Ett inlägg om en bok.
En bok om deckarförfattare och hur dessa använder landskap och natur i sina böcker… När boken Deckarnas svenska landskap: Från Skåne till Lappland kom ut förra året hamnade den högt på min önskelista. Jag läser mycket deckare och fascineras av pusslandet och bevissamlandet fram till upplösningen i dessa böcker. Men också av skildringarna av det som är både mitt i handlingen och runt omkring, som karaktärer och miljöer. Kerstin Bergman har varit redaktör för boken och har tillsammans med ett antal skribenter – litteraturvetare och journalister – fått ihop ett kapitel om varje landskap. Tack vare ett förmånligt namnsdagserbjudande (!) från CDon kunde jag köpa den här boken i början av månaden!
Att det mördas otroligt många människor litterärt sett på Gotland kände jag till sen tidigare. Men det mördas även ganska bra fiktivt i resten av Sverige också. I den här boken presenteras olika författare som representant för var sitt landskap och hur de har använt landskapet i sina böcker. Samtliga texter är välskrivna, om än tämligen torra! Tänk, den här boken hade kunnat göras hur spännande som helst! Ett större antal bilder som komplement hade till exempel på ett enkelt sätt förstärkt texterna och lyft fram dem. Nu blir det understundom rätt… trist och tråkigt.
Samtidigt får jag en del aha-upplevelser och naturligtvis många lästips. Det slår mig också hur många författare som har lämnat sina hembygder – men återvänt till dem i sina böcker! Alla var ju inte som Maria Lang som var sitt Nora/Skoga trogen genom hela livet tack vare dubbel bosättning under de yrkesverksamma åren i Stockholm! Kapitlet om henne läste jag för övrigt först. Full av intryck från trippen till Nora blev jag ganska besviken. Kanske mest för att kapitelförfattaren refererar till en mordvandring hon gjorde där för tre år sen. Det känns som lite gammal skåpmat. När det gäller Maria Lang finns det ju massor att ösa ur och systersonen Ove Hoffner, som 70+ i ålder ju fortfarande leder mordvandringarna, är naturligtvis en av de främsta källorna.
I övrigt gillar jag formen på boken, som är inbunden i danskt band med flikar på omslagets pärmar. Pappret är behagligt lätt gultonat, vilket mina ögon uppskattar.
Trots min något kritiska hållning ovan ger jag ändå den här boken högt betyg. Den håller vad rubriken lovar. Men den kunde ha gjort så mycket mer!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 