Ett inlägg om det kroppsliga.
Här läser jag med linser och läsglasögon. (Bilden är från i somras.)
Det här med att bli äldre… Jag trodde att jag skulle klara mig, men synen är mindre. Det vill säga, jag har varit närsynt sen tonåren. Glasögon började jag använda när jag kom till Uppsala för att studera. Sen blev det linser. Jag är inte mycket för att det ska synas (!) att jag inte ser perfekt. (Ehum, jaa… även en Toffla är fåfäng.) Synen har försämrats genom åren, jag har kollat den då och då. Linser köper jag på nätet, för det är billigare. Jag tänkte att nån gång ska det väl svänga – den där berömda långsyntheten ska anlända och den och närsyntheten ska ta ut varandra. HA! Det enda som har hänt är att jag fortfarande är långsint OCH har blivit blivit både närsynt och långsynt!!!
Nu har jag inte haft råd att gå till optikern på ett par, tre år, tror jag. I stället skaffade jag ett antal billiga läsglasögon och sen kör jag med det klassiska…
glasögon av, glasögon på.
En bra sak är att jag kan läsa i sängen utan varken brillor eller linser. Bara jag har bra belysning och håller boken ganska nära ögonen. Men ska jag läsa på dagarna, när jag har linser i, måste jag sätta på mig läsglasögonen med styrka +1 annars är det helt omöjligt att se bokstäverna. Riktigt problematiskt kan det bli när jag är ute och ska kolla sms eller mobilsurfa. Då har jag nämligen inte alltid mina läsglasögon med mig.
Mina vanliga glasögon har jag på morgonen, fram tills jag har tvättat mig och stoppat in linserna, samt på kvällen – från badrummet till sängen och om jag ska se på TV i sovrummet. Jag kan inte gå ett steg utan brillor eller linser, för jag ser inte ett smack. Men se (!) att läsa böcker utan hjälpmedel går…
Totalt sett (!) kan en väl sammanfatta att jag ändå har fått lite mindre syn. Det är i vart fall inte helt oproblematiskt. Fast jag gillar att kunna läsa utan hjälpmedel, det är en stor fördel.
Sen är det det här med hår…
När män blir äldre förlorar många av dem håret på huvet. Min pappa var ett undantag, han hade kalufs in i det sista. Kvinnor får också ofta tunnare hår på huvet. Mindre hår.
Jag har aldrig rakat mina ben, fast i somras var det nära, ska jag säga. För om en får lite mindre hår på huvet får en desto mer nån annanstans. Det som slog mig den här sommaren var att mina shortsben hade fått så mörka hår dessutom.
Triumf! Detta strå drog jag ut ur en liten förhöjd prick jag har till vänster ovanför min överläpp.
MEN, vad värre är… håret ovanpå huvet har blivit tunnare och svårare att få styrsel på. Jag minns hur farmor alltid höll sitt hår på plats med miljoner små kammar, en sorts hårspännen utan spännen, för den som aldrig sett såna. Jag har kort hår, så det funkar inte på mig. Fast detta är inte det värsta ändå… På huvets framsida, det vill säga ansiktet, dyker det gärna upp hårstrån lite här och var. Plötsligt rycker Fästmön i nåt hon har upptäckt och jag skriker – av såväl överraskning som smärta.
Nu är ju emellertid inte min kära och jag alltid tillsammans. Det innebär att jag måste ta eget ansvar för oönskade hårstrån som dyker upp i ansiktet. Till min hjälp har jag min gamla frimärkspincett, den som följde med mitt första filatelikit, så att säga. Den funkar inte bara att hantera frimärken med, den funkar till hårstrån också. Det är nästan så jag tycker att det är roligt. Det gör så där sköntont att rycka ett strå och sen – med triumf – titta på hur långt och grovt – och kanske mörkt! – det är. Med läsglasögonen på näsan, förstås. För jag ser ju inte ett enda strå med enbart linser…
Och nu får DU gärna berätta om ögon och strån och andra tecken på att du inte är evigt ung genom att skriva några rader i en kommentar. Om du vågar. En del tycker att det är lite jobbigt. Jag tycker mest att det är irriterande att inte se.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 