Dags att göra en Ernst Billgren?

Ett ombytligt inlägg.

---

 

Häromdan läste jag om konstnären Ernst Billgren i Dagens Nyheter. Han ska byta både namn och stil, det förra till Wilhelm von Kröckert, det senare på måleriet.

Inte vet jag om namnet blir till det bättre eller sämre, men lite… ovanligt låter det allt. I själva verket är det ett återvändande till rötterna i Tyskland. Eller om det är ett sätt att få uppmärksamhet. Enligt Ernst… nej Wilhelm von Kröckert handlar det också om att testa vilken betydelse det personliga varumärket har. Han säger bland annat i artikeln:

[…] Jag vill undersöka en eller två saker i varje utställning som jag gör. Den här gången är det om allt verkligen hänger på ens varumärke – eller om det också har någonting att göra med vad man skapar som konstnär. Hur konsten är utförd. Konstkulturen handlar ju så mycket om just varumärken i dag […] 

Vad gäller hans måleri sägs tavlorna bli rävfria. I stället ska han utgå från sina inre bilder. TV-spel och kretskort i mönstren och grälla färger.

Tja… det kanske är dags att göra en Ernst. Billgren, alltså. Eller jag menar Wilhelm von Kröckert. (Icke att förväxla med tvillingarna Höckert från Metropolen Bylhålan, där det fanns MÅNGA Höckert, för övrigt). Jag har länge funderat på att byta till mitt första förnamn och använda mitt tredje förnamn som efternamn. En gång, på en arbetsplats jag snart har förträngt, skrev jag detta ”nya” namn på en whiteboard. Det tog fem minuter innan den första i huset kom springande och undrade om vi anställt en ny person på avdelningen.

Ett alternativt nytt namn kan vara det efternamn min släkt hette på pappas sida innan vi fick ett soldatnamn. Det är ett ganska vackert och tämligen ovanligt namn.

I sociala medier och i cyberspace kan det hända att man byter både namn/nick och ställe också. Kanske till och med… kanaler och genrer. Och vad jag menar med det är…

for me to know and for you to find out…

Tofflan eller GW?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Minus!

Ett inlägg om lite minus.

Idag är det kallt. Termometern talade sitt tydliga språk i morse. Strax efter klockan sju tog jag den här bilden:

Minusgrader! Hela 3,6 sådana.

Fästmön börjar jobba klockan 13 och vi har bestämt oss för att promenera dit. Ja, jag kanske inte går hela vägen utan en bit, bara. Sen i kväll när hon slutar tar jag bilen och hämtar.

Min morgon har jag ägnat åt att leta intressanta jobb att söka. Jag hittade ett. Det tog ganska lång tid att få till det hela rent administrativt. Naturligtvis beroende på ett überkrångligt webbformulär där man ska fylla i typ alla poster man har på sitt redan skrivna CV i Word… Så onödigt mycket tid!

Vidare har jag förberett mig lite inför uppföljningen på Arbetsförmedlingen i morgon. Det är ett faktum att det finns många färre jobb för mig att söka just nu. Det stressar mig, eftersom a-kassan sätter press på Arbetsförmedlingen att sätta press på såna som mig. För söker vi inte massor av jobb hotas vi med att inte få nån ersättning från a-kassan. Den här veckan har jag bara hittat fyra jobb att söka. Jämför det med mellan 15 och 30 per vecka, som det var för nån månad sen …

Min pappershög med sökta jobb.

Ungefär hälften av mina ansökningar hittills är fortfarande aktuella. Men om jag knappt lyckas söka ett jobb om dan att söka och samtidigt får tre nej per dag kanske du ser att ekvationen inte går ihop. Resultatet hamnar på minus. Jag vet inte vad jag ska göra och hos Arbetsförmedlingen får jag ingen hjälp. I morgon får jag fem minuter till uppföljning. That’s it!

Inget roligt att se fram emot den närmaste tiden heller. Anna försvinner till sina barn på fredag och blir mamma på heltid igen under två veckor, medan jag vandrar omkring i min hemmabubbla. Nästa vecka har jag i alla fall planerat in storstädning. Måste göra nåt med mina händer, känner jag.

Telefonerade med min egen mamma igår och hon hade fortfarande inte fått blanketten för ansökan om riksfärdtjänst. Den måste vara inlämnad ett visst antal veckor före planerad resa. Hon är jätteorolig att inte få tillbringa sina tre veckor över jul och nyår hos mig. Nu ältar hon det faktum att blanketten inte har kommit. När den väl har kommit och hon har fyllt i den och skickat in den kommer hon att älta och oroa sig över ett eventuellt negativt besked. Jaa, jag är min mors dotter, för jag är likadan…

Men jag tycker bara att julen är jobbig och deprimerande och full av krav. Jag har en dröm om hur jag skulle vilja fira den, men den drömmen tycks inte bli verklighet. Så nu är det mamma och jag – i tre veckor. Jag är glad att vi slipper sitta ensamma på var sitt håll i alla fall. Det var inte så roligt förra året, men samtidigt var jag ju nyopererad och hade ingen möjlighet att ha mamma här eftersom inga lyft var tillåtna. I år mår jag inte på topp av andra skäl. Ekonomiska, till exempel. Det är en hel del som ska få julklappar och sen ska det vara mat och dryck och gottis… och jag vill bara hoppa av eländet, känner jag… Ingen idé att älta just nu.

Ett par små klappar till mamma har jag köpt och jag har nån idé om ytterligare någon. Anna får kanske både nån hård klapp och nån mjuk, ”barnen” har jag ingen aning om vad jag ska ge. Det blir nog en slant per ”barn” och så köper Anna och jag nåt tillsammans. De tre vuxna får nog stå tillbaka till förmån för den yngste. Tyvärr, men så är läget. Minus i kassan, typ.

Ytterligare minus har det blivit på gårdarna här runt omkring. Nån har roat sig med att såga ner en massa träd. Först ut var en björkarna på baksidan. Igår noterade jag att ett par, tre träd på framsidan hade fällts också. Det tycks som om somliga har en fäbless att fälla träd här och det är inte alltid bra. Trädens rötter suger nämligen upp en hel del av smältvattnet från snön senare i vår. Om det inte finns tillräckligt med träd och vidhängande rötter riskerar vårar gräsmattor – och i värsta fall markplanslägenheterna – att råka ut för översvämning… Hoppas att man har tänkt på det…

Livet är kort.

Read Full Post »

November in the rain

Ett inlägg om denna, för mig, spännande dag. Och lite om igår, förstås.

Jag önskar att jag hade lyssnat lite bättre på killen som ringde från verkstan och orerade om bromsarna igår eftermiddag. Men jag var så fruktansvärt uppstressad och ville bara att bilen skulle bli klar efter att ha väntat sen tidiga morgonen. Det jag emellertid uppfattade var att jag måste gasa mindre och bromsa mer.

Lite svårt, det, jag föredrar ju att gasa!

svarade jag.

Ändå tänkte jag på att bromsa ofta i morse när jag skjutsade Fästmön till jobbet. Bromsarna lät inte ett dugg. Dessvärre regnar det som 17, så det blir väl säkert gnissel innan kvällen.

Det regnar väldigt blött ute. Typ vräker ner. Björken utanför mitt arbetsrumsfönster är numera helt fri från löv. Det är verkligen höst, på väg mot den där otäcka säsongen som jag inte gillar alls…

Blött på rutan och lövfritt i björken.

Enligt väderappen ska det bli bättre mitt på dan. Det passar mig finfint, för mitt på dan idag sticker jag ut på äventyr. Först ska jag träffa en kompis och därefter blir det intervjuomgång nummer två framåt seneftermiddagen. Jag är nog inte hemma förrän kvällen och det kommer möjligen ett lösenskyddat inlägg om intervjun då. Om jag orkar. Jag brukar ju vara ganska medtagen, he he he. Det är lustigt, det där, för enligt dem som har intervjuat mig syns det inte ett smack att jag är nervös. Men jag ÄR det. Det ÄR en anspänning. Och så SKA det vara, tycker jag. Man ska vara lite nervös, man ska inte vara för självsäker och odräglig. Det som ändå känns lite jobbigt idag är att intervjun inte är förrän ganska sent idag. Då hinner jag arbeta upp nervositeten under dan…

Igår kväll var vi rätt slut båda två. Anna kikade på sitt nya schemaförslag i ett par timmar. Själv läste jag mest. Har knappt 100 sidor kvar i boken jag fick låna av vännen Gunilla. Den blir bara bättre och bättre för varje blad jag vänder. Det enda som är lite märkligt är det faktum att den är skriven av en man, men handlar om kvinnor.

En bladvändare!

TV:n stod på och jag sneglade lite på Vem tror du att du är? Det är ett TV-program där kända svenskar får sina rötter påvisade. Ja, de slipper släktforska själva, typ. Igår var det Mårten Palme som visade sig vara släkt med än den ena, än den andra adelspersonen – och till och med kungar! Tydligen är Palmerna släkt med självaste Gustav Vasa! För övrigt noterade jag på några av illustrationerna som visades i detta sammanhang att gamle kung Gösta faktiskt hade LOAFERS på fötterna! Inte bara strumpbyxor, alltså! Men in tights… Hur sexigt är inte det..?

Detta påminner mig om att jag inte får missa skobytet idag! Jag ska köra i mina gympadojor, men sen byta till snyggskorna. Om jag inte glömmer bort det… Funderar också på, att ifall jag får det här jobbet, måste jag nog införskaffa… skoblock… (Ett skämt som jag ska förklara om det blir aktuellt!)

Vad händer hos dig idag??? Byter DU några skor, ger dig ut i regnet eller bromsar? Du vet att jag är nyfiken, så skriv gärna en rad i en kommentar!

Livet är kort.

Read Full Post »

De röda glasflaskorna

Ett inlägg om ett par vackra FINSKA, inte östgötska, flaskor.

I november förra året skrev jag ett blogginlägg om min beundran för glas. Bland annat skrev jag om ett par vackra, rubinröda glasflaskor som jag tillskrev Monica Bratt och Reijmyre glasbruk. Men så fick jag en kommentar i februari i år från en av mina finska läsare som gjorde mig lite förvirrad men mycket nyfiken…

De är finska, inte östgötska.

Helena hette hon som kommenterade här och hon skrev att mina flaskor är finska och från Riihimäen lasi. Eftersom jag har rötter både i Östergötland (mamma) och i Finland (pappa) blev jag därför lite konfys, men kände att Helena mycket säkert hade rätt. Det har varit så mycket – bra och mindre bra – i mitt liv sen Helena kommenterade i februari i år, men nu i juli när jag var nere och hälsade jag på mamma kom jag ihåg att fråga.

Hur är det med de där rubinröda flaskorna som jag fick av dig och pappa nån gång? Jag har trott att de var från Reijmyre, men en av mina läsare har skrivit att de är finska!

Din läsare har rätt!

svarade mamma.

Pappa och jag åkte ju till Finland många gånger i början när vi blev ett par och när vi var nygifta. De här flaskorna köpte vi på ett glasbruk i Finland. Sen behöll vi en flaska själva och gav en till mormor och morfar.

Äntligen fick jag sanningen och det var roligt att höra hur det ligger till med flaskorna. Nu kan jag se på dem med lite nya ögon, delvis, även om de har varit i min ägo sen början av 1990-talet, säkert.

Flaskorna är alltså köpta i Finland, runt cirka 1960. Men är det nån som vet nåt mer om glasbruket och om formgivaren? Hör gärna av dig via en kommentar här! Tack på förhand!

Livet är kort.

Read Full Post »

Matdags igen

Så blev det matdags igen och vad händer då? Jo, nånting flyttar mig från köksbordet till… datorn. Några skedar tomatsoppa och halva ostmackan har slunkit ner hittills. Och jag som dukade så fint (linneservetten är utanför bild, fru Hatt, jag har INTE sjangserat!)…

Se så fint soppan matchar bordstabletten! Middagssällskapet för övrigt består av Eldar och is. Notera även det fina bokmärket överst till höger i bild, signerat Milo Lilja, en uppskattad julgåva från min Fästmö!

                                                                                                                                                             Vet du för resten att jag hittade ETT FEL i Eldar och is i eftermiddag? Jajamens! Slarvigt av redaktören på förlaget och jag undrar om författaren har koll på var hon satt sina rötter… Återkommer förstås till detta i ett senare inlägg, på en blogg nära dig…

Jag har ont i magen, men nu SKA jag återvända till köksbordet!

Read Full Post »