Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘sätta sina spår’

Ett ämligt och lite ordlekande inlägg.

 

Åker

Spår…

Det sätter sina spår att ligga på topp. Förra veckan, när jag hade semester och skulle göra så mycket (söka jobb, skriva bok, fixa med bilen, städa osv) fick jag ju ryggskott. På lördagen före första semesterdagen på måndagen. Ja, jag var rätt sur och förbannad, men jag kunde inte göra så mycket mer än att faktiskt vila den veckan.

Nu har jag jobbat en vecka medan Fästmön blev däckad förra söndagen av en förkylning. Jag har kämpat emot i det längsta, men igår kväll kände jag att nånting var på gång. Det var inte bara den nya sträckningen i ryggen från onsdagen, det hände nåt i näsan också. Idag har jag blivit förkyld. Jaha. Det var ju liksom väntat, men ändå. Jag brukar kunna stå emot.

magsjuka

Jag är sjuk.

Om jag ska tänka positivt blev det bra för A, som jag hade lunchdejt med, att han inte dök upp – då hade han säkert legat däckad nästa helg. Ska jag tänka negativt innebär en förkylning nåt urjäkligt för mig. Eftersom jag är det så sällan brukar jag bli verkligen sjuk. Jag tror att det är minst tre år sen jag var just förkyld – om inte mer. Så jag åkte faktiskt hem hela 40 minuter före arbetsdagens slut idag och känner mig inte alls bra.

Totaldäckad är jag inte ännu, emellertid. Därför har jag passat på att deklarera, så slipper jag försöka med det i morgon ifall jag är riktigt urpen. Det tog hela 20 minuter att kolla de förtryckta uppgifterna. Allt var korrekt och jag ser fram emot en liten, men ändock en återbäring!

Tid för däckbyte har jag bokat, på tal om däckad, men jag kör fortfarande på mina dubbfria vinterdäck, vårvärmen till trots. På torsdag ska Clark Kent* få sommartofflorna på i alla fall. Hoppas ryggen klarar att bära däcken tur och retur förrådet, in i och ut ur bilen.

I morgon bär det av ut till Himlen. Risken finns att jag är skitsjuk, men Anna har lämnat väskor och en kasse här som jag behöver åka ut med. Dessutom har hon bara kunnat handla det nödvändigaste. Och en lite biltur ska jag försöka orka med.Så klart jag vill stanna till söndagen, men vi får se hur jag mår. Det jag tänker på just nu är att lägga mig ner raklång en stund. Däcka för idag. Jag har förberett MASSOR av saker på jobbet idag – ifall att. Detta trots att datorn stod still för ominstallation från klockan nio. Jobbade förstås lite före nio, men resten gjorde jag typ efter klockan 14, ungefär.

Det sätter sina spår att ligga på topp, som sagt. Just nu är det våta spår från näsan och neråt… UFF!

Ha en go helg och håll dig på benen!


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett funderande inlägg.

 

skrikande barn

En skrek från ett annat rum i lägenheten.

Min andra lediga dag den här veckan är nu i full rull. Jag klev upp strax före halv sju i morse och skjutsade Fästmön till jobbet. (OBS! Ifall nån undrar erbjöd jag mig själv att göra det.) Sen åkte jag hem, kröp ner i sängen och sov ett par timmar till. Det hade kunnat bli längre om inte somliga i huset estimerar att skrika åt varandra. Denna gång en vuxen från sovrummet, vägg i vägg med mitt, till barn på annat håll i lägenheten.

Pojke i porslin s håller för öronen

Jag, i guldpyjamas, försöker vara rädd om mina öron.

De nyinflyttade är tysta som möss efter inflyttningen igår. Till och med själva inflyttningen var bland de tystaste sådana jag har hört – det var ju ändå ett antal händer och fötter och bilar med och hjälpte till. Vi vinkade så glatt till varandra genom köksfönstret på eftermiddagen. Idag är de säkert jättetrötta. Jag är inte avundsjuk på allt som ska packas upp nu…

Och själv är jag skittrött. (Hört det förut???) Jag skulle kunna sova hur länge och hur mycket som helst. Men jag vill inte sova bort min lediga dag. Har ägnat tiden direkt efter den andra väckelsen åt tvätten från gårdagens maskiner. Det mesta var torrt och hänger/ligger nu för strykning eller i lådor. Lakanen får hänga kvar eftersom man behöver aparmar alternativt två armar till för att vika dem snyggt. Jag väntar därför in Anna.

Tittar i evighetsspegeln

Jag har en plan för evigheten…

Eftersom Anna slutar redan klockan 14 idag skulle vi vilja hitta på nåt kul. Det är sånt roligt man överlever resten av veckans tuffa dagar på. Och tro nu inte att jag inte gillar hårt arbete under vardagar, för det gör jag. Det är andra hårdheter jag inte gillar. Men nedräkningen har börjat. Nedräkningen till dagen när jag har gått från pest till kolera. Tillvaron är en sån kamp. De senaste fem åren har jag åldrats 25. Det sätter sina spår på kroppen, såväl utanpå som inuti. Ändå har jag så mycket kvar att ge! Så jag har en liten, liten plan… En plan för The Return of the Mighty Toffle…

Nobels testamenteMen just nu är det söndag och vilodag. Strykningen får vänta tills i kväll. Kanske står jag med bräda och järn framför TV:n. Vi ska försöka se hålla oss vakna och se Nobels testamente som går på TV 4 i afton. Därför blir Freddie och Stuart inspelade (de struttar ju runt på SvT1 samtidigt)  för att ses en annan dag.

I morgon väntar en hemsk dag för mig. Då är det gott att ha nånting trevligt och spännande för sig lite senare framåt kvällen. Så att jag vill överleva, menar jag.

Och… ja just det… Mina köksstolar försvann på kalas igår eftermiddag. De har till och med haft bortamatch. Jag hoppas det hela har varit till deras belåtenhet. Man kan ju aldrig så noga veta med… köksstolar…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sorg och glädje, nära och kära och hur jävla svårt det är att vara till lags.


Jag vet knappt vad jag pallar att skriva om
här på bloggen längre. Eller jo: jag tänker inte falla till föga och skriva mesiga inlägg så att alla är nöjda och glada. Passar inte galoscherna är det väl bara att sluta läsa mina ord. Jag funderar själv på att dissa folk som har rasistiska åsikter (men bara i lösenskyddade inlägg). Eller såna som bara skriver om hur fantastiskt jobbet är. Eller hur vaaansinnigt duktiga barnen är. Kanske hur jävla dum mak*n är, det senare enbart i lösenskyddade inlägg också. (Inte konstigt att mak*n är jävla dum då, h*n fattar väl att vad det handlar om.) Nej, tillvaron är varken svart eller vit och jag orkar inte vara till lags. Det hjälper liksom inte, för hur jag än är så duger jag inte. Då föredrar jag att vara den jag är, i stället. NOG!

Min lilla mamma fyller år idag, men när jag skulle ringa och gratta var lilla mamma utflugen. Och just som jag själv skulle flyga ut vid lunchtid, ringde hon upp. Därför har vi inte pratat förrän nyssens. Det var bara tur för mamma, för då hade jag haft hela dan på mig att sjunga upp mig och rösten bar lite mer än tidigare på dan…

Mamma äter glass

Mamma äter glass på en bild från slutet av juli förra året. Grattis, mamma!


När man bor 30 mil från varandra
kan man inte alltid tillbringa födelsedagar tillsammans. Mamma fick paket och middag på sin låtsas-födelsedag i förra veckan i stället. Och fyra paket hade hon sparat till idag. Hon har fått telefonsamtal från sin faster och från två kusiner. Och från sin dotter. Så många samtal får inte jag när jag fyller år – för jag har ju varken faster eller kusiner, inte heller nån dotter. Men det glädjer mig att mamma blev lite firad, i alla fall! Grattis!

Själv bjöd jag med mig till Slottet i eftermiddags. Fästmön och Elias skulle hälsa på Mormor/Annas snälla mamma och jag fick följa med. Som bonus var Annas bror och svägerska från Norge där. Riktigt trevligt blev det. Och jag glömde alla sorger för en stund och bara gladde mig åt sommaren, blommorna och att få tillhöra en grupp människor.

Här kan du se några bilder från min eftermiddag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


I övrigt har jag på gång en mejlkonversation
med en av mina uppdragsgivare. Jag köper inte taskigt bemötande och har uttryckt det. Min uppdragsgivare vill veta mer. Det är inte helt enkelt att diskutera via mejl… Kommunikation är svårt, det är det jag säger understundom. Samtidigt är kommunikation nånting som folk alltför ofta tror att de är bra på. Jag är expert, i alla fall enligt LinkedIn. Därmed inte sagt att jag är ofelbar. Jag får höra varje dag hur jag kommer till korta. Det börjar sätta sina spår.


Livet är kort. Det gör så ont ibland.

Read Full Post »

Ja, jag är orolig för egen del eftersom jag ska utsättas för vård framöver. Mitt förtroende för vården är INTE särskilt högt. Det handlar inte om kompetensen hos dem som jobbar golven, utan om kompetensen hos dem som bestämmer över dem som jobbar på golven och talar om för dem hur de ska kunna göra sina jobb så kostnadseffektivt som möjligt. Och kom nu inte och säg att jag inte vet vad jag talar om. Jag vet mycket väl. Ungefär 23 år sätter sina spår – och jag tror inte så mycket har förändrats de senaste tre åren när jag har gjort/jobbat med annat.

Jag är rädd för nålar…


Så sent som idag läser jag om saker som bekräftar
att jag nog bör vara en aning orolig – även om man i just det här fallet kan skratta. Skratta lite, i alla fall. Gösta, 65 bast, var till sin vårdcentral i Jämtland för att lämna ett urinprov. Dan därpå kom provsvaret:

Du är gravid.

Eh… jaa, nog har jag hört talas om gravida män, men kanske inte män som är 65 år. Gösta själv skrattade åt det hela och tog det som en förklaring till sin stora mage. Och så långt kan man skratta. Men när det sen visade sig att Göstas urin kom i kontakt med bakterier från gravida kvinnor blir man ju lite fundersam. Hur hanteras de prover och kroppsvätskor vi lämnar ifrån oss egentligen???

… jag är benägen att svimma när jag ser blod…


Det jag är rädd för ska hända kanske redan händer
– att man får fel diagnos och därmed fel behandling om provet varit kontaminerat på ett eller annat sätt. OK, Göstas påstådda graviditet ledde ju inte till nåt försök till tvångsabort, men det kan ju vara värre saker som inträffar. Näääru, mitt förtroende är fortsatt lågt. Byt ut okunniga tjänstemän och politiker med löner så man baxnar och låt kompetensen, det vill säga vårdpersonalen, ta ledningen! Och få lön för sitt arbete också! Det har de ju inte idag.

Gösta blir för övrigt både farfar och gammelmorfar till hösten. På så vis slipper han ju vara gravid själv…

Read Full Post »

« Newer Posts