Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘saknas’

Ett inlägg om ekonomi och mat.


Fasen, det här håller på
att bli en matblogg! Det går ju inte an, för då speglar den ju inte verkligheten. Eller jo. Lite gör den ju faktiskt det… Även idag har jag ätit middag. Det blev inte soppa på en spik, men väl thaisoppa. Till det ostfralla och ett par gröna saker och ett par röda. Tror de senare två heter gurka respektive tomat.

Thaisoppa o ostfralla

Thaisoppa och ostfralla med både grönt och rött.


Jag har suttit
med mina räkningar i eftermiddag och svettats. Det saknas ungefär 4 500 pix. Förhoppningsvis kommer nånting från inkomstförsäkringen (inom tio dagar). Vidare väntar jag på pengarna från reparationsfonden. Det kan nästan gå ihop. Yttersta Nödfalls-pengarna kommer inte på fråga att jag rör. Än. De räcker nämligen till en månads räkningar och mat. Ganska precis uträknat av mig.

Så tro inte för ett ögonblick att jag är uppspelt i denna stund. Det finns ingenting att glädjas över. Bara förbereda sig på att ringa företag, från vilka man har fått räkningar, och be om anstånd, helt eller delvis. Tjolahopp vilken underbar förödmjukelse! Jag gissar att alla små fjantar och stora troll njuter nu.

Idag har jag fått ett enda nej på ett sökt jobb – och då var det inte för att jag inte dög utan för att företaget redan hade hittat en intern lösning. De var snabba på att skicka svar, i alla fall, för det var ett av tre jobb jag sökte i morse!

Jag har också från mejl från UppsalaTidningens redaktion. På tidningens webbplats finns nämligen inte den nya e-post-adressen till utebliven tidning. Tidningen bytte ju ägare för ett tag sen – och sen dess har jag inte fått UppsalaTidningen, en tidning som ska delas ut gratis till alla hushåll. Eftersom ingen svarade på över två veckor när jag anmälde utebliven tidning, mejlade jag till redaktionen. Som svarade efter 24 timmar. Nu har jag fått den rätta e-post-adressen och jag lovar att terrorisera den på torsdag om det inte kommer nån tidning!

Regnet fortsätter att vräka ner. Själv ska jag strax vräka ner mig i bäste fåtöljen och bläddra i Biltemakatalogen. Den är också gratis. Sen blir det lite annan litteratur och ingen TV i afton. Det är bara skit på burken enligt mig, nämligen.

Regnigt fönster

Regnigt fönster.


Så det är bara att invänta läggdags
för min del. Roligare än så här blir inte den här dan. Men jag har i alla fall tak över huvudet och rent hår.

Kan sitta och reta mig på alla lyckligt lottade som ska till Bokmässan nästa helg. Det är nåt jag har drömt om i typ tio bast. Tyvärr förblir det en dröm. Och nu är jag sur och avundsjuk på alla som ska dit. Bajs på er! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om lite gott i livet.


Så himla kul är inte livet just nu.
Då är det tur att det finns goda vänner omkring en. Plus att man försöker ta sig för att göra saker som är goda för en själv.

Jag sökte tre jobb idag. Mitt mål är att söka minst tre jobb per dag. Bara jobb jag vill ha, förstås. Sen for jag in till stan för att lägga huvudet i Monas kompetenta händer. Blev mycket nöjd och bara 410 kronor fattigare.

Hos frissan

Kollade på lite maskiner medan jag väntade på min tur hos frissan.


Mona kommenterade mitt hår,
som just nu har tre färger: ljust, grått och mörkt, nästan svart. Och det tyckte hon var häftigt! Då blev jag lite glad och kände att det är rätt skönt att slippa färga håret i nån ilsket dominerande färg. Sånt är aldrig snyggt, tycker jag. Ser onormalt ut. Grisfärgad svål. Bättre då att ha trefärgat hår bara så där ändå.

Styrde sen kosan till Katalin, stället som är en restaurang och inte ett kontor. Det var väldigt varmt och jag såg fram emot en kall dryck.

Katalin

Katalin heter hon som äger stället som heter som hon.


Där satt Den Hjärtegoda
och väntade med en Xider (mango och chili).

Den Hjärtegoda

Den Hjärtegoda – hon som gav mig bröd en gång när jag var utan nåt att äta. Och som lagade en gigantisk festmåltid åt Anna och mig i november förra året.


Lite för sött för mig
med Xider, så jag köpte Staropramen. Tre stycken hällde jag i mig och det var inte ett dugg svårt.

Cider o öl

MangoXider och öl.


Det är skönt att ha fått festblåsan åter.
Tack, Sjukstugan i Backen, för operationen! Tre gånger har jag kissat idag, inte 43 som förr i tiden!

Hade tänkt äta nåt på Katalin, men faktum är att menyn där är skittrist. Och det finns inte ens nötter utan jag fick köpa salta mandlar i olivolja. Får jag inte gallstensanfall i natt, så…

Mandlar

Salta mandlar i alldeles för mycket olivolja.


Som alltid kul att träffa L, dubbelmormor,
 och höra vad som har hänt sen sist(a arbetsdagen i onsdags). Fakultetsdirektör på väg att sluta, goa A hoppar in. Och en och annan ytterligare som lämnat skeppet. En för att söka sig till en av mina före detta arbetsgivare.

En varm människa. Vi ska ses snart igen. Inte på jobbet, inte på Katalin, men nånstans. Hon tror inte heller på Arbetsförnedringen.

Hemma i New Village låg det fullt med reklam i postboxen. Och ett paket från gulliga, omtänksamma Sister of Pain. Tusen tack för den fyndiga presenten! (Jag hade ju nästan namnsdag idag!)

Pagekeeper

En PageKeeper – så boken aldrig faller igen!


Tänk att det finns snälla människor
i den här hårda världen. Inte bara energislukare och såna som bara gillar att sticka nålar i en, verbalt sett framför allt. Mamma brukade säga när jag var barn att människor som inte är snälla mot en är avundsjuka. Det jag har att vara avundsjuk på är några snälla, goda vänner och jättemycket kärlek i form av Fästmön. Det måste saknas både vänner och kärlek i de nålstickandes liv. I pity them!


Livet är kort. Tack för vänner och kärlek!

Read Full Post »

Jorå, det har jag – till somligas förtret, till andras lycka. Men det är svårt att lära gamla hundar sitta. Jag är en gammal hund. Eller hynda, om vi ska vara korrekta. Det är bara vissa sura som tycker att jag är en hen. För snart 33 år sen blev jag myndig. För 31 år sen flyttade jag till Uppsala. Sen dess har jag varit prenumerant på Upsala Nya Tidning. Det har jag varit utan uppehåll, nästan, fram till igår. Den enda gången jag hade uppehåll var när man från mitt förra arbetsliv TOG mitt abonnemang, med guldkort och allt, och flyttade över till chefen. För ett tag hade jag tjänsteexemplar. När jag slutade ville jag givetvis fortsätta ha min tidning, men naturligtvis betala själv. Jag trodde att man, efter 23 års tjänst, kunde visa mig lite vanlig hyfs och respekt och åtminstone informera mig om att man tagit över mitt abonnemang. Men inte då! Jag ringde själv tidningen och fick ta ett nytt abonnemang. Jag hoppas chefen körde upp guldkortet – som var MITT – på nåt mörkare ställe.

Allt det där i inledningen är historia nu. Men vissa saker gör fortfarande ont och är svåra att komma över. Inte heller är det lätt att bryta fleråriga vanor. Jag kommer från en tidningsfamilj. Båda mina föräldrar var anställda vid Corren, min pappa som redaktör. Jag är uppvuxen med en morgontidning. Men idag såg mitt frukostbord ut så här: (nånting saknas definitivt)

frukost
Nånting saknas på mitt frukostbord! Vän av ordning skulle säga servett och det stämmer också. Men här finns inte heller nån morgontidning.


I stället för att läsa tidningen
surfade jag på nätet och läste nätupplagor av flera andra tidningar. Alla artiklar finns naturligtvis inte tillgängliga och många tidningar tar betalt för att man ska få läsa deras artiklar. Jag håller mig än så länge till gratistexterna.

Vad stod det då i tidningarna? Ja det som lyfts fram som förstanyhet idag är så gott som överallt prinsessan Lilians frånfälle. En 97-årig dam, med ett spännande och brokigt förflutet, har lämnat detta jordeliv. Nån tidning skrev att hon lidit av Alzheimers sjukdom sen 2010. Kanske inte är så konstigt om man är 97 år. Jag menar, att man är dement. Personligen tyckte jag att det var en ganska onödig upplysning. Nåt som roade mig mera var de bilder och den historia man grävt fram om kvinnan, som föddes i en fattig gruvarbetarfamilj i Swansea och som blev prinsessa. Nästan lite som Anni-Frid Lyngstad, som föddes som tyskbarn av en ensamstående norsk mamma och som i sitt senaste äktenskap fick titeln prinsessa…

Nån som inte är ett dugg dement och endast ett år yngre än prinsessan Lilian just idag är mammas faster E! Stort GRATTIS på den 96:e födelsedagen! Jag ringer i kväll! Mamma har två och en halv fastrar i livet. Två av dem, faster E är en av dessa två, är ingifta, medan en är en halvfaster som mammakusinen B hittat genom sin fantastiska släktforskning. Men tänk att ha levt i nästan 100 år… Och tänk den dan faster E fyller 100 – för jag är övertygad om att hon överlever oss alla – vad sjunger man då?

Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva i 150 år…

eller? Tja, det kan man ju fundera över, så här under veckans första dag.

Jag hann knappt in på jobbet förrän min rumsgranne ropade förtvivlat på mig och slet sitt hår. Datorproblem, förstås! Varför tror folk att jag är nån datatekniker? Nåja, jag såg vad problemet är, men kunde inte lösa det, så h*n fick försöka jobba så gott det gick tills den lilla IT-mänskan anlände.

I övrigt fortsätter mitt Husbygge idag. Jag filar lite på de sidor jag skapade i fredags. Har fått återkoppling från Lille M och gjort ett tillägg enligt önskemål. I eftermiddag ska jag ner på vaktmästeriet och plåta och intervjua. Det ska förstås bli en sida om detta. På tur efter det står sidor om konsten och sist, men inte minst, utomhusmiljön. Sen ska allting gås igenom – ja, jag är jävligt petig! – och stötas och blötas. Nånstans här, innan allt är färdigt, lanserar jag webbplatsen. Den är ju än så länge bara lite smyglanserad (har ändå fått respons, vilket förstås är kul!).

Vad händer hos dig idag, dårå??? Har du läst nån morgontidning och tänker du lansera nån webbplats under dagen???


Livet är kort.

Read Full Post »

Å vilken rolig och bra grej! Läste just om två tonårskillar som annonserade efter musiker till sitt band. Så här ser deras lapp ut:

Den coola lappen. (Fotot är privat och lånat från DN:s hemsida.)


Det jag gillar mest
i texten är

[…] Vi är arga på allt, men glada ändå. […]

och

[…] Du får fan inte vara rasist eller homofob. Bara cool. […]

Bandet som killarna har heter Sure Expotion och tanken är att de ska lira progg från 1970-talet. Killarna har hittills fått tag i en rytmgitarrist. Nu ska de pröva en leadgitarrist också.

Men jag tror att trummis och keyboardist saknas. Intresserad? Åk till mataffären i Hjo. Där sitter lappen!

Lycka till! önskar Tofflan både killarna och presumtiva bandmedlemmar!

Read Full Post »

« Newer Posts