Vecka 34: Höst och Host

Dags för veckans höjning (höst) respektive sänkning (host). Det är inte svårare än så här:

Höst

Hösten (jag älskar den årstiden med alla färger!)

Kräftor (jag älskar dem!)

Fästmön (jag älskar henne och vi har snart varit ett par i fyra år)

Mamma (som ger sig iväg för att ordna pengar åt mig trots att hon är sjuk)

Tropiska växthuset (det är sevärt även om jättenäckrosen inte blommar!)

Den enda vännen som erbjöd mig hjälp i ett akut läge (medan alla andra tycks vilja bli roade av apan och apans bekymmer)

Ryds Glas (proffs på det de gör och ett trevligt bemötande med gratis lånebil som bonus!

                                                                                                                                                               Host

Min extramamma who is no more (och de falska figurerna som… äh, jag orkar inte, det är bara att konstatera att folk är elaka)

Mitt fantastiska fack (som slåss mot sig själv i domstolar) 

Dieter, doktorer och media (som jag inte riktigt tror på i långa loppet)

Biltema (som har blivit en skittråkig affär där man inte hittar nånting)

Arbetslöshet (it sucks – oavsett ålder!)

Kreativitetsdödare på jobbet (det finns gott om dem…)

Loppmarknader där alla grejor är smetiga…

Read Full Post »

Nu är vi hemma igen!

Nu är vi hemma igen, Clark Kent* och jag – och Fästmön, förstås! Annas första dag på sitt vanliga jobb efter sommarens administrativa vikariat slutade redan klockan 13. Det hade nog varit lite konstigt att gå tillbaka, men min älskling är ju bäst så det gick finfint.

Jag har nyss varit och hämtat Clark från Ryds Glas där han har fått ett nytt öga, det vill säga en ny vindruta. Det var en alldeles utmärkt service därifrån, med lånebil och allt. Rutan har nu inte en endaste prick – ta i trä! – så i morgon ska jag skramla ihop några spänn så att Clark får en New Car Scent- Wunderbaum! Det är han värd! Vidare ska ha få en ny biljettficka till insidan för de kostar bara tio pix på Biltema. Lånebilen är återlämnad och Clark vilar nu ut i garaget efter dagens operation.

Lånebilen var inte så diskret, precis…

                                                                                                                                                        Självrisken var det jag behövde betala på rutan, det vill säga 1 500 spänn. Rutan i sig plus arbetet gick på betydligt mer. Tack och lov för kreditkort, säger jag! Och särskilt TACK till vännen som erbjöd ett lån. Det är i såna här svåra situationer man inser vem som är ens riktiga vänner.

Den hela bilmannen och det tomma kontot ska vi fira med ostpaj och RÖDVIN i kväll! Ja, för jag tappade ju upp merlot i lördags och hade inte flaskor så det räckte. Sista skvätten hamnade därför i en enliterskaraff… Ja, ja, Anna är ledig i morgon och jag behöver trösta mig, det erkänner jag. Jag är i vart fall evigt tacksam att det finns försäkringar, för notan hade blivit betydligt större annars.

För övrigt har jag jädrigt ont i magen idag och det kan bero på nerverna som varit på helspänn. Det har dessutom regnat hela dan och man blir trött och less på det blöta och mörka.

I morgon blir det några ärenden samt en tur ut till Himlen med lite mat samt för att hämta några andra skor än sandaler till Anna. Det plaskar om fötterna, så att säga…

Plaskblött! Bilden tog jag i somras med min fyraåriga, tejpade Nokia N95, för nån Ajfån har jag inte.

                                                                                                                                                            *Clark Kent = min lille bil-man

Read Full Post »

Clark är hos doktorn och här sitter jag

Så var det dagen för Clark Kents* eh… ska vi säga… starroperation? – ett ingrepp naturligtvis utfört inom den privata vården. I det här fallet Ryds Glas i Boländerna. Ja du kanske minns den spräckta vindrutan. Idag var det dags att lämna in bilen och få rutan utbytt. Till den facila kostnaden av 1 500 kronor. I skrivande stund vet jag inte var jag ska hitta dessa pengar fram till klockan 15. Men jag noterade när jag lämnade in bilen att de helst tar kort. Och på kortet har jag en flertusenkronig kredit sen min tid som högavlönad. Kommer väl till pass nu. Inte väl som uttalas ”väll” utan väääl med långt ä.

Min man.

                                                                                                                                                                    Jag har hittills fått bra service från Ryds, ett företag som mitt försäkringsbolag rekommenderade. Gratis lånebil ingår och jag har kört hem en liten Polo därifrån vars bromsar nyper till vid minsta touch. Detta får mig att undra vad Mekar-Bruden egentligen har gjort med Clark Kents bromssystem… Du anar inte vilken stor lust jag har att hänga ut människan med namn och allt, men jag gör det inte av olika skäl. Ett är väl att jag nånstans tycker synd om en person som jobbar på bilverkstad och som uppenbarligen tror att hon klarar av att byta bromsbelägg… Hur som helst, den lilla Polon är kvick också och jag begriper mig inte riktigt på alla funktioner, men hem kom jag i en bil vars lackade ytor gjorde 100 procent reklam för… Ryds glas. Dessutom fick jag lånebil nummer sex, det tar jag förstås som ett tecken på att man förstår mig!

Grundfärgen på lånebilen är nog vit, men nu är den rätt grön också.

                                                                                                                                                       Fästmön började arbeta på sitt vanliga jobb idag och hennes arbetsdag startade klockan sju. För att hinna med blev hon därför avlämpad redan tjugo i på jobbet, för sen skulle jag ju ta mig ut till Boländerna. Hon slutar redan klockan 13 idag, så vi får en hel eftermiddag och kväll tillsammans. Bilen ska inte hämtas förrän klockan 15, så eventuellt äter vi middag innan dess. Idag blir det rester, det vill säga ostpajen från lördagen. Till den tänker jag göra en god sallad.

Onsdag – fredag börjar Anna klockan sju, vilket innebär tidig uppstigning på morgnarna. För det känns väldigt mycket tidigare än när hon började klockan halv åtta… Två långa dar har hon också, onsdag och torsdag, så jag får väl se till att ha nåt gott till middag klart när hon kommer hem. På fredag slutar hon klockan 13, men då bär det väl diretk iväg för att storhandla eftersom Elias och tjejerna kommer till kvällen.

Nästa vecka blir jag hos Anna i Himlen några dar, men sover sen hemma den 31:a. Den 1 september smäller det nämligen! Innan dess har jag mappen med inläsningsmaterial att ta mig igenom. Det känns inte alls betungande, bara roligt!

Snart dags att vika tvätt från igår och köra igång ett nytt lass. Troligen bli det två maskiner idag, en med tjockis-svart tvätt och en med jeans. Annars har jag betat av bra på min Att-göra-lista, den som ligger på bänken i köket. Kvar att göra är emellertid att sätta en ny vinsats och det gör jag nog nån dag i veckan. Det är inte så betungande mer än för ryggen.

Nu är det dags att kolla om det har hänt nåt lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Sen blir det kanske det där avsnittet av The Killing från i torsdags som jag inte har hunnit se än.

                                                                                                                                                            *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

”Och glaset sprack…”

Inte en dag får man vara glad helt och hållet. Nehej, man ska gärna deppa ihop och alla ens pengar ska ta slut. När Elias och jag kom ut till bilen för att åka och hämta Fästmön hade vindrutan börjat spricka från ett stenskott.

GAH! Så himla oglad jag blev!

Nu var det bara att ge sig iväg till Annas jobb och skjutsa henne för att kompletteringshandla till middagen och sen hem till Himlen. Jag hann inte innanför min egen dörr förrän magen vände sig ut och in – eller jo, jag hann in på toa, tack och lov. Snacka om nervös mage… Sen fick jag kramp i samtliga tår på vänsterfoten. Vilken tur att man har bärbar telefon eftersom…

Vilken tur att telefoner är bärbara numera…

                                                                                                                                                                          …nästa moment blev att jag ringde mitt försäkringsbolag. Efter sjutton miljoner knappval kom jag äntligen fram till en mänsklig röst, Lukas. På mjuk och melodisk skånska sa Lukas att hela rutan troligen måste bytas eftersom den har börjat spricka. Självrisken på 1 500 spänn måste jag stå för, resten tar försäkringsbolaget. Vilken tur i oturen ändå. Att det finns försäkringar… Jag kan ju liksom bara föreställa mig vad slutnotan blir… Men 1 500 pix hade jag liksom inte räknat med. Det är fyra glasmästare som mitt försäkringsbolag har avtal med och jag ringde det första på listan. Nu är jag inbokad på måndag morgon klockan sju. Bilen får stanna hela dan och jag får ha en lånebil under tiden. Praktiskt och skönt! För alla såna här reparationsställen ligger ju alltid ute i tjottaheiti nånstans.

Nu ska jag rota i mina gömmor och se om jag kan skrapa ihop 1 500 spänn. Det kan jag nog.

Read Full Post »