Ljud och oljud, liv och o-liv – och tankar kring Pride

När jag vaknar tidigt på morgonen brukar jag ligga och lyssna på bruset från trafiken på E4:an. Tro det eller ej, men jag tycker att det är ett rogivande ljud. Lite liknande det jag vill höra från TV:n när jag ska somna om natten. Trafikbruset är liv för mig, ett ljud jag tycker om.

En väg utan ljud är inget liv.

Däremot uppskattar jag mindre när man släpper ut sina småttingar på gården en semestermorgon klockan 7.05. Eller när en omkringboendes förälder (?) först klipper gräset, sen kör med entonig trimmer nån timme senare. Har folk ingen känsla för ljud och oljud?

I morse låg jag vaken en timme i sängen och kände hur min kropp deltog i en kamp som personen Jag inte kände mig delaktig i. Jag var liksom bredvid kampen, jag låg och betraktade den. Hur kampen slutade? Ja, än lever Emil i Lönneberga Tofflan. Tyvärr, enligt många. Men tänk så fattiga deras liv skulle vara om de inte hade mig att reta upp sig på?! Snacka om o-liv! Att inte få reta sig på detta ego som är jag. Eh, ja just det, för ego betyder ju jag. Latin, vet du, har jag läst i två år. Hur många år har du studerat det språket?

I morse läste jag en bra debattartikel i lokalblaskan, signerad Christoffer Aav, Fria Moderata Studentförbundet. Det är inte alltför ofta jag tycker att nån moderat skriver nåt bra, men så var fallet den här gången. Debattartikeln handlar om Priderörelsen och hur viktigt det är att den håller ihop. Christoffer Aav beskriver vad Pride har varit för honom:

[…] Pride har alltid varit ett oerhört öppet forum. Alla har varit välkomna, alla har varit glada och arga tillsammans och diskussionen har ofta präglats av högt i tak. […] Begreppet Pride, för mig och säkert en generation unga bögar och flator med mig, är liktydigt med en blandning av öppenhet och skoj, politik och fest. Och även just stolthet – stolthet över att vara den man är, att kämpa för rätten att vara den man är och över att vi håller ihop. Även om vi kan vara aldrig så oense om sakpolitiska frågor. […]

Jag nickar instämmande när jag läser Christoffer Aavs rader, för det är som om han har tagit mina tankar kring Pride och vad Pride är för mig och satt ord på dem i den här debattartikeln.

Christoffer Aav fortsätter med att tala om att han skäms. Han skäms när en grupp

[…] hånade och trakasserade enskilda företrädare för försvaret på Stockholm Pride 2011. […] och jag oroas över utvecklingen. […] när Anarchopride, på sin hemsida, anklagar Stockholm Pride för att ha glömt kravallerna vid Stonewall i New York. […] 

Däremot är Christoffer Aav stolt över

[…] dem i polisen och i försvaret, som lägger ner stor energi för att göra dessa myndigheter öppnare och till bättre arbetsgivare. […] att  israeliska bögar och flator vågar,och orkar, försöka göra Israel till ett bättre och öppnare land […] att fortsätta det arbete som så många har kämpat för så länge, att vara en fortsättning på en lång rad äldre syskon bakom mig, från Berlin på 20-talet, Stonewall-upproret, bögskräcken och hiv-paniken, ockupationen av socialdepartementet. […]

Tänk, så denne skribent klär mina tankar i ord! Det är precis så här jag känner. Och det är precis därför jag deltar i Pride, likaväl som jag deltog i dess föregångare, Homosexuella Frigörelseveckan. Jag har deltagit så många år jag har kunnat, med undantag för två år när jag hade privata tråkigheter. För jag känner precis som Christoffer Aav rundar av sin artikel:

[…] Jag fortsätter på mitt blygsamma vis. Jag älskar friheten och kommer fortsätta kämpa för den. […]

Nej kamrater, vi ska inte söndra Priderörelsen, vi ska hålla ihop. Tillsammans är vi starka.

Livet är kort.

Read Full Post »

Dan före dopparedan 2011

Dan före dopparedan. När jag smög ut i vardagsrummet för att passera det till toa slog grandoften emot mig. Härligt! Den lilla granen blev verkligen fin! Grenarna var täta och hade den varit större att jag klassificerat den som Kalle Anka-gran!!! Du vet en sån där som Musse släpar hem – och som Pluto morrar åt och förstör för att där sitter jordekorrar (Piff och Puff).

Musses och Plutos gran – och Piffs och Puffs…

                                                                                                                                                                Idag står det städning på agendan. Jag måste ta det värsta, mamma är ganska bra på att spilla och smula och jag gillar inte när det krasmar under Tofflan när jag går. (Bra att ha nån att skylla på, som du märker!)

Jag har fått ett sånt bra jobbtips av den vänliga Stattinskan och mina tankar är hela tiden där, det vill säga hur jag ska formulera mig. Äntligen nån som kommer med några konkreta förslag och inte bara en massa tjolahoppsansa-råd om saker som jag redan har försökt med, både en och tre gånger… Det blir tröttsamt i längden, samtidigt som jag förstår att man själv känner sig fyndig och påhittig. Tro mig, jag har prövat det mesta, till och med att gå till presumtiva arbetsgivare och presentera mig och lämna CV, så där som ungdomar gör… Men i skrivande stund sitter jag i en alltför mjuk säng (aj aj, min rygg!!!), vid den lilla leksaksdatorn där jag knappt kan läsa mejl för att ramen är för stor för skärmen (och går jag ner på 75 procent ser jag nästan inte bokstäverna…) och där mobilstickan indikerar ett otroligt svajigt bredband från Tre. Tröttsamt!

Som vanligt ylas det i huset. Jag fattar inte hur man kan trivas med att ha det så, det måste göra ännu mer ont i öronen när man har oljudet precis inpå. Det är otroligt jobbigt, för att vakna till slammer, lek och stoj från en barnkammare under sig är inte särskilt trevligt eller nåt jag önskar ens mina värsta ovänner. Lägg där till ylande, också, och studs med liten boll, så kanske du förstår hur trist det är att lyssna på en semestermorgon.

I kväll ska jag ut till Himlen och träffa Fästmön en liten stund. Därefter blir det vidare färd till Morgonen där alla julklappskassar ska avlämpas, liksom Anna. Anna inleder nämligen sitt julfirande med Uppesittarkväll på Morgonen. Eftersom hon jobbar i vården, jobbar hon förstås i morgon, men förhoppningsvis hinner hon hem tills Kalle och hans vänner önskar god jul. Om hon nu är lika barnslig som jag och ska se på det… För resten, med Kalle i ovanstående avses herr Anka.  Frågan är hur jag står ut med att se den andre Kalle, det vill säga, Kalle Moraeus som julvärd. Tror jag inte att jag gör, men å andra sidan är det ju såna skitprogram på TV i morgon att vi nog nöjer oss med att se på Kalle samt julfreden i Åbo (till det programmet finns det aldrig nån länk på SvT, jävla rasister!) på förmiddagen. Det sistnämnda så att mina finska rötter ska få sitt.

Och inte ska vi sitta och glo på TV hela dan och kvällen när det är julafton! Nej vi ska äta gott och jag ska öppna en flaska julmumma och ta några centiliter Östgöta sädes innan jag öppnar julklappar. För jag har ju åtminstone fått en stor, grön från FEM! 😛

Read Full Post »