Hjälpsökandes hot gav skadestånd

Ett inlägg om desperation, skulle jag vilja säga.

Jag skulle ha skrivit om cheferna som fälldes för en anställds självmord, men det är för nära, för svårt, för… starkt…

På Vision på nätet läser jag om en man som nekades försörjningsstöd. En ganska desperat man, gissar jag. Han fick nämligen nej på sin ansökan och ringde då upp den handläggare som fattat beslutet. Vid telefonsamtalet stod mannen, enligt Vision, i receptionen, gissningsvis i det hus där socialsekreteraren befann sig. Enligt artikeln sa mannen att han skulle skada socialsekreteraren och vänta i receptionen.

Situationen som uppstod var förstås jobbig för alla inblandade – för mannen som blev nekad försörjningsstöd, för handläggaren, för handläggarens chef (som också fick höra av mannen att han skulle slå henne), för de som jobbade i receptionen, också, gissningsvis. Socialsekreteraren vågade inte gå till jobbet ensam en tid efter händelsen. Men anmälde!

Tingsrätten friade mannen. Det gjorde däremot inte Kammarrätten. Den dömde mannen till att betala 5 000 kronor i skadestånd till socialsekreteraren.

Nu har jag inte alla fakta, jag har läst en kort artikel på nätet, publicerad av en facklig tidning. Men jag blir ledsen och upprörd och väldigt beklämd. Jag känner med alla inblandade, jag känner samtligas… desparation.

En person som är anställd inom offentlig verksamhet har lagar och regler att följa. För detta ska man inte behöva utsättas för hot om att bli skadad. Man är samhällets förlängda arm. I samhället finns personer som har det mycket svårt ekonomiskt. Personer som söker försörjningsstöd. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara i den situationen att ens behöva ansöka om ekonomisk hjälp från samhället för sitt uppehälle. Att då få ett nej från samhället när man tar mod till sig (?) och ber om hjälp kan onekligen få bägaren att rinna över. Rejält, som i fallet ovan, om jag gissar rätt.

Jag ursäktar ingen ovan, för jag har inte alla fakta. Och för våld – eller hot om våld – finns aldrig några ursäkter. Däremot anar jag den fruktansvärda känslan av desperation. Slutligen undrar jag förstås hur mannen i fråga ska skrapa ihop 5 000 kronor för att betala ett skadestånd. För mig är det i sammanhanget ett väldigt dumt straff. Han har ju inte ens pengar till sitt eget uppehälle…

I den bästa av världar skulle samtliga inblandade ha fått annan hjälp, är min uppfattning. Mannen kanske hade kunnat få ett jobb, för han kanske var arbetslös. Socialsekreteraren borde ha fått samtalshjälp, kanske. Vad vet jag, jag är ingen expert. Men att döma en person utan pengar till att betala skadestånd känns bara väldigt korkat. Ska samhället gå in och betala skadeståndet? Eller vem gör det? Och varför inte ta tag i det verkliga problemet här?

När jag läser såna här berättelser ur verkligheten blir jag så ledsen, så ledsen, bara. Sverige 2014 är på det här viset…

Livet är kort.

Read Full Post »

”Jag orkade inte med grottandet…”

Lokalblaskan må vara julitunn, men där finns ibland vissa lysande krönikörer som sätter ord på mina tankar. En av dessa är Anders Mildner som idag har fått sin krönika Jag orkade inte med grottandet införd. Tyvärr finns den inte att läsa på hemsidan.

Anders Mildner tar upp det här med de allorstädes närvarande kamerorna som tar fasansfulla bilder eller filmer från Norge som sen delas via sociala nätverk eller publiceras lite här och var.

Jag har för övrigt bloggat om filmande vid olycksplatser tidigare och uttryckt min avsky över det. Men det är inte sanningen jag värjer mig emot. Det är viktigt att vi inte döljer det otäcka som har hänt, att vi bearbetar och inte stänger in. Det jag inte gillar är sättet att gå på människor, som så uppenbart är i chock efter att ha varit med om hemska upplevelser. Att sticka upp en kamera i nyllet på dem. Att filma dem när de ligger skadade eller döda. Att intervjua anhöriga, som befinner sig i ett minst lika omfattande chocktillstånd.

Dagen efter allt det hemska och ofattbara hade skett i Norge försökte jag hitta en så neutral beskrivning av skeendet som möjligt via media. Det visade sig att Aftonbladet hade en sån som jag tyckte var bäst och jag länkade till den i ett inlägg. För jag kunde ju inte låta bli att blogga om händelserna. De påverkar oss alla, även om vi inte befinner oss i Norge, har norska vänner eller bekanta eller så. (Jag har släkt i Norge, ja, och nej, jag vet inte hur det är med dem.) Men sen blev jag smått illamående över alla spekulationer som vällde ut genom bloggar, Fejan och Twitter. Det är inte så att jag är ointresserad av att få veta vem som har utfört detta hemska, men jag är ju faktiskt inte polis eller utredare. Varför inte lämna utredningsarbetet till proffsen? Jag erkänner, precis som Anders Mildner, att jag inte orkade/orkar med grottandet. När nyheter, analyser, rykten, tankar och skvaller blandas, hur ska jag då kunna sålla för att hitta fakta, för övrigt..?

Igår morse hittade nästa beskrivning som kändes tämligen neutral. Det var hos Dagens Nyheter. Notera att den började skrivas före förhandlingarna med den gripne men att den sen har fyllts på.

Det här är svårt. Jag orkar inte grotta, men kan inte värja mig, riktigt. För även jag vill ju veta. Förstå.

Men helst av allt vill jag inte snacka så förbannat. Jag vill göra. Jag vill inte ge mig in i diskussioner kring skuldfrågan, extremisttillhörighet, terrortankar. Jag vill lämna blod, jag vill ställa upp med samtalshjälp, jag vill hjälpa till att röja. Tyvärr har jag brister i blodet som gör att jag inte kan eller får lämna blod. Jag är inte heller utbildad terapeut och jag har inte pengar att skänka eller resa till Norge för. Men det är sånt här jag skulle vilja göra i det här läget. Inte grotta. Göra nåt vettigt.

Read Full Post »