Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘second hand’

Ett inlägg om en bok.


 

VäninnanNär det sker stora, obegripliga katastrofer och händelser minns vi ofta lång tid efteråt vad vi gjorde och var vi var just då – även om det inte var vi själva som var med i skeendet. Jag minns den morgon jag fick veta att Anna Lindh hade dött, mördad av en knivgalning inne på NK i Stockholm. Vi såg presskonferensen på TV på jobbet och alla var chockade. De flesta av oss hade ju hört att det hänt nåt dan innan. Men detta hade i alla fall inte jag väntat mig.

Eva Franchell var med Anna Lindh när hon blev knivhuggen. Det här är boken om mordet, men också om tiden före och efter Rosenbad. Boken kom ut just som min egen personliga katastrof hade drabbat mig. Kanske är det skälet till att jag inte vågade införskaffa den på så många år. I början på sommaren 2015 hittade jag Eva Franchells bok VäninnanErikshjälpen.

Redan i bokens tillägnan i början vet jag att jag tycker om den och att jag ska låta mig bli gripen av den. Författaren har haft två väninnor – den ena dog i cancer, den andra blev mördad. I det första kapitlet beskriver Eva Franchell skeendet inne på NK. Hon var ju med, hon var ögonvittne. Och skulden hon känner, att hon inte kunde skydda sin bästa väninna, följer henne ända till slutet av boken. På sidan 309 (av 347) i pocketutgåvan skriver hon:

[…] Jag tänker ju tanken om och om igen. Tänk om jag varit snabbare, tänk om jag bara fattat och hunnit knuffa undan henne. Jag har ont av all skuld, […]

Efter skildringen av mordet beskriver författaren hur hon blev bekant med Anna Lindh och hur de blev kompisar i stället för jobbarkompisar, på ren svenska. Men vi läsare får också en intressant inblick i det politiska spelet bakom gallerierna. Eva Franchell ger bilder av svenska politiker som är båda annorlunda och intimare än dem vi fått se via media. Hon skildrar dem nästan sakligt och konstaterande. Jag ser bland annat min gamle gymnasiepolare Lasse Stjernkvist fladdra förbi, liksom Alice Bah. Den senare är programledare och frågar tillsammans med Lennart Ekdal ut Göran Persson i TV4.  Statsministern ger följande omdöme efteråt:

[…] – De var bedrövliga! […] Den där Alice Bah, hon kunde ju ingenting, väser Göran till mig på väg ut. […]

Till och med efter kollapsen, vid mötet med Göran Persson kring hans bok, får vi veta följande:

[…] – Men det var något du undrade över, säger han sedan snabbt för att komma bort från sina frågor.
Han har suttit vänd snett ifrån mig och pratat som till en medarbetare, vilken som helst som man inte behöver ta någon notis om. Men nu ser han mig faktiskt i ögonen.
– Ja, efter mordet på Anna och allt som hände sedan. Jag menar med alla rättegångar och så… Varför ringde ni aldrig till mig? Jag tänker, varför hörde ingen av sig och frågade hur jag hade det?
Han fortsätter att titta på mig, oförstående.
– Men vem skulle ha ringt till dig, menar du? […]

Dialogen ovan skulle ha kunnat appliceras även på min egen katastrof, för övrigt. Tystnaden efter katastrofen. Tystnaden och skuldbeläggelsen… Jag känner sorgen och bitterheten helt klart bara i det faktum att Eva Franchell återger samtalet.

Det här är en riktigt bra bok. Trots att den kom ut för ett antal år sen, i januari 2009, är den mycket läsvärd. Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citerande inlägg.


 

Igår började läsa en bok som jag köpte till mig själv i början av sommaren från en second hand-affär. Det är Eva Franchells bok Väninnan. Rapport från Rosenbad. Eva Franchell är bland annat ”känd” för att hon var Anna Lindhs kompis och att hon var med när Anna Lindh mördades. Boken börjar med mordet, men fortsätter sen om vägen fram till tiden för det.

Jag blev väldigt rörd och tagen av författarens tillägnan och den får bli dagens citat:

Den här boken är tillägnad mina väninnor Anna och Kristin.
Anna mördades i september 2003.
Kristin dog i cancer i juni 1988.
Riktig vänskap är ett underskattat kitt som håller människor samman i med- och motgång. Man behöver inte tycka lika, men man har varandra. Jag slutar aldrig sörja det faktum att ni inte finns här längre och jag citerar Kristin: ”Polare är de enda man aldrig gör slut med.”

Word!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett påfyllt inlägg.


 

Elliot vid köksbordet

Elliot satt med vid köksbordet när vi fikade.

Igår kväll fick jag fint besök. Det blev en rejäl påfyllning av Elliot-kontot, för strax efter halv sju plingade den hårige killen på dörren här. Med sig hade han sin mormor som jag inte har träffat sen… jag vet inte när. Det blev med andra ord lite vänskapspåfyllning också. Jag försökte ta några nya bilder på den söte herrn, men det var höstmörkt i köket. Dessutom hörde han så många ovanliga ljud att han var lite på språng hela tiden. Är man vakthund så är man.

Elliots mormor och jag drack kaffe och åt kletiga kanelbullar. Det fick ju blev veckans go-fika för min del eftersom det inte blir nåt fredagsfika i morgon på jobbet. Fast… sen visade det sig att det bjöds på go-fika idag i stället. Bulle med sylt kunde jag inte låta bli…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Det var intressant
att få en lägesrapport av Elliots mormor. Vi var båda i en liknande tuff situation för ett tag sen, men nu hoppas vi att det har vänt. Inget är klart inför framtiden. Däremot ser den inte lika nattsvart ut som tidigare för nån av oss. Personligen hade jag börjat misströsta lite över över resultatet av ett möte för ett tag sen. Idag kom mejl att det inte fanns nåt resultat att redovisa än. Det är tålamod som gäller, alltså.

Min dag på jobbet har också på sätt och vis inneburit påfyllning. Jag har fyllt på med ord i ett par InDesign-mallar. Det vore att ljuga att säga att påfyllningarna har gått smidigt. Vissa stunder har jag känt mig säker och fått mycket gjort, andra stunder har jag känt mig osäker och gnällig. Framåt seneftermiddagen skulle jag påbörja en ny trycksaks-layout och det strulade så mycket att jag fick springa på toa akut. Då är det inte roligt. Men att gå ifrån ett tag kan hjälpa liksom att slå ihop huvudet med närmaste kollegan. Till sist funkade mallen som den skulle. Och när det funkar är det roligt.

Halloweensak 50 kr afrikansk figur 125 Myrorna Boländerna

Ingen idé att det kommer några ungar till tanten. (Halloweensaken och den afrikanska figuren på bilden kostar 50 respektive 125 kronor på Myrorna i Boländerna i Uppsala.)

Idag fick vi veta att vi inte får vara på jobbet i morgon på eftermiddagen. De anställda jobbar fyra timmar och vi konsulter får inte vara på arbetsplatsen när reception och vaktmästeri är stängda. Kollegan och jag fick därför jaga våra konsultchefer för att informera om detta. Jag fick inte svar från min förrän jag kom hem i kväll. Plötsligt finner jag alltså att jag bara jobbar till klockan 12 i morgon. Eftermiddagen vet jag inte vad jag ska fylla på med – kanske en bunke godis, för det är ju Halloween, trots allt. Inte för att jag tänker ge bort nåt till några utspökade barn utan för att jag vill äta godis själv. Förresten vet nog ungarna på gården att det inte är nån idé att plinga på hos mig. Tanten är snål när det gäller godis.

Jag hoppas få tillbringa helgen med min Fästmö, men inget är bestämt än hur eller var. Det kanske klarnar framåt aftonen. Jag vet inte hur hon jobbar idag, så jag vill inte ringa ifall hon jonglerar med tanter eller farbröder i stället för att vara hemma.

Nu ska jag fylla på min lekamen på utsidan med schampo och duschcreme för att få upp värmen. Sen blir det macka, lite läsning och 100 Code klockan 21.

Vad har DU för dig denna torsdagskväll??? Skriv gärna några rader och berätta, för nyfiken är jag fortfarande.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

SiriSom gammal litteraturvetare och toffla har jag ett alldeles särskilt förhållande till August Strindberg. Jag var runt 20 när hans böcker fångade mig. Under studietiden tog jag en särskilt kurs i hans författarskap. Det som är så speciellt med det är nog framför allt att det är så omfattande och så varierande. Dessutom var August Strindberg även en duktig målare och fotograf – och så försökte han göra guld. Men bakom alla gamla stora gubbar fanns ofta en hustru. Jag har just läst ut Lena Einhorns bok Siri, en bok om August Strindbergs första hustru Siri von Essen. Bokfyndet gjorde jag på Myrorna i somras – jag fick en fin, inbunden utgåva för 30 kronor.

 

Det här är en fiktiv roman, men Lena Einhorn har lagt ner mycket jobb på att samla bakgrundsfakta. De brev etc som förekommer i romanen är autentiska. Huvudperson är alltså Siri, egentligen Sigrid, född von Essen. Inledningsvis är hon gift Wrangel när August Strindberg kommer in i hennes liv. Eller i makarna Wrangels liv, ska sägas. August Strindberg blir en nära vän till familjen. Men en dag inser Siri och August att de älskar varandra. Siri lämnar sin bekväma tillvaro som officershustru. Hon blir inte Augusts hustru genast – hon blir skådespelerska först. Men så kommer barnen. Det blir två döttrar och en son tillsammans med August Strindberg. Mannen, som jag uppfattar som ytterligare ett barn i familjen i vissa avseenden. Läsaren får följa Siri såväl in i äktenskapet med August Strindberg som ut ur det och in i ett förhållande med en kvinna, något som förstås inte sker helt öppet.

Jag blir inte mindre intresserad av August Strindberg och hans familj efter att ha läst den här boken. Mina känslor och sympatier fortsätter emellertid att vara dubbla eller delade. August Strindberg må ha varit otroligt fascinerande och ett geni, men han kan definitivt inte ha varit lätt att leva med. Lena Einhorn har gjort en roman av yppersta klass om en av hans hustrur.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens aha-upplevelser.


 

Två dar i veckan har jag nu när allt som inte är jobb ska göras. Men jag unnade mig i alla fall en riktigt lång morgon i sängen. Trots att jag vaknade klockan sex klev jag inte upp förrän närmare 9.30. Jag läste ut en deckare och njöt av lyxen att dricka kaffe på sängen. Efter frukost och dusch bar det emellertid iväg. En kan ju inte sitta inne när det ser ut så här på himlen, eller hur?!

Sol och blå himmel

Höstsolen lyste starkt och himlen var alldeles blå.


Intentionen var att förena nytta med nöje. 
Detta omfattade en promenad, men efter visst samråd med Fästmön flyttade jag fram promenaden till i morgon för att, om möjligt, få göra den i hennes sällskap. Men lite sol, himmel och höstträd såg jag i alla fall. Med betoning på lite… eh ja… på väg till garaget.

 Blå himmel höstträd garage

Blå himmel och lite höstträd vid garaget.

 

Provdocka med pumpa till huvud

Barn är knäppa, men nu förstår jag varför. Fast jag fattar inte varför den här barnprovdockan har en pumpa till huvud, Röda korset. Det ser faktiskt inte klokt ut.

Under dagens äventyr kan en säga att jag kom till en och annan insikt. Bland annat att gamla vänner kan möta en i dörren och inte hälsa, att vissa fackliga ombud har en viss heder och respekt, att andras vänner är mina vänner och att en kan missa lite nyare vänner på grund av vimmel, sus och ögon som inte vill samarbeta.


Sen är det det här med barn…


Nä, jag är ingen barnmänniska,
men det jag observerade idag fick mig att förstå att det inte är så konstigt att barn är… så konstiga… Med tanke på den barnlitteratur jag snubblade över på Helping hand förstår jag att barn inte kan bli annat än… lite knäppa… Stackars dem! Se själva vad de erbjuds att läsa:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Trots allt chockerande jag utsattes för idag 
lyckades jag utföra mina ärenden. Som belöning fick jag med mig tre föremål hem, varav två naturligtvis var av det litterära slaget och fyndades på Myrorna i Boländerna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sammanfattningsvis kan sägas att min lördag har varit helt OK. Nu ska jag ta tag i lite strykning och sen är det dags att laga mat. I kväll blir det fågel, i morgon fisk och på måndag..?

Tummen upp

En helt OK lördag. Tummen upp finns att köpa hos Helping Hand för 15 kronor. Den följde INTE med mig hem.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

StrindbergsmördarenI somras hittade jag en bok av Jean Bolinder som saknades i min lilla samling av hans böcker. Min pappa och Jean Bolinder var lite bekanta. Pappa hade några av Jean Bolinders böcker i sin ägo. Sen pappa gick bort står böckerna hos mig. Nu ska jag strax också stoppa Strindbergsmördareninköpt på Återbruket för fem kronor, i en av mina hyllor, bredvid pappas böcker.

Huvudperson i boken är författaren Johannes Jager, bosatt i södra Sverige. Johannes skriver på en bok om August Strindberg samtidigt som han plågas av sitt förflutna: ett kraschat äktenskap och en dotter han aldrig mer får träffa. Men dåtid och nutid blandas i en härva, allt medan en grannkvinna till Johannes har blivit mördad.

Den här boken kom ut 1980. Då hade Jean Bolinder jättestora brillor och ett enormt lockigt hårsvall. Jag träffade honom aldrig, men när jag läser hans böcker tycker jag att han är smått… sexfixerad. Jag har lite svårt att förstå att min pappa, som var minst lika pryd som jag, var Jean Bolinders vän… Men ändå. Boken var det, inte författaren. Jag tycker att den spretar för mycket. Det är alldeles för många berättelser i den och även om de går ihop i slutet är det med nöd och näppe.

Toffelomdömet blir lågt.

rosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Barn 44Jag har länge varit på jakt efter en bok av Tom Rob Smith, Gården. Men så hittade jag i augusti hans debutroman Barn 44 och inhandlade den för en guldpeng på Myrorna. Det stod thriller på framsidan och att boken blev nominerad till Bookerpriset på baksidan. Nu har jag läst den och frusit och ryst.

Handlingen utspelar sig i Sovjet och boken börjar 1933 med att en pojke försvinner. Tjugo år senare har Stalin landet i sitt järngrepp. Säkerhetspolisen är brutal och alla är misstänkta. Bokens huvudperson, Leo Demidov, är officer och bland annat inblandad när fångar ska förhöras. Men så kommer han en barnamördare på spåren. Tillsammans med sin fru Raisa tar han upp mördarjakten, nåt som inte är helt enkelt med tanke på att han inte bara har blivit degraderad, han och frun förs bort mot en säker död.

Nja, hum… Jag är lite besviken, faktiskt. Det här är inte en thriller i vanlig bemärkelse, det handlar mycket om politik och maktens utövande av terror och väldigt lite om jakten på en mördare. I den meningen blir boken spännande först mot slutet. Jag satt mest och frös när jag läste den.

Toffelomdömet blir lågt. Jag struntar i att boken har filmatiserats och att den fått nåt brittiskt litterärt pris, Ian Fleming Steel Dagger  av Crime Writers’ Association. Det här var not my cup of tea, sorry!

rosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om inspiration och morötter.


 

Nä, morötter gillar jag INTE. Jag vet att de är nyttiga för såväl ögon som hud och de är visserligen sniggt orange. Men goda är de INTE. Däremot används de ofta som bildligt uttryck för att locka nån, vanligen en envis åsna, till nåt. Envis är jag, det vet jag och många tycker att jag är en åsna, det vet jag också. Fast även en sån dålig och tämligen värdelös varelse som jag behöver lockas och inspireras.

Morotsskål Erikshjälpen 25 kr

Alla behöver bildliga morötter. (Skålen på bilden finns på Erikshjälpen i Uppsala och kostar 25 kronor.)

 

Ny hylla

Även en sån som jag behöver input och nåt nytt att stoppa i hyllorna.

För ganska länge sen anmälde jag mig därför till en skrivarkurs i Stockholm. Det är en endagskurs och jag har inte frågat nån Myndighetsperson om lov att åka, eftersom min kontaktperson vid Myndigheten inte har hört av sig på tre månader, trots att det står i handlingsplanen att h*n ska göra det en gång i månaden. Så jag åker ändå. Kursen är dessutom kostnadsfri och såväl fika som lunch bjuder Offentliga Journalister på, en avdelning inom Svenska Journalistförbundet som jag tillhör. Ja, jag är ju dubbelansluten. Mitt huvudfack har inte lyft ett finger för att hjälpa eller peppa eller stötta på över sex och ett halvt år. Elaka tungor säger att det är ett fack för gamla kärringar och att ombuden är människor som har för lite att göra på sina jobb. Jag är själv en gammal kärring, men jag är utvecklingsbar. Så när OJ bjöd in mig på en dags kurs (det är bara tågbiljetten jag behöver införskaffa) nappade jag självklart. För även en sån som jag behöver få input och nåt nytt att stoppa in i sina hyllor.

Idag landade programmet i min inbox. Det ser ut som om jag (och min dator) får en spännande dag i slutet av månaden! Bland annat ska jag

  • träna min iakttagelseförmåga och hitta ord för att beskriva
  • lära mig gestalta i stället för att redovisa
  • bli bättre på att ”gå nära” den jag intervjuar/porträtterar

Äntligen får jag göra nåt mer stimulerande än att… etc etc

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

MonstretEn av mina gamla favoriter, Jonathan Kellermantittar fram ibland i bokhyllorna på loppisar och i secondhandaffärer. Den här författaren har gett ut ganska många böcker, men efter ett tag slutade de att översättas och ges ut i Sverige. Intressant nog skriver Jonathan Kellerman thrillers av mer psykologisk art – vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att han började sin yrkesbana som barnpsykolog. Huvudrollerna i hans böcker innehar psykologen Alex Delaware och hans vän polisen Milo Sturgis, som för övrigt också är bög.

I början av månaden fyndade jag Monstret (utgiven 2001 i Sverige) på Återbruket – för 2:50 kronor… Det kan ju knappast ens en smålänning tycka är dyrt, eller? 😉

Den här gången utreder Milo och Alex ganska vidriga mordfall. Det första är en en man som hittas itusågad i bagageutrymmet på en bil, det andra är en ung kvinnlig psykolog. Fallen har vissa likheter och det står inte på förrän Milo och Alex hittar gemensamma nämnare. De hamnar så småningom på Starkweathersjukhuset, ett ställe som härbärgerar de allra sjukaste mördarna. Men frågan är hur en intagen galning kan förutsäga mord som sker utanför sjukhuset…

Jag blir inte riktigt lika begeistrad den här gången i Jonathan Kellermans bok. Monstret blir bara en vidrig historia om sjuka seriemördare, människor som är så sjuka i huvudet och totalt utan förmåga för empati att de mördar sina familjer och vänner. Nja, bättre kan han, Jonathan Kellerman.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om butiksnamn – och fina grejor, förstås.


 

Efterrättstallrikar djupa 20 kr st Social Ekonomi Uppsala

Sex stycken fina, djupa och engelska efterrättstallrikar finns bland annat på Social Ekonomi Uppsala för 20 kronor styck.

Det blev en miniloppisrunda igår framåt kvällningen. Jag skulle kolla in Uppsalas nyaste antik-, retro- och vintageaffär på Hjalmar Brantingsgatan 4 A. Butiken är så ny att den inte ens har nåt namn än! Och det går inte att hitta på nåt namn till den heller via Instagram för att placera den på kartan, för den möjligheten är numera borttagen (att hitta på egna platser). Men… vi börjar väl med first things first…

På vägen mellan Toffelhemmet och den nya butiken, i Fyra mackarnas hörn vid Shellmacken, ligger secondhandaffären med det helt omöjliga namnet Social Ekonomi Uppsala. De är inte så bra på att stava på sin webbplats, men de gör en god insats genom att ge arbetslösa en vettig sysselsättning med fokus på individens förutsättningar.

Här finns en del riktigt fina grejor, men en kan också göra fynd vad gäller vardagsporslin. Och böcker, förstås. Ja jag erkänner, jag köpte en bok idag för hela fem kronor. Det ska bli riktigt spännande att läsa journalisten Britt-Marie Citrons Sölve & Co som handlar om den så kallade Motalaskandalen vid mitten av 1990-talet.

Sölve & Co

Dagens fynd var skandalöst billigt, fem kronor.


Men huvudmålet idag 
var ju den nyöppnade lilla butiken runt hörnet från Soul food och ett övergångsställe, nästan, från Vaksala torg. Kanske butiken inte är så liten egentligen, men den är… belamrad! Här finns ett mindre rum med kläder och ett större rum med möbler och prylar. Detta är definitivt ingen loppis utan här säljs kvalitetssaker. Jag såg allt från snygga burkar och en och annan leksak till lampor, skålar, perstorpsbord och teakhyllor, Uppsala Ekeby-keramik med mera. Charlotta Johansson och Ilona Szatmari Waldau. som driver butiken, har ännu inte kommit riktigt iordning. En gick med hjärtat lite i halsgropen under premiärbesöket, rädd att riva ner nåt. Alltså, det är inget ställe där du ska bära ryggsäck på dig!

Här är några bilder från mitt besök idag i den namnlösa butiken:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Lite längre fram,
men ändå inom en snar framtid, hoppas jag kunna göra ett längre inlägg här på bloggen och eventuellt också en artikel på en lokal webbtidning om Uppsalas nyaste stjärna bland retro- och vintagebutikerna. Men… nu behövs lite hjälp! Butiken har inget namn! Har du nåt förslag går det alldeles utmärkt att lämna det i en kommentar här på bloggen så för jag det vidare. Butiksägarna har egna idéer kring namn, så några namnförslag behöver de inte!

Vill du gå till den namnlösa butiken och kika på egen hand på vad som finns eller kanske få inspiration till namn på butiken är den alltid öppen onsdagar och torsdagar klockan 15 – 18 och lördagar klockan 10 – 15, men den kan vara öppen även andra tider!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »