Den fjärde mannen

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Samma kväll som Den fjärde mannen hade premiär på SvT fick jag veta att mammakusinen B och huvudrollsinnehavaren Rolf Lassgård är (ganska nära) släkt. Och eftersom B är mammas kusin måste ju även jag vara släkt med skådespelaren? Skämt åsido, mamma och jag tittade honom och de andra, förstås, i den första delen.

Helena af Sandeberg och Rolf Lassågård i Den fjärde mannen. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Avsnittet inleds 1989 med ett mord på en byrådirektör vid Statistiska centralbyrån. En man utan familj och vänner och inte särskilt omtyckt på jobbet. Sen hoppas det till nutid. Lars Martin Johanssoyrån (Rolf Lassgård) utnämns till SÄPO-chef. Han samlar en trio skarpa hjärnor runt sig. Just när han har tillträtt kommer ett brev till enheten innehållande ett datum. Det handlar om ockupationen av den västtyska ambassaden 1975. Brevskrivaren insinuerar att terroristerna måste ha haft hjälp av fyra personer utanför. Fyra svenskar. Lars Martin Johansson och hans trio sätter igång att jobba med detta.

Ja det här är hattigt värre. Vi hoppar från 1989 till nutid – och sen även till 1975, alltså. Det är lite väl hoppigt och förvirrande, särskilt som framför allt Helena af Sandeberg i sin roll som Eriksson ser likadan ut 1989 som nu. Annars är det skådespeleriet som den här första delen klarar sig undan på. Claes Malmberg är lysande som den vidrige polisen Bäckström.

Nä, jag föredrar nog Leif GW Perssons böcker. Just den här TV-serien baseras på hans roman En annan tid, ett annat liv.

Toffelomdömet efter den första delen blir ett ”nja, sådär”, det vill säga medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När man ser likadan ut som nån annan

I förra veckan hade jag äran att få träffa ett livs levande… tvillingpar! Tvillingar har alltid fascinerat mig (även trillingar, fyrlingar etc.). Är de enäggs är de ju så identiska – men kan trots det ha olika personligheter.

Knattarna är trillingar. De snuskarna har ingenting på underkropparna, men svarta tröjor. Det som skiljer dem åt är färgerna på deras kepsar.

När jag var barn kände jag ett tvillingpar som hette Kjell och Mats och ett tvillingpar som hette Mona och Marie. Kjell och Mats var verkligen identiska! Jag tror inte ens deras föräldrar kunde skilja dem åt! Två kvicksilver var de, dessutom. I samma stad boddde Mona och Marie. Precis som Kjell och Mats var de enäggstvillingar. Fast en av dem hade skolios. Jag tror inte man upptäckte det förrän ganska sent. Väldigt ledsamt, var det, för båda två var duktiga basketspelare, men den tjejen med skolios kunde tyvärr inte fortsätta.

När jag hoppade över en klass till trean gick Eva och Marie där. De var exakt lika – både till utseende och till klädseln. Men också till sättet. De var två rätt jävliga morrhoppor, för att tala klarspråk.

Hur som helst, dessa båda tvillingpar från min barndom var alltid likadant klädda. Jag, som egentligen aldrig nånsin har varit klädintresserad, tyckte nog ändå att det måste vara lite tråkigt. Tänk att ha exakt likadana kläder som din syrra eller brorsa!

Men de två tvillingflickor jag träffade den gångna veckan var nog ganska identiska uteendemässigt, men inte när det gällde kläderna! Deras föräldrar hade nämligen bestämt att flickorna aldrig fick ha samma kläder – eller samma frisyrer. Om den ena flickan hade hårband, fick den andra flickan ha tofsar.

Det är enda sättet för oss att kunna skilja på vem som är vem!

sa pappan.

Smart, tycker jag. Och roligare för tjejerna. Däremot blir jag lite fundersam när jag läser om mamman till fyrlingpojkarna i Kina som märkte sina söner med siffror. På huvudena. Hon rakade deras hår så att där stod 1, 2, 3 eller 4 på deras huvud. Det känns ju liiite taskigt. Jag menar, tänk om nån av dem ville ha rastaflätor, spikes eller bara en vanlig pojkfrisyr..?

Livet är kort. 

Read Full Post »

Melodifestivalen 2012: Deltävling 2: Göteborg

Uppdaterat inlägg:

Lördag och det dags igen! I kväll är det den andra deltävlingen i Melodifestivalen 2012, denna gång från Göteborg. Jag hoppas kunna live-blogga i afton från TV-soffan i Himlen (ja mig skulle väl ingen tordas bjuda in till nån deltävling live…).

Vi laddade med tårta på eftermiddagen och är nu klara för kvällens drabbning…

Anna är tårtfyndig! Här tårtan till vår 21-åring.

Klockan är 20 och det är dags att putsa brillorna, sätta på SvT1 och skruva upp volymen. Melodifestivalens andra deltävling från Göteborg kan börja…

Kvällen inleddes med ett märkligt pojkband. Men låtarna var fina! Tyvärr var framträdandet lite väl tramsigt med framrusande tjejer som skrev, men jag gillar när Sarah Dawn Finer sjunger – och bjussar på sig själv!

Helena Bergström verkar lysa med sin frånvaro. Rätt skönt. Kaj Kindvall har lämnat över stafettpinnen som kommentator till Kersti Adams Ray.

Så här ser lördagens startfält ut:

1. Soldiers – Ulrik Munther
En bra ballad. Och sjunga kan han, pojken. Men det är just det pojkiga som får mig att… känna mig som en gammal tant. Pojken står på scenen och ser ut som Emil i Lönneberga. Och tänk… Det irriterar mig! Ingen utstrålning som får mig att hoppa högt och jubla. Men som sagt, bra låt och bra röst

2. Baby Doll – Top Cats
Jaha. Dags för hillbillys, jag menar rockabillys. Är det schlager, det? Nää, back to Byhålan, please.

3. I din himmel – Sonja Aldén
Men hallå! Vem har stajlat henne? Nää, det är inte medeltidsveckan i Visby, Sonja, det är Melodifestivalen! En ballad igen. Det här är schlager för mig. Men lite väl långsamt. Och detta förstärks sen hon slängde av medeltidsdräkten och sjunger i nattlinne. Gäspigt…

4. Aldrig aldrig – Andreas Lundstedt
Nu ska det uppenbarligen dansas, det är vad som utlovas! Andreas Lundstedt är åtminstone snyggt klädd, inte konstigt på nåt sätt. Men danslåt… Tja, en lite sorglig sån. Jag vet inte om jag får så stor lust att dansa. Blir mest… deppig av låten…  Sången är helt OK!

5. Stormande hav – Timoteij
Låtmakarna hade varken tvättat sig eller klätt upp sig, såg det ut som. Kan man inte tänka sig att se liiite fin ut när det är Melodifestivalstävling? Fyra blondiner som ser likadana ut, fast två är lite längre än de andra. En fartig låt, med lite folkmusikinspiration. Rösterna helt OK. Varför tycker jag att detta är tråkigt..?

6. Shout It Out – David Lindgren
En man i kostym. Men varför i h-e gympadojor till? Fult! Men låten är danskulig och medryckande. Lite larvigt försök till flirtande med publiken, bara och en artist utan så mycket utstrålning, tyvärr.

7. Det går för långsamt – Mimi Oh
Men herreminje! Här var det färgstarkt… Jag får nästan sätta på mig solbrillor… Ytterligare en blondin. Varför ser de alla likadana ut? Sången är svag i början. Nej, det här tilltalar inte mig alls. Urtrist!

8. Ge aldrig upp – Thomas Di Leva
Dags för herr Magnusson i klänning. Jag är skeptisk redan innan han har äntrat scenen… Låten har han skrivit helt själv. Och det märks. Gnälligt och flummigt. Usch!

Medan jag smälter dessa traumatiska intryck dukar Fästmön fram ost och kex. En ost som luktar som nåt man har bakom öronen. Men den smakar säkert kanon till Antè-vinet! Det hjälper i alla fall nästan mot Helena Bergström och det dåliga manuset.

Röstningen har nu börjat och som vanligt har svenska folket ingen smak. Di Leva, Top Cats, Timoteij, Ulrik Munter och David Lindgren var de fem som först gick vidare…

Till finalen gick: Ulrik Munther (som tidigare vunnit Lilla Melodifestivalen. Det var väl igår, då.) och David Lindgren.

Till andra chansen gick: Top Cats och Timoteij.

Sammanfattning: Det var ju uppgjort att dessa skulle gå vidare. Och det var väl bättre än att Di Leva gick till final eller fick en andra chans. Men vad Emil i Lönneberga och en David utan utstrålning kan åstadkomma i finalen återstår att se. Bättre än förra deltävlingen ändå. Men bra? Nej.

Även denna gång innehöll startfältet en del gamla schlagerrävar (i det facket stoppar jag Sonja Aldén och Andreas Lundstedt, Timoteij kan väl knappast kallas för gamla, men ändå schlagervana). Här finns också ett par för mig helt okända artister (David Lindgren och Mimi Oh), en liten pojke (Ulrik Munther) och en man i konstig klänning (Thomas Di Leva) vars låtar ger mig spader.

Vill du värma upp med en riktig schlagermassaker kan jag varmt rekommendera Jontas  vars rapportering visserligen inte gick live, men som fick mig att skratta så jag trillade av stolen när jag läste den!!!

Läs även andra bloggares åsikter om Melodifestivalen 2012

Read Full Post »