyr ärenden. Motståndet var starkt, men det gällde att spotta upp sig och försöka se lagom ut. Är det nåt jag är trött på så är det att försöka se glad ut när jag är ledsen inuti. Samtidigt, tillsammans med flexibilitetsträningen (byta ruta i 15-spelet), är det bra för mig att också träna mitt pokerface. Sluta le när det bara blir en grimas. Ställ ansiktet i läge noll. Var trevlig, men inte för mycket. Se inte så sur ut. Nolla.

 

 

Nåt gott att värma kropp och själ med.

Alla ärenden gjorde jag inte idag, en måste spara nåt att göra till i morgon också, men jag kom hem med några av de viktigaste sakerna, som senilsnöre och extra mobilladdare. Det kändes rätt tufft att behöva ha glasögon på näsan för att se att att trä på senilsnöret på ett annat par glasögon. Kanske vänjer jag mig, kanske inte. Bara jag kan fortsätta att läsa böcker på vanligt sätt. Bara jag slipper… lyssna…

 

Deppigt och kallt. Därför hoppade jag in på Systemet och köpte två flaskor rött. Jag är mycket förtjust i Zensa-viner och köpte ett primitivo idag som jag vet är väldigt fylligt och har ett bra pris, 89 kronor. Sen slank en Tommasi Graticcio för samma pris ner i varukorgen också. Det blir nåt gott att värma kropp och själ med.

 

Toffelmat för en vecka.

När det gäller föda var det verkligen tragikomiskt att kika ner i varuvagnen vad jag hade plockat på mig och scannat in. Jag är evigt tacksam att Kocken Findus och Familjen Dafgård finns, men jag kan inte låta bli att undra hur mycket näring det är i deras mat. Och så längtar jag förstås efter hemlagat. Jag har ätit en hemlagad måltid på två veckor. Det är inte roligt att laga mat. Det är ännu mindre roligt att bara laga till sig själv. Då tar jag hellre en microrätt och lunchar ihop med mina kollegor.

Mamma har fått sitt utlovade samtal, den rutan vägrade jag att flytta på. Nu ska jag iväg på dagens andra utflykt. Fast ett tu tre är jag hemma igen, med pläden om benen, boken i knäet och läsglasögon på näsan – sånt som passar en gammal tant.

Pläd om benen, bok i knäet och läsglasögon på näsan.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mappat och muppigt

Ett tröttkört inlägg.

---

 

Mappar med utskrifter på en del saker jag har åstadkommit på nya jobbet hittills.

Jag är så trött och slut att jag mår illa i denna stund. Men tro inte att jag klagar, det är ändå en trötthet som är sund och normal. En får vara trött när en jobbar. Den som inte har jobbat på mycket länge och som sen plötsligt börjar jobba heltid har all rätt att vara trött. Tycker jag.

Huvudredaktören har varit på plats idag och vi har gått igenom de dokument jag har granskat. Själva uppgiften fattar jag och klarar av, men administrationen runt omkring gör mig smått nipprig. Det är som om mitt RAM-minne tar slut och jag måste tömma det innan jag kan gå vidare. ”Alla” säger att jag plötsligt bara kommer att fatta saker och ting och faktum är att det är lite så. Sen är det inte helt enkelt när det uppstår nya frågetecken under resans gång. Det har i vart fall varit väldigt givande att ha huvudredaktören på plats i två dar (igår hade h*n annan aktivitet för sig). Jag har snappat upp mycket och jag hoppas att det mesta stannar kvar. Sen är jag fullt medveten om att jag lär göra fel, förr eller senare. Jag vet också att ingen dör om jag gör fel, att jag lär mig genom att göra misstag och att misstag går att rätta till.

Lustigt nog ringde Arbetsförmedlingen mig på jobbet strax före hemgång. Jag ombads vara med i en marknadsundersökning. Det var härligt att säga att jag började jobba den 24 september. Betyget jag gav hjälpen jag har fått från Arbetsförmedlingen medan jag var arbetssökande var däremot… ja, du kan kanske gissa.

I morgon bitti går min första laddning om tre dokument iväg till forskare. Idag har jag påbörjat ett nytt arbete som är ganska stort. Ibland stoppar jag saker i fysiska mappar, ibland i mappar på datorn. Många gånger känns det som om jag inte vet vad jag gör. Sen när jag tänker efter, tar det lugnt och arbetar metodiskt klaffar det mesta.

En del saker på mitt jobb tycks ha funnits sen urminnes tider. Idag på eftermiddagsfikat föll mina hökögon på skylten nedan. ADB… det var väl IT på 1980-talet, eller? Lite åttiotalsmuppigt, sisådär.

Vi har fortfarande en ADB-sektion på mitt jobb. Lite åttiotalsmuppigt, sisådär.

En fin bonusgrej på jobbet är i alla fall denna användbara maskin. Speciellt i vinter lär åtminstone jag nyttja den:

Det finns en skoputsmaskin på jobbet. Vilken lycka!

Nu ska jag läsa lite papperspost, ta en macka och kanske ringa mamma. Litteraturpristagaren Svetlana Aleksijevitj ska jag också läsa lite om på nätet. Klockan 21 blir det 100 Code på Kanal 5. Jag hoppas att jag orkar hålla mig vaken. Den här veckan har gått väldigt fort och i morgon är det fredag igen. Det är fortfarande roligt att gå till jobbet – jag gör roliga saker, min kompetens tas tillvara och

jag haaar så snälla kamraaater*

Men… Det är snart helg och jag har vissa planer. På lördag står en del hushållsarbete på agendan, men jag måste också åka iväg och köpa ett senilsnöre som jag kan ha till läsglasögonen på jobbet samt en extra mobilladdare. Glasögonen är aldrig med när de ska och den laddare jag har blir sliten av alla transporter. På söndag har jag blivit bortbjuden på middag på kvällen. Då ska vi fira en blivande 21-åring. Hennes pappa lagar mat, hennes mamma gör tårta och jag… Jag bara firar, muppig som jag är.

*Uttrycket: ”Jag haaar så snälla kamraaater” kommer från min pappa. Han skrev det i ett brev till sina föräldrar när han som barn låg på sjukhus. Texten ska läsas på finlandssvenska.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »