Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘samåkning’

Ett fröjdefullt inlägg.


 

Tegelstensbok

Detta är en tegelstensbok. Jag har läst ungefär en sjundedel nu.

Det är fredag och jag känner mig glad. Det händer inte alltför ofta – att jag är glad på en fredag, alltså – så det är därför jag skriver om det. När jag summerar min vecka har den varit alldeles förträffligt bra, förutom irritationsmomentet vid mitt besök i vården. Nåja, jag fick i alla fall sitta ner en stund och läsa. Just nu läser jag en bok som jag ska recensera. Det är en inte helt ny bok, för den kom ut 2012. Boken är skriven av en Uppsalaförfattare, vilket också på sätt och vis är skälet till att jag har fått ett recensionsex. Men den är tung. Den är på över 700 sidor och det är svårt att hitta en bekväm ställning när man läser. Boken är dessutom i storpocket, ett format jag tänker skriva mer om i min kommande recension.

Veckans höjdpunkt blev förstås utflykten och besöket i Adas kaffestuga. Vilket ställe! Jag är helt bestämd när jag säger att jag ska dit igen. Absolut.

Röda fåtöljer hos Bil 3an

Här kan jag sitta och läsa medan en kvick kille byter en trasig lampa i min bil.

Min torsdag, det vill säga gårdagen, var full av allehanda ärenden. Efter avslutat arbete hemmavid åkte jag till bilverkstan för att få hjälp med att byta en trasig lampa. Bil 3:an har drop in för sånt, vilket jag som kund tycker är alldeles utmärkt! Jag får sitta ner i en bekväm röd fåtölj – och läsa! – medan en kvick kille byter ut den trasiga lampan mot en ny. Och kvick är han därför att han har rätt verktyg. Det har inte jag. Jag skulle kanske ha kunnat byta just denna lampa själv, men att stå i ett kallgarage med dålig belysning i kylan och fippla med småprylar… Nej tack, jag betalar gärna de 57 kronor inklusive ny lampa som det kostade för att få hjälp med detta.

Efter en sen och snabb macklunch (Tokerian har ljuvligt lantbröd som jag köper ibland!) for jag till Fästmöns snälla mamma för att återlämna en resväska. Det blev en trevlig pratstund, som alltid, och jag fick med mig ett par varma vinterboots till äldste bonussonen. Jag sa sen hej då och utlovade eventuell skjuts/samåkning till Himlen när det ska födelsedagsfiras där nästa vecka – det beror lite på vilken tid som gäller.

Lampa på Gränby centrum

Annorlunda armatur på plan 2.

Prick klockan 16 stod jag utanför Annas jobb. Vi for på presentshoppingtur till Stormarknaden (varning för HEMSK färg på webbplatsen om du klickar på länken!) och gjorde bra affärer. Hoppas och tror vi. Det är ju inte vi som ska ha presenterna… Smågnabbandes stod vi i alla fall i en affär och slog in var sitt paket. Anna TROR att hon gör snyggare paket än jag. Och den villfarelsen kan hon få leva med, jag VET ju att det inte är så. Eftersom jag varken kan tala om vilken affär vi stod i eller vad vi köpte, får du vila ögonen på lite annorlunda armatur ==> som jag noterade på plan 2. Därmed inte sagt att vi nödvändigtvis handlade nåt på plan 2…

Räkbomb

Räkbomben var full av salta räkor – och brödkanter…

Vi avslutade med en runda inne på ICA Kvantum. Det var faktiskt inte för mycket folk där inne, så jag stod ut hela varvet utan att vilja kollapsa en enda gång. Det gick inte att motstå att köpa med en räkbomb hem. Den motsvarade förväntningarna, kan jag meddela. Fast lite konstigt var det att man inte skurit bort kanterna på brödet. Brukar man inte göra det??? Den måtte ha varit tokfull av salta räkor i alla fall, för jag drabbades av en enorm törst hela kvällen och även i morse.


Igår handlade vi till mig och till Annas jobb,
i eftermiddag ska vi handla till Anna. För sen bär det av till Himlen där min älskling ska vara mamma på heltid i två veckor nu. Förutom att hon ska jobba som vanligt, förstås. Mina kommande två veckor ska jag fylla med att vårda mitt yttre, träffa vänner, göra ett nytt försök att besöka vården och lite annat. Så mycket jag orkar. Jag tycker att jag har fått ett rejält energipåslag av Annas närvaro här! Och lite andra positiva saker som har hänt i veckan.

Vad ska DU göra den närmaste framtiden??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om problem med hårdvara och mjukvara.


 

Teknikens under!

säger vi ofta och himlar med ögonen när datorer, skrivare och annat inte fungerar som det ska. Igår var det ramaskri i både gammelmedia och sociala medier när Facebook och Instagram låg nere. Detta toppade till och med nyheten om Förintelsens minnesdag och att det var 70 år sen Röda armén nådde fram till Auschwitz. Skrämmande! 

Jag bloggade om det absurda i situationen. Sen satt jag själv senare på dan och svor över fallerande teknik i stället för att fokusera på vettigare saker och saker jag kan göra nåt åt. Mitt tekniska problem bestod i att jag hade uppdaterat min Twitterapp på mobilen under förmiddagen. Detta fick till följd att den inte funkar via min wi-fi hemma, utan jag måste stänga av och surfa på iPhonen, helt enkelt. Irriterande, men hallå! Fokus, Tofflan!..

Snö

Mycket snö var det igår, men jag kunde ta mig ut och handla – utan färdtjänst, tack och lov!

Det finns viktigare saker i samhället att snöa in på. Saker som borde fungera. Färdtjänsten, till exempel. I Metropolen Byhålan är det sen länge samåkning som gäller och ett visst antal kassar och hjälpmedel som får följa med den resande. Väntetiden kan vara plus minus 30 minuter och resor ska beställas en viss tid i förväg. Jag gick i taket sommaren 2013 när man införde nya regler och inte informerade om det. Ansvariga på såväl politisk nivå som tjänstemannanivå var på semester och jag kände att man skyllde och la över ansvaret på både webbredaktör (gör bara det h*n blir tillsagd att göra) och externt bolag (vill enbart tjäna pengar; kör inte ideellt). Men mamma har en bra färdtjänst-handläggare och så småningom fick vi kontakt och kunde reda ut saker och ting. I samband med mammas riksfärdtjänstresa hit och hem vid vinterns storhelger 2014/2015 mejlade jag handläggaren med ett par synpunkter. Hon ringde senare upp både mig och mamma och det blev bland annat bestämt att synpunkterna skulle föras vidare och vissa förändringar till det bättre genomföras. Gott!

Men här i Uppsala då? Den 12 januari införde kommunen nya färdtjänstregler. Och genast började folk att klaga, för samåkning var man inte van vid. Dessutom fick man börja ringa en beställningscentral i stället för valfritt, till färdtjänsten anslutet, taxibolag. Den som vill åka ensam får betala mer för resan. Men samåkning skapar problem för vissa som har svårt att dela bil. Det dröjde inte länge förrän det blev riktigt stora problem. En kvinna tvingades åka runt i två och en halv timme, en resa som tidigare tog en halvtimme. Kvinnan skulle till ett läkarbesök och färdtjänst var beställd två dar i förväg. Ändå kom chauffören inte i tid. För det kommunen uppenbarligen inte tänkt på och räknat med är den extra tid det tar med samåkning: det är flera personer som ska hjälpas i och ur bilen, flera hjälpmedel som ska fällas ihop och läggas i bagageutrymmet eller lyftas fram och fällas ut etc.

Nog tror jag att färdtjänstresenärerna i Uppsala måste vänja sig vid samåkning i möjligaste mån. Samtidigt tycker jag inte att man ska straffas genom högre avgifter om man nån gång måste åka ensam. Vidare borde kommunen ha sneglat på andra kommuner som redan har samåkning för att kunna räkna på och med den extra tid detta tar. Det är nämligen inte friska människor som har färdtjänst. Eller de har åtminstone nåt funktionshinder/nån funktionsnedsättning. Man kan inte bara fälla ihop dem som en rollator och slänga dem i skuffen, liksom. Människor är mjukvara.

Jag är glad att jag kan hasa över till Tokerian utan färdtjänst. Som jag gjorde igår eftersom jag behövde mjölk, fil och toapapper. Men jag är inte glad åt system, vars enda syfte är att spara pengar – när grundsyftet borde vara att hjälpa dem som har det lite svårare i tillvaron än andra…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tidsfördrivande inlägg.


 

Flirtande uggla

Ugglan vet hur man fördriver tiden en söndagseftermiddag!

Idag skulle familjens yngste medlem på kalas. Eller kalas och kalas… Det går man ju inte på när man är typ elva, tolv år. Det skulle åkas gokart. Nu är vår yngste kanske inte den mest kaxige av grabbar, men jag tyckte att det var roligt att han var på och ville prova. Gokartbanan ligger emellertid i Uppsala och nån samåkning hade inte diskuterats mellan de deltagande grabbarnas föräldrar. Så jag ville vara lite snäll – ja, jag tränar ju på att vara det! – och erbjöd mig att skjutsa pojke och mamma, vänta på pojke med mamma och slutligen skjutsa hem pojke och mamma till Himlen i Förorten. Själv bor jag ju i New Village i Uppsala, ifall nån nu har missat det. Och det finns det FÖLK som har gjort. Så för tydlighetens skull: jag bor i Uppsala, Anna och barnen bor i Himlen i Förorten. Utom äldsta bonusdottern, som numera bor i norra Sverige. Frågor på det? Nähä. Bra. Då kanske vi kan komma vidare i dagens berättelse.

Det var lite oklart när gokartgänget skulle samlas. Först talades det om klockan 17, men efterforskningar visade att det faktiskt stod klockan 16 på inbjudan. Själva gokartandet skulle pågå en timme. Det var väl ingen match, tänkte jag, att fördriva en timme med Anna. När pojken avlämnades var det dock klockan 17.30 som gällde för återhämtning.

OK, fine. Anna och jag tuffade iväg i Clark Kent* till ÖoB, som ligger nästgårds. Det var inget särskilt vi skulle handla där, men man vet ju hur det blir – alltid slinker det med något. Så även denna gång, men jag köpte inget för jag har ju inget att handla för. Anna var snäll och köpte var sin chokladbit åt oss. Jag hade som vanligt inte ätit nån lunch och när klockan började närma sig 17 kurrade det i min mage. Som tack för skjutsen erbjöd Anna sig också att bjuda mig på en kycklingburgare. Hon och Elias behövde ju äta nåt de med, men vi skulle äta tillsammans först efter gokarten.

Eftersom ÖoB stänger klockan 17 på söndagar satte vi oss i bilen på parkeringen och mumsade choklad. Sen visste vi inte vad vi skulle göra, så jag föreslog ett parti Wordfeud. Jag vann. HA! Sen fotade jag. Högt och lågt, bling bling och torn. Och så for vi ner till gokartbanans parkering och väntade. Och väntade och väntade och väntade. Det började regna. Bilrutorna immade igen. Ingen grabb.

Men Elias är smart. Han messade oss. Gokartkalaset drog ut på tiden för gänget före Elias gäng var försenat. Klockan var väl runt halv sju när vi äntligen ramlade in på Burger King på Stormarknaden. Då hade jag som inte äter rött kött kunnat äta en hel häst och hans sto. Jag var riktigt otrevlig mot den stackars flickan i kassan för att mjölken var slut. Ibland är jag så jäkla pinsam…

Pojke och mamma är nu återbördade till sitt hem. Jag spolades in i ösregnet för ett tag sen, packade upp, satt mig vid datorn och började skriva detta.

Sen fick jag ett samtal på mobilen som visar att det finns goda människor. Det finns riktigt goda människor! Men DET blir ett annat inlägg, när allt kring DEN historien är ”klart”. Tills vidare tackar jag Anders på förhand! TACK!

Och nu får du titta på några bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.


*Clark Kent = min lille blöte bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »