Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘samtal’

Antikrundan i Uppsala: Sex timmar för tre minuter

Ett inlägg om en lördags köande.


 

Att köa i sex timmar och sen få höra att jag själv kan googla på värdet kanske hade gjort nån annan förbannad. För mig var det ändå en häftig upplevelse att ha varit med om detta igår, när Antikrundan besökte Uppsala.

Klockan tolv skulle portarna öppnas till Uppsala Konsert & Kongress och antikintresserade med spännande saker släppas in. Jag åkte ner vid elvatiden – och hittade slutet av kön på husets baksida. Fast då ringlade den sig några varv på framsidan först. Det var en het dag och första timmen hade jag turen att stå under ett skuggande träd. Därefter blev det hett om örona. Eller mest om ansiktet och nacken – jag försökte snurra runt då och då för att inte bränna mig. Det lyckades väl sisådär. Fejan och nacken hettade som eld under lördagskvällen.

Solbränd i nacken

Det hettade bra…


Fästmön anslöt vid 12-tiden
och det var tur. Det finns inte så mycket en kan roa sig med när en bara står och står och står. Men hon stod troget vid min sida, smet bara iväg för att köpa dryck åt oss en gång och när vi kommit runt till framsidan, kaffe åt oss och bulle till mig. Barnen, det vill säga 23-åringen och 13-åringen, fick klara sig utan sin mamma under lördagseftermiddagen. När vi nästan nått målet, det vill säga experten och hans bord, ringde äldsta bonussonen. Anna blev entledigad från matlagningen.

Kölapp nr 25

Vi fick så småningom en kölapp…

En försökte kika lite på vad andra hade med sig och vilka föremål som filmades för TV. En kvinna släpade på en enorm träfigur med ett hål nånstans strax under mitten. Självklart spekulerade jag i vad det hålet var till för. Eller vad som eventuellt saknades där. Annars var det konst, klockor, skrin och en och annan märklig mackapär som paret bakom oss hade med. Jag tror aldrig de fick veta vad det var – jag hörde fragment av ett samtal dem emellan efteråt, på en närbelägen lokal.

På avstånd beundrade vi antikexperter, men träffade också på det härliga gänget C, A och B som fotade hej vilt. En annan gammal bekant steg ur kön för att hälsa och pinsamt nog kände jag inte igen Arne först. Det var väl en sex år sen eller mer sen vi sist sågs. Mindre hår ovanpå huvudet, mer i ansiktet gör viss skillnad, vilket jag tänkte och han själv sa.

Efter ungefär sex timmars köande fick vi en kölapp och tillträde till lokalen. Att gå runt och titta fanns det varken ork eller tid för vid det laget. Vi blev placerade i ytterligare en kö, men denna var kortare och gick direkt till litteraturexperten, som jag ville träffa.

Jag hade med mig…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

I ett av 15 band Sveriges historia, ett uppslagsverk jag fått av pappa efter farfar, hittade jag för länge sen en Stockholms Posten från den 15 mars 1792. Jag tog med mig den del av uppslagsverket i vilken jag förvarar tidningen och halade upp den ur min rygga. Litteraturexperten tog boken, vände på den och deklarerade att det inte var nåt värde i den. Jag bad honom öppna boken på ett visst uppslag där Stockholms Posten låg. Han tog upp tidningen, inte särskilt försiktigt, och sa lojt:

Jag har nog sett en åtta stycken Stockholms Posten idag…

Jag bad honom vända på tidningen och läsa det som var skrivet med bläck.

Ah! Då är det en annan femma. Den här är det värde i!

Fast vad det var för värde tyckte han att jag skulle googla på… Bara det att jag har försökt göra det och inte hittat nåt. Det var liksom för att få svar av en expert som jag gick till Antikrundan. Jag hade inte förväntat mig att få höra att jag skulle googla på det, nåt jag självklart redan har gjort och gör då och då, hittills utan nån framgång. Idag på morgonen fick jag i stället god hjälp och bra tips från Uppsala Auktionskammare, som sett mina bilder på Instagram. Stort TACK!

Miniatyrerna då? Litteraturexperten sa om den ena…

Den är ju inte ens bunden…

Varpå jag svarade:

Nej, det är små kort med bibelord i asken.

Han tittade en gång till på den silvriga asken de låg i och sa att han inte orkade kolla om den är gjord av silver.

Den lilla miniatyrbibeln, Nya testamentet på engelska, tittade han nästan inte på, trots att jag försökte göra honom lite intresserad genom att påpeka att det i dess silverfodral finns ett förstoringsglas.

Värdet för miniatyrerna sattes till 500 kronor styck. Och värdet på Stockholms Posten får jag alltså googla på. Eller nej, jag har fått annat tips från Uppsala Auktionskammare, ju!

Jag är inte missnöjd med min lördag. Det var en häftig upplevelse att få ha varit med, även om det mest innebar att stå i kö. Aningen frustrerande var det dock med de svar och det bemötande jag fick av experten, men jag är inte besviken – jag är van att googla på saker sen tiden vid Sigtuna kommun, om en säger så… Om miniatyrerna hade jag gärna velat veta mer, särskilt tidsbestämma dem. Det jag själv tror är att det lilla Nya testamentet följde med min pappas farmor Mabel från hemlandet England när hon flyttade till Finland som fru Hurtig.

Den som tänker ta sig till en Antikrundeinspelning nån gång rekommenderar jag följande:

  • vatten (om det är varmt)
  • drick lagom (det kanske inte finns tillgång till toa hur som helst…)
  • paraply (skydd mot solen)
  • ha sällskap (du fördriver tiden och du kan gå ifrån en stund, kanske sitta ner)
  • bra skor
  • lätt matsäck och gärna nåt som ger snabb energi
  • saker du orkar bära och hålla reda på. Du ska nämligen göra det ett antal timmar…

Annas och mina vägar skildes snabbt åt efter den så kallade värderingen. Jag traskade över torget och unnade mig en lördagsmiddag och två stora starköl på lokal. Soulfood på Väderkvarnsgatan har bra priser på riktigt bra mat, trots att de tagit bort grillspetten från menyn!

Medan jag åt kollade jag läget med Kommunalrådet, som öppnade sin retro-, antik- och vintagebutik igår. Tyvärr hade jag inte möjlighet att gå dit, men på onsdag är affären öppen kl 15 – 18 och då ska jag ta mig till Hjalmar Brantingsgatan 4 A.

Hemma i New Village värmde jag morgonens överblivna kaffe och la mig på sofflocket. Jag var så trött att jag inte ens orkade sitta i bästefåtöljen…

Kanske ser du skymten av mig på TV i januari, när denna inspelning från Uppsala visas på SvT. Till dess får du nöja dig med de bilder jag tog igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett festligt inlägg.


 

Ärligt talat skämtar jag lite när jag skriver ”kval” i rubriken. För mig är det nämligen inget som helst val-kval mellan Livets ords Europakonferens och Stockholm Pride, två festivaler som pågår den här veckan. Livets ords festival hette tidigare Jesusfestival. Det låter lite roligare och poppigare än Europakonferens, men inte för nåt smör i Småland skulle jag gå dit. För mig är Livets ord nämligen fortfarande en sekt. Sen får andra, som kanske till exempel Kristdemokraternas partiledare, ha andra åsikter. Ebba Busch Thor har ju gått hela grundskolan hos Livets ord, så jag gissar att hon tycker annorlunda än jag.

 Gustaf III o regnbågsflaggorna


Nä, när Tofflan väljer festival
blir det den med Familjen, det vill säga Pride. Idag öppnar Pride House i Kulturhuset i Stockholm. Konst, musik, debatt, film, samtal, teater, workshoppar och lycka utlovas liksom både nya, okända namn och gamla elefanter. Här kan du kolla hela programmet för Pride House!

Regnbågsflaggor


Själv införskaffade jag
för en gångs skull Pridebiljett i vintras (det vill säga Fästmön fixade biljetter!) till samma pris som ett dagpass på antingen torsdag, fredag eller lördag kostar nu. Men av olika skäl som jag inte tänker redovisa här blir det inget besök för min del förrän tidigast på lördag när jag hoppas kunna delta i paraden. För paraden har jag bara missat två gånger – 2006, när min pappa just hade gått bort och 2010, när jag hade en tromboflebit i mitt vänsterben (jag var åskådare det året). Som förra året startar paraden tyvärr vid Mariatorget, där vem som helst kan få panikångest i människomassorna. Färdvägen går sen via Söder och Gamla stan in till City och vidare till Östermalm där målet är Pride Park på Östermalms IP.

Även om inte jag kan delta så mycket i årets Pride är det självklart den festival jag väljer. (Därmed inte sagt att jag har valt bort Jesus i mitt liv – that’s for me to know and for you to find out!) Invigningstalar gör hiphopartisten Timbuktu av nån anledning. Inte för att jag har nåt emot honom, men jag kan tänka mig flera andra artister med större Prideanknytning.

Jag hoppas att du som ska vara med på hela eller större delar av Stockholm Pride 2015 får kanonfina dagar!

Happy Pride!

 

PS Den som är hemma i kväll och har tillgång till TV har möjlighet att se SvT2:s regnbågstema. I kväll visas den isländska dokumentären A boy like her klockan 20 – 21. Filmen handlar om Hrafnhildur som efter 25 år berättade för sin familj och sina vänner att hon inte var en man utan en kvinna.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Regnhelg

Ett inlägg om konsten att försöka koppla av.


 

Jättestor jordgubbe

En enorm jordgubbe från Ulva.

När man känner sig übertrött och har levt på en hög stressnivå under många år vet man med förnuftet att bästa medicinen är att försöka koppla av. Det är en konst att överlista sig själv så man kan finna kraft i vissa korta stunder, men det går. Trippen till Nora var en kraftstund till största delen. Sen innehöll den också vissa energislukare. Det jag har bestämt mig för nu är att försöka stå på mig vad gäller energislukaren i fråga. Jag har nämligen gjort rätt för mig.

Min lördag inleddes med att leta intressanta tjänster att söka och att skriva. Det brukar jag inte ägna mig åt på helgerna, men det passade så bra att göra medan jag tvättade. Frukost intog jag först nånstans mitt på dan. Och vilken enorm jordgubbe jag hittade i asken från Ulva! Stora jordgubbar brukar smaka övermoget, men denna var helt perfekt både till utseende och smak!

Mannen i brunt och Deckarnas svenska landskap

Den vänstra läste jag ut, den högra påbörjade jag. Det skiljer 90 år mellan böckerna!

Under eftermiddagen mulnade det på allt mer och det kändes helt OK att koppla av med och finna kraft i läsning. Jag läste ut en Agatha Christie-klassiker och påbörjade en spännande svensk bok där olika skribenter skriver om deckarförfattare och hur dessa skildrar landskapet i sina böcker. Det skiljer exakt 90 år mellan böckernas utgivningsår, för övrigt. Den nyare boken köpte jag från Cdon som gav mig en fin rabatt på min namnsdag tidigare i månaden. Många författare blandar fiktion och verklighet, så man ska inte vara helt säker på att landskapet är som i verkliga livet. Det verkar vara som med persongallerierna – det lånas från verkligheten och så blir det nåt med realistiska drag, fast påhittat. Helt OK och mycket förståeligt, tycker jag!

Trycksaker om Nora

Det finns mycket att se och uppleva i Nora!

Det blev också en stunds läsning av de trycksaker jag fått med mig hem från Nora. När jag bläddrade i dem insåg jag hur mycket mer det finns att se och göra. Därför vill jag åka tillbaka nån annan sommar och stanna lite längre. Vi hade en otrolig tur med vädret när vi var där, för ska man vara ute är det ju inte så kul om det ösregnar typ hela tiden. Igår kom regnet hit till Uppsala också. Jag pratade trekvart med mamma i telefonen och där hade regnet kommit mycket tidigare. Det smattrade så hårt att hon hade svårt att sova. Igår blev det ett bra samtal och inte en massa tjat, gnäll och klagomål. Dessa samtal uppskattar jag enormt! Mamma berättar så mycket om sina tankar och drömmar, ja sånt en inte fick veta när en var barn…

Laxburgare med potatismos

Laxburgare med både bröd och potatismos, ärter, räksallad, romsås och en kall öl. Ett tänt ljus och min bok på gång blev mitt sällskap till lördagsmiddagen.

Framåt kvällen lagade jag mat. Om det är nån mat jag längtar efter så är det hemlagad mat! Fast då menar jag inte min egen… Jag lyckas alltid bränna laxburgarna och det blir rökutveckling i köket. Som tur är har jag ju mina vippfönster så att jag kan öppna korsdrag och vädra ut. Sen brukar jag låtsas att det är strömming jag äter till potatismoset och ärtorna.

Kvällen blev regnig och jag satt i bästefåtöljen och läste. Jag kollade också lördagens avsnitt av Indian Summers på TV samt gårdagens Tyst vittne och torsdagens Cucumber och Banana som jag hade spelat in på DVD-hårddisken. De två senare serierna har blivit riktigt bra, inte alls så där ytliga som de först gav intryck av att vara. Fokus ligger på bögar och jag skulle förstås önska att det fanns motsvarande serier om lesbiska. The L Word är inte riktigt samma sak, för den serien är ju amerikansk och nästan alla i den är så framgångsrika.

Deckarnas svenska landskap o kaffe på sängen

Läsning och kaffe på sängen.

Jag hoppade i säng strax efter midnatt med regnet som sällskap. I morse vaknade jag tidigt, men tvingade mig att ligga kvar – det är ju söndag och vilodag. Därför blev det en stunds läsning och kaffe på sängen innan jag klev upp, blaskade av mig och stoppade in mina ögon linser. Det har kommit ett par kraftiga skurar nu på förmiddagen och även en åskknall, vilket gör att jag är beredd att när som helst logga ur och stänga ner här. Jag har nämligen inte råd att köpa ny datorutrustning om den skulle gå åt skogen på grund av naturens makter.

Idag borde jag tvätta håret, men det blir bara en enkel dusch precis som igår. På kom ihåg-lappen i köket står det nämligen att jag ska få håret klippt i morgon eftermiddag. Vid dessa tillfällen lägger jag mitt huvud helt i händerna på M, som inte bara får klippa håret, hon får tvätta det också. Jag ska fixa frukost strax och sen ta reda på gårdagens torra och rena tvätt. Det lär bli strykning i kväll. Funderar på att kolla med Fästmön om hon vill ha ett besök idag, men jag har ingen lust att ge mig ut om det ska vräka ner såsom det gjorde nyss. Jag har blivit rädd och harig med åldern och dålig sikt och risk för vattenplaning sätter stopp för lusten att köra bil. Väderappen säger emellertid att det ska bli torrare väder en stund fram till aftonen.

Vad gör DU i regnet??? Skriv gärna några rader och berätta om du nu har orkat läsa ända hit!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en somrig bok.


 

MarielundI början av sommaren noterade jag i media en nyutkommen bok med lokal anknytning. Boken har ett härligt sommartema och heter också Marielund. Sommardröm vid Uppsala. Historisk litteratur kring Uppsala är inte särskilt ovanlig och den här boken är faktiskt inget undantag. Den berättar, i text och bild, på sätt och vis det tidiga 1900-talets historia när vårt land går från fattigt bondeland till industrialismen och en borgarklass, som har det lite bättre ställt, växer fram.

Från staden Uppsala flyttar borgarna ut till sommarbostäderna i Marielund. Där insuper man frisk luft och lantliv, man promenerar, ror, simmar, spelar sällskapsspel, ägnar sig åt högläsning med mera. Uppsala är ingen stor stad – år 1920 var antalet invånare runt 23 000 – så umgänget i staden blev i princip detsamma både i staden och på landet.

Närmare naturen var det som gällde när stadens industrier släppte ut föroreningar. Snickarglädjen är stor, men man flyttar också hela byggnader, bland annat från Dalarna, som var Sveriges dåtida mall. Boken ger emellertid mer historia längre bakåt i tiden. Kanske var Marielund rentav en helig plats på vikingatiden.

Redan när jag öppnar den gröna påsen som boken levereras i blir jag glad. Detta är en vacker bok och den doftar alldeles nytryckt. Föreningen Marielunds vänners redaktionsgrupp har gjort en fin bok vad gäller text och bild, men också utseendemässigt. Det röda bokmärkesbandet signalerar Kvalitet med stort K. Bokens huvudredaktör Jonas Pertoft är en synnerligen duktig formgivare, något han visar prov på här.

Innehållet mer specifikt då? Det jag gillar mycket är att man som läsare lockas in i historien kring en plats, en byggnad etc och att finns tydliga referenser till var man kan läsa mer på andra håll. Texterna är välskrivna, ofta baserade på samtal och intervjuer med Marielundsbor och alldeles lagom långa. Dessutom är sidorna i boken rikt smyckade med fina illustrationer. De flesta färgbilderna är tagna av Åke E:son Lindman.

Jag lär mig saker när jag läser den här boken också, till exempel att man faktiskt från Marielund kunde ta tåget ända till Paris, hur Lennakatten fick sitt namn, att Uppsala har världens äldsta simsällskap och att det i Sverige fanns något som hette lokaltid som gjorde att tidsskillnaden mellan Strömstad och Haparanda var 45 minuter. Vidare läser jag med stor behållning om arkitektur, natur, sjön, föreningsliv, trädgårdar och järnvägen. Extra kul är Stellan Skarsgårds lilla minnesruta över somrarna i Marielund. Jag kan stå ut med de små korrekturfelen, men jag hade kanske önskat att de inte fanns alls.

Det här är en perfekt presentbok, kanske till och med en julklapp? Tänk att bläddra i denna sommarbok på julaftons kväll, medan snöstormen viner utanför husknuten…

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Boken finns att köpa
på bland annat Studentbokhandeln i Uppsala, Marielunds station, Upplandsmuseet och i Fjällnora. Här kan du beställa boken från Föreningen Marielunds vänner.


Tack Föreningen Marielunds vänner genom Jonas Pertoft för recensionsexemplaret!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett främst ekonomiskt inlägg.


 

Jaha. Hur ska jag nu få ihop det som ska stå under rubriken? Joråsaaatte… viss vana finns. Vi börjar med roaming. Och då talar jag förstås om mobiltelefoni. För den som inte har riktigt kläm på vad roaming är kan jag avslöja att det handlar om att ens mobil kopplas om från en operatörs nät till en annans. Den här omkopplingen kan ske här hemma i Sverige om en operatör har dålig täckning, men vanligen när man pratar om roaming handlar de om när man är utomlands.

smartphone och världskarta

Roaming kan bli kostsamt.

 


Vad ska jag, som aldrig reser utomlands, säga om detta då?
Jo, den här roamingen utomlands, det vill säga från ens svenska teleoperatör till nån i landet man besöker, kan ske utan att man märker det. (Det har lite att göra med inställningar på mobilen.) Detta kan förstås medföra oväntade kostnader, till exempel för samtal som man får till sin mobil för andra.

Nu finns det begränsningar för hur höga priserna vid roaming får vara. Men var lugn – det blir bättre! Så småningom… I mitten av juni 2017, närmare bestämt. Då slopas alla roamingavgifter i hela EU. Somliga hade hoppats på slopade avgifter redan i december i år. I vart fall sänks avgifterna stegvis fram till avskaffandet. Den som lever och kan resa utomlands om två somrar har alltså nåt att se fram emot. För ingen lär ju låta bli mobilen ens på semestern…

Toffelfötter på balkongräcket

Att sitta på balkongen är också gratis, men man måste ju förstås kunna betala sin hyra/månadsavgift.

Semester… ja… Den som hade sån lyx… Nåja, jag har hört att de som får lön också kan ha det svårt ekonomiskt. Den som vill få tips på hur pengarna ska räcka i sommar kan kolla in Elin Håkansson på Konsument Uppsala när hon kommer med förslag på 24UNT. 

För egen del lever jag sen en ganska lång tid tillbaka rejält under existensminimum varje månad. En ”bra” månad klarar jag mig på 1 500 kronor LÄGRE än existensminimum. Hur det går? Tja, det går – med viss hjälp från mamma och snälla människor, men för det mesta alldeles av mig själv. Om ett tag åker jag ner till mamma och just idag fick jag veta på vilken strand där neråt jag har rätt att dricka vin. Tar jag med mig mitt hemtrampade, för cirka en femma flaskan, blir det ju i princip som att dricka gratis vin på playan.

Skål och gratis eller vad en nu säger till sig själv när ”alla andra” reser utomlands!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om toppar och floppar i media.


 

Toppen:
Igår kväll, ganska sent, 
fick jag veta att Anja Kontor har fått kontrakt av SvT för en fjärde säsong av den fina TV-serien När livet vänder. Tänk, ett pratprogram, där Anja Kontor pratar med ”en vanlig människa” vars liv har vänt. Ingen publik som avbryter eller låter illa, inga färdiginspelade skratt eller suckar. Ett samtal mellan två människor varav den ena berättar hur livet har vänt… Det är riktigt bra TV och jag kan bara säga HURRA och GRATTIS till Anja Kontor – OCH till alla oss tittare som nästa vår, förhoppningsvis, får se åtta (?) nya och lärorika program!

Anja Kontor foto Carl-Johan Söder SVT

Anja Kontor ska göra en ny säsong av När livet vänder! TACK, SvT! (Foto: Carl-Johan Söder SVT)

 
 

Floppen:
Igår förmiddag såg jag en liten notis 
i gratistidningen UppsalaTidningen, den som alltmer blir lik sin ägare, lokalblaskan, tyvärr. Kolla in UppsalaTidningens webbplats så förstår du vad jag menar, bland annat. Man tror att man är på UNT:s webb…

Men utseende är inte det enda som tycks smitta. Korrekturläsning är uppenbarligen inget nån av tidningarna ägnar sig åt längre. Tänk om UppsalaTidningen hade skrivit om Ajna Kontor, till exmepel… Nu skriver de i stället om Elise Johansson

Elsie blev Elise i UppsalaTidningen

Elsie blev Elise i UppsalaTidningen igår.


Vi som vet… inte bäst men bättre
vet att Fästmöns styvmoster heter Elsie Johansson och inte Elise Johansson…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om GODA vänner och släktingar – med betoning på GODA. Och en sån som jag, som bara pratar…


 

Det var länge sen jag pratade som jag gjorde igår! Jisses, jag tror jag har fått träningsvärk i käften och måste vila den alldeles idag. Med kort varsel blev det bestämt att vännen A skulle svänga förbi på hemvägen från jobbet för att titta på en möbel. Nåt att bjuda på hann jag inte fundera ut, men kaffe finns ju alltid.

Och så har du ju den där chokladasken som du fick i julklapp, den där som du öppnade häromdan!

påminde mig Fästmön. Ja, jo, men jag tänkte att A kanske behövde äta nåt mera matigt efter jobbet. Hur det nu än var, så hanns inget införskaffas. Anna kom på ett jobbärende som behövde utföras innan hon började gårdagens arbetspass, så jag skjutsade.

Under tiden hade mammakusinen B telefonerat, men när jag kom hem igen behövde jag skriva en recension av en spännande, ny bok. Först. Sen skulle ju A komma. Och på kvällen skulle jag ringa B. Planerade jag.

Jag hade precis klickat Publicera när telefonen ringde. Det var mammakusinen B igen. Jag förvarnade om att jag skulle bli tvungen att avbryta strax. Vi hann prata i nio minuter innan det plingade på dörren. Eller vi och vi… det var mammakusinen B som ringde, men jag som pratade.

A blev insläppt och medan jag satte på kaffet slängde A upp TVÅ påsar på köksbänken. Den ena var till oss båda, den andra bara till mig. Och det var detta som föranledde frågan i rubriken till det här inlägget! Har du också så här GODA vänner? Alltså vänner, som släpar med sig godsaker – se bildspelet!

Detta bildspel kräver JavaScript.


Sen babblade vi (läs: jag) 
i ett par timmar innan jag lät den stackars arbeterskan trampa hem till sitt. Det blev väldigt tyst här och dessutom kändes samtalet med mammakusinen B tidigare på eftermiddagen väldigt avhugget. Så jag ringde upp och vi pratade i en halvtimme eller så. Hon är så härlig att prata med!!!

Som grädde på moset blev jag bjuden på midsommarfirande med kaffe och grillning på fredag. I am blessed with such friends!

Idag vilar jag truten – i alla fall tills i kväll när jag ska få håret klippt av M. Då lär det vara dags igen för flabben att glappa…

Kan ju inte låta bli att fråga om DU har såna GODA vänner som jag??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min helg i Himlen och om Mors dag i New Village.


 

Det är synd att säga att jag var på topp igår. Det är så mycket SKIT som väntar mig och då har jag lite svårt att vara sprudlande, spirituell och roa andra. Faktum är att jag mådde så dåligt att jag hade svårt att andas, kände ett tryck för bröstet och höll på att tuppa av. TACK, älskling, för att jag fick hänga med dig!

Just som jag skulle rulla ut från garaget igår kom regnet. Sen dess har det regnat mer eller mindre oavbrutet. I alla fall i Himlen. I eftermiddags, när jag återvände till New Village, hann jag precis in mellan skurarna. Därför har det känts legitimt att häcka inomhus. Jag har läst ganska mycket, men min bok på gång är en vidrig historia och jag kan inte läsa för många sidor åt gången. Vi tittade förstås in hos mr Selfridge igår kväll också.

Internetet krånglade både i New Village och i Himlen, men jag tog med min lilla router så att vi kunde mobilsurfa igår. Anna trodde att hennes trådlösa abonnemang hade upphört, nämligen. Fast… när jag hade packat ihop min router idag fick vi kontakt med hennes trådlösa. Det var väl nåt skit igår, eftersom min fasta lina inte fungerade. Surt nog fungerar min router jättebra – hos alla andra utom hemma hos mig. Här hemma ska man helst sitta i samma rum som routern för att kunna surfa någorlunda snabbt. Tack och lov fungerar fasta linan idag.

Jag har ringt min lilla mamma – det är ju Mors dag, men jag brukar ringa på söndagarna även i vanliga fall. Det behöver inte vara Mors dag för att jag ska ringa. Vi skrapade en Trisslott tillsammans. Det vill säga jag satte på högtalaren på telefonen och så skrapade jag ruta för ruta och rapporterade. Tyvärr blev det ingen vinst. Nästa vecka köper mamma lott – vi köper en lott varje vecka och turas om att köpa den.

Till mig har inget barn ringt. Det är bra. Det hade känts skumt om jag hade fått nåt samtal – jag har ju inga barn. Jag får ha mitt godis ifred, med andra ord. För jag har lördagsgodis kvar. Medan min mamma åt en Findus färdigrätt till middag idag, åt jag en kycklinghalva. Godiset blir dessert att smaska på framför Frikänden riktigt bra och spännande norsksvensk serie.

Inför morgondagen bävar jag. Det klapprar och trycker i bröstet igen. Men jag försöker att se fram emot rabarberkrämen som jag har blivit lovad att få äta på torsdag i trevlig sällskap. Ett sällskap som förstår mitt tryck i bröstet precis.

Jag hoppas att du har haft en bra helg. Här är några bilder från min helg:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I tisdags visade SvT den första delen av tre av dokumentärserien Mina två liv. Ann Heberlein, författare, teolog och doktor i etik träffar människor som fått diagnosen bipolaritet och låter dem berätta om sina liv, sin sjukdom och dess symtom.

Mina två liv

En dokumentärserie i tre delar om om livet med bipolär sjukdom började i tisdags på SvT 1.

 


Eftersom Ann Heberlein själv
är bipolär får samtalen en stor tyngd och trovärdighet – trots att hon inte vill vara sin diagnos. Det är inte så att hon skäms, utan att hon inte vill vara sin sjukdom. Hon säger vid ett tillfälle i programmet, ungefär:

Man är ju inte cancer bara för att man får den diagnosen.

Vi tittare får lyssna till Olofs, Toves och Lizas berättelser om hur de fick sina diagnoser, hur de hanterar att leva med sjukdomen och hur de mår. Olof ser bipolariteten som en liten del av honom själv, som ett lillfinger. Men, tillägger han…

Det är ett lömskt lillfinger!

Prästen Liza skildrar de maniska perioderna och de depressiva ungefär som en bergsklättring. I början går det bra att klättra uppför, det är spännande och man får en annan syn på tillvaron.

Men sen, när man är där uppe, då finns det bara en avgrund när man tittar ner.

Jag tycker att det var en stark start på den här programserien. Efter programmet insåg jag att jag har en del frågor som jag hoppas jag får svar på under de kommande två delarna. Vi satt också och pratade en stund om mående, Fästmön och jag, efter att vi hade sett den här första delen. Det kan ju lätt bli så att man kanske ser många symtom som sina egna och det är viktigt att vara observant på vad som faktiskt är och vad som ”bara” är tankar och funderingar. För egen del känner jag mig djupt deprimerad då och då, men jag försöker hantera det med de verktyg jag har. Nån större hjälp av ”vården” har jag inte fått. Och att vara orolig för sin ekonomi och sin framtid för att man är arbetssökande är ju inte nån sjukdom, trots att man känner sig lika värdelös som en person med bipolaritet kan känna sig. Det är… ett tillstånd som jag snart hoppas ska gå över.

Det här programmet får högsta Toffelomdömet.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om kommunikation – eller brist på den.


 

mobil på ballen

En annan typ av mobil, med tyst knorp.

I fredags eftermiddag vid 15.30-tiden, när det var klämdag för många, knorpade min mobil till som hastigast (en knorp). Jag trodde att det var en pushnotis av nåt slag, så det dröjde cirka tio minuter innan jag kollade. Displayen visade ett missat samtal. Jag traskade in till arbetsrummet, där datorn stod påslagen, för att kolla upp vem som ringt. Fann då att jag hade fått ett mejl från ett bemannings-företag via vilket jag har sökt ett vikariat. Personen skrev att h*n hade försökt ringa mig (ja, jisses, en hel knorp ringde h*n!) samt…

[…] Du får jättegärna svara med vändande mail om tid du vill bli uppringd på idag eller på måndag. […]

Jag bestämde mig för att prova att ringa först, men fick inget svar. Då svarade jag på mejlet att på måndag efter lunch går det bra att ringa mig. Måndag förmiddag skulle jag på ett viktigt möte, vilket jag också skrev.

Sen blir det först helg igen och så blir det måndag. Jag tar mina soppåsar med mig på förmiddagen när jag ska hämta bilen i garaget. Soppåsarna ska naturligtvis inte följa med på mötet, utan jag lämnar dem i soprummet. Då ringer min mobil. Det är personen och bemanningsföretaget ovan. Jag säger som det är, att jag är på väg till mötet jag skrev om i mejlet. Vidare säger jag att jag försökte ringa tillbaka efter tio minuter i fredags utan att få svar samt hänvisar till mitt fredagsmejl där jag skrev att jag var tillgänglig för samtal på måndag eftermiddag. Men jag frågar också om samtalet tar lång tid, för jag kan tänka mig att sitta och prata i fem minuter i bilen i garaget innan jag kör iväg. Jag får först veta att uppringaren hade gått in i ett möte på fredagen (klämdagen, vid 16-tiden, alltså…) när jag hade ringt tillbaka. H*n har nu några kompletterande frågor och beräknar att samtalet ska ta 20 minuter. Och det funkar ju inte för mig eftersom jag har en tid att passa och är på väg till ett möte. Jag ber igen, denna gång muntligt, att få bli uppringd på eftermiddagen.

Då blir det nån annan än jag som ringer, för jag jobbar deltid.

får jag veta.

Fine, spela roll vem som ringer och ställer frågorna,

tänker jag och avslutar samtalet så jag kan ladda inför mitt viktiga möte.

På måndagseftermiddagen är jag tillgänglig på mobilen – har den med mig överallt – men ingen ringer. På tisdagen (igår) sitter jag hemma och väntar på såväl vaktis som samtal fram till klockan 14. Mobilen får sen självklart följa med när jag går och handlar och när jag åker och hämtar Fästmön klockan 17 när hon slutar jobbet. Ingen ringer

Dusch

Jag behövde duscha i tio minuter.

I morse är jag som vanligt uppe med tuppen (före klockan sju, ingen sjusovare här, inte!). Jag jobbar vid datorn och jag ringer ett kort samtal till vaktis för att bestämma en ny tid. Han lovar att komma efter sin lunch, som han intar mellan klockan elva och tolv. Eftersom vaktis ska greja med rör och golvbrunnar, hoppar jag in i duschen klockan 10.10 ifall duscharna och vattnet med mera krånglar senare. Klockan 10.12 ringer min mobil. Jag är alldeles för blöt för att svara. Strax därpå kommer en sms-signal och därpå ytterligare två (2).

Naturligtvis är det bemanningsföretaget som både ringer och messar samt dessutom lämnar meddelande på mitt mobilsvar. Notera att det är en och en halv dag efter vi har kommit överens om att höras. Jag kastar mig på luren så snart jag är torr, cirka tio minuter efter att bemanningsföretaget har ringt. Först lyssnar jag av meddelandet på mitt mobilsvar och sen läser jag sms:et. Båda har ungefär samma innehåll, typ…

Jag ringer från bemanningsföretaget angående tjänsten du har sökt. Ring mig gärna!

Jag ringer. Och som vanligt får jag inget svar. Jag lämnar ett meddelande att jag är tillgänglig för samtal fram till klockan tolv (sen kommer ju vaktis när som helst och då vill jag inte bli telefonintervjuad). Tror du nån har ringt? Svar: Nej. Eller JO.* 

Bara för att jag är arbetssökande innebär det inte att man kan ringa mig andra tider än de tider jag nogsamt anger att jag är tillgänglig…

Sammanfattningsvis:

  • att ringa upp nån i slutet av en klämdag för att göra en längre telefonintervju är inte så smart eftersom man nog vill sluta jobba och gå hem strax. (Man svarar i vart fall inte i sin mobil fem minuter efter att man har ringt.)
  • att inte svara i mobilen må vara hänt – man kan ju faktiskt vara på möte eller stå i duschen.
  • att inte läsa mejl är inte heller så smart.
  • att ringa nån som har angett att den är upptagen en viss tid på just den tiden är… inte särskilt smart, eller hur?
  • att inte ringa nån på överenskommen tidpunkt är… dumt och faktiskt oförskämt.
  • att inte ringa tillbaka till nån som har lämnat ett meddelande på mobilsvar/motsvarande… är också lite oförskämt.

Medan jag satt och väntade på att bli uppringd (en och en halv timme) skrev jag det här inlägget. Och så kollade jag upp bemanningsföretaget på nätet. När jag läser att företaget har 74 procent kvinnor och 26 procent män anställda och att medelåldern är 28 år förstår jag ett och annat. Den berömda polletten trillar ner, liksom. Den generationen är inte uppfostrad att passa tider, att svara på inkomna meddelanden, att ens läsa inkomna mejl. Nä, den generationen jobbar deltid. Och med majoriteten av de anställda i samma livssituation och ålder blir det… inte bra med tillgängligheten. Att bli intervjuad av nån som skulle kunna vara mitt barn känns… inte heller riktigt bra. Blandat är bäst, tycker jag!

Jag kommer mer än gärna till bemanningsföretaget ifråga och pratar om tillgänglighet, service och kundmottagande! Men nåt jobb via detta bemanningsföretag tänker jag aldrig mer söka.


* Det kommer ett samtal kl. 13.02  idag som jag missar eftersom jag ju är i badrummet med vaktis… Därefter ett sms där uppringaren vill bestämma en tid för samtal. Jag svarar på sms:et cirka kl. 13.20 att det går bra idag fram till kl 14 eller i morgon före kl. 15.30. Klockan 13.31 idag onsdag, två dygn efter att vi skulle ha hörts, får vi kontakt. Några korta frågor får jag, trots att svaren på dem står i min ansökan och mitt CV. Efter frågorna får jag ställa frågor och jag undrar varför de inte läser mejl etc och ringer andra tider än de jag angett som möjliga. Jag får ett svamligt svar om att det beror på att

alla jobbar deltid här.

Vidare undrar jag om de inte läser ansökningar och CV eftersom de ställer frågor som man kan hitta svaren på i dessa handlingar. Svaret jag får är att man vill verifiera så att det är sant det som står i ansökan och CV… Denna verifiering gör man alltså per telefon.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »