Lokalt trixande med skattepengar – igen

Ett inlägg om hur en offentlig verksamhet trixar med våra skattepengar utan att nån reagerar nämnvärt. Och hur sanna Karin Boyes ord är.

---

 

I slutet av förra veckan var det dags igen: Den Högsta Hönan inom en lokal offentlig verksamhet fick packa ihop sina personliga prylar och lämna det sjunkande skeppet byggnaden. Enligt arbetarpartiets företrädare hade detta föregåtts av att politikerna inte känt förtroende för sin högsta tjänstekvinna under den gångna hösten. (Notera, du som klickar på länken, att den högskoleutbildade journalisten inte kan stava till ”känt”.) För kvinnan kom det hela som en överraskning.

Surprise, surprise, var ordet!

sa Bill.

Ordet var surprise, surprise!

replikerade Bull.

Den avgående dirren får ett avgångsvederlag på tolv månadslöner. Eftersom hon har haft cirka 120 000 kronor i månadslön lär det bli nånstans närmare en och en halv miljon som plåster på såren. Ja nåt ska hon väl leva av när hon nu har avgått med omedelbar verkan.

Jag tycker att det är fruktansvärt när människor bara från en dag till en annan är utbytbara på det här viset. De får en summa pengar i kompensation och sen ska det vara bra. Hur det känns? Ja, bara den som har varit med om det vet. Karin Boyes ord

[…] Rött guld igår, torrt löv idag […]

i dikten Stjärnorna är verkligen på pricken!

Samtidigt har jag som skattebetalare svårt att tycka att det här är OK. Det är bland annat mina pengar som den avgående dirren får. Pengar, som kunde ha gått till vård av sjuka människor. Nej, det känns inte riktigt bra, även om jag till fullo förstår att personen ju måste ha en försörjning tills hon hittar ett nytt jobb.

Men nu kommer jag snart fram till det som är riktigt jävla märkligt, på ren svenska, i den här kråksången. I juni 2013 sparkades den nu avgående dirrens företrädare. Även hon fick plåster på såren, 24 månadslöner. Då var hon 63 år gammal och hade närmare 40 år i verksamhetens tjänst. Vilken trist sorti från arbetslivet! Jag tyckte att det var skamligt att hon skulle få sluta på detta sätt, men kände naturligtvis också att 24 månadslöner… Det var många miljoner som sjuka i vårt län gick miste om. Och så kände jag nånstans djupt inuti en liten djävul som pep av skadeglädje: det var ju kvinnan som skrev under min dödsdom en gång. Men jag ville visa att jag inte hade några hard feelings och var på vippen att stega fram till kvinnan ifråga när vi råkade mötas på en second hand-affär (!) ett par månader efter att hon hade slutat. Hon vände sig emellertid bort och jag tänkte att

Ja, ja… Hon är ju miljonär. Inte vill hon hälsa på en sån som jag.

Och nu kommer det: Medan en ny efterträdare ska letas till dirreposten som blev ledig i fredags har sossarna satt in… den som själv petades 2013. 

Alltså: den en gång petade ska ersätta personen som petade henne tills ny ordinarie dirre utses.

Kvinnan, den en gång (juni 2013) petade, har emellertid fortfarande avgångsvederlag, men representanten för arbetarpartiet lovade SvT Uppland att detta ska regleras. Hur det ska regleras angavs inte.

Det jag tycker är konstigt är inte så mycket det att arbetarpartiet utser en representant som är miljonär att tillfälligt leda organisationen. Sossarna förnekar sig icke och det bekräftar bara det korrekta i att inte rösta på dem för min del. Nej, det märkliga är dessa turer fram och tillbaka med direktörer. Tjänstemän som hålls om ryggarna av politikerna. Direktörer, vill säga. Vanliga dödliga hålls inte om några ryggar.

Ännu mera konstigt är det att ingen reagerar. Inte ens lokalmedia, som mjäkigt rapporterar/skriver av pressmeddelanden från organisationen i fråga. Men grävande och ifrågasättande kanske inte ingår i högskoleutbildningen av journalister nu för tiden? Var finns ni nu, ni som så ofta säger er vara allmänhetens företrädare och som hävdar folks rätt att få veta?

Rött LÖV igår, torrt löv idag stämmer också.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tre vägar bär till… Tokerian

Det finns tre vägar från mitt hem till Tokerian:

1. Raka vägen (tar fem minuter)
2. Omvägen genom skogspartiet (tar tolv minuter)
3. Långa vägen (tar 13 minuter)

Igår tog jag Omvägen, idag Långa vägen. Vad gör man inte för att få lite omväxling? (Ironi, för den som inte fattar.) Senila Damen Tofflan glömde köpa vissa nödvändigheter till morgondagen igår…

Före allt detta hade jag telefonerat med Mammorna. Fästmöns mamma är den bästa förhoppningsvis blivande svärmor man kan ha! Hon ställer alltid upp när hon kan – även för såna som mig som inte riktigt är familj än. När jag tvagade min hals ringde min egen mamma – på minuten samma tid som igår. Idag, annonserade hon igår, skulle hon ringa

senare, framåt kvällen.

Vad jag kan se är det inte kväll än, men det gjorde ingenting. Det är skönt att veta att min mamma bryr sig om mig, ledsamt att hon alltid ska behöva vara orolig för sitt endabarn, sorgebarnet Tofflan.

Och nu en lång parentes som inte för handlingen vidare
i detta inlägg, men som jag ändå vill ha med:

(Andra sorgebarn finns det här i huset. Före klockan åtta i morse var det ett herrans liv ute i trapphuset, nån som tjongade i trappräcket ett par gånger så det lät som The Bells of S:t Mary, en ytterdörr slängdes igen fem gånger och en port kastades igen en gång. Ja, för jag vill ju tro att det är just barn som inte har bättre vett när det gäller hänsyn, och inte deras så kallade vuxna föräldrar. En söndagsmorgon före klockan åtta ska det vara ganska tyst i huset, tycker jag. Men när ylkonserten körde igång fem över åtta gav jag upp…)

Stärkt av mammornas röster och beväpnad med en hyfsat tydlig handlingslapp spatserade jag iväg. Hälen var rätt OK, den började göra djävulusiskt ont först på hemvägen och då tog jag Raka vägen. Såg en tant som satt på sin rollator i solens sken utanför containerrummet och tänkte att så där vill jag också kunna sitta när jag blir gammal. Jag vill bli… gammal. Lite till gammal än vad jag är idag, i alla fall. Det vill säga… jag vill inte dö. Inte än. Så jag travade på och försökte tänka positivt.

”Rött guld igår…”

När man går Långa vägen går man i en tunnel under gatan. På sidorna av tunneln finns det kullerstenar. Kullerstenar är fina, men inte sköna att gå på när man har en ond häl. Även det faktum att kullerstenarna låg på sidan av gladde mig. (Mer jävla positivt tänkande!)

Kullerstenar vid sidan av gång- och cykelvägen är fint.

Solen lyser lika starkt idag som igår mot en jätteblå himmel. Vackert! Och det var skönt att få både frisk luft (nåja…) och ljus.

Höstsol med en jätteblå himmel.

När man kommer från baksidan ser Tokerian inte särskilt öppen ut. Men den har faktiskt öppet till klockan 21 – alla dagar!

Öppet alla dagar till 21.

En lagom promenad blev det. Och nu har jag vilat hälen medan jag har skrivit dessa rader så att jag orkar stå vid strykbrädan en stund. Senare ska jag kolla om Anna har tid och lust att prata en stund med sin nervösa fästmö. Den senare, som försöker se solens strålar mellan höstdöda grenar…

Sol mellan höstdöda grenar.

Vad håller du på med idag då?

Livet är kort. Jag glömde köpa nåt till middag. Och ändå spelade jag inte Wordfeud inne på Tokerian idag…

Read Full Post »