Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ropa’

En av mina vänner skrev igår i en kommentar till ett av mina inlägg:

Tänk om saker kunde låta bli att hopa sig hela tiden.

För visst är det väl så att det alltid kommer flera jobbiga saker samtidigt? Men kroppen är en konstig historia också! Det jag igår trodde var förkylning är idag… nån enstaka nysning, lite klåda i näsa och ögon och lite feber. Ingen huvudvärk, ingen muskelvärk. Jag tror att min kropp har ett fantastiskt immunförsvar mitt i allt skit och försöker mota bort det den kan. Tänk om immunförsvaret kunde få min alien att bara flyga iväg också… Jag ser INTE fram emot läkarbesöket på tisdag morgon, mitt under fönsterbytesdagarna. Hantverkarna börjar vid sjutiden på morgonen och kör hårt hela dan och ganska långt in på kvällen. Hur lätt är det då att förbereda sig för ett läkarbesök? Under tre dagar ska jag ha okända män springades i mitt hem. Inte nåt jag längtar efter, så på måndag efter jobbet åker jag ut till Himlen och vikarierar som kock och förälder.

Jag skrev igår ungefär att jag inte är rädd för smärta. Inte heller är jag rädd för att dö, för det är nånting vi alla ska göra. Ett annat faktum som inte kan bestridas är att man ska leva med sig själv hela livet. Det borde man tänka på lite oftare. För det är inte särskilt kul att leva med nån som är arg, otrevlig, bitter. En sån som jag är – understundom. Det finns stunder när jag är pigg och glad och omtänksam och gillar att roa människor. Men ibland sjunker jag ner av tyngden från allt som hopat sig – för att finna att det är väldigt få som finns här just då. Nu lever jag inte genom vänner och bekanta, det finns mycket jag hämtar kraft från. Vänner och bekanta är ett folk som, liksom jag själv, står sig själva närmast, har jag insett. När man ropar i sin djupaste förtvivlan möts man ofta av… sitt eget eko. Nu gör inte detta ont LÄNGRE. De senaste årens erfarenheter har gjort mig starkare i mig själv – fast också mer misstänksam mot människor.

En skugga av den jag var en gång..?


I morse
skulle mina nya fönster levereras och via lift ställas på ballen*. Nåt fönster kanske måste förvaras inne i lägenheten, stod det på en lapp nere i trappuppgången. Jag har funderat på var de kan tänkas ställa nåt fönster inne hos mig – jag åkte ju till jobbet betydligt före halv åtta när de hade aviserat att de skulle komma. Har inte så mycket plats, liksom… Dessutom har det fortfarande inte levererats nån täckplast så ingenting i mitt hem är plastat. Suck och stön… I helgen gör vi det sista, flyttar sängar, matsalsbord, krukväxter och monterar ner rullgardinen i sovrummet. Den lär förresten bli för kort för det nya fönstret, men jag får väl sätta upp den ändå. Nästa storlek blir ju gigantisk!

Min dag idag börjar med ett morgonmöte om återvinning. Har lite webbpyssel att fixa och trixa med under dagen, pressmeddelandet är klart och tidsinställt hos presstjänsten för utskick i morgon bitti, webbversionerna (svenska och engelska) klara och bara ett klick från publicering. Vid 15-tiden sticker jag till sjukgymnastiken och leker voodoodocka igen. Ser fram emot lite smärtlindring. Undrar om akupunktur skulle funka mot aliens också..? Och för snabb och smidig fönstermontering samt allt runt omkring..?


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Sicken dag! Tror aldrig det har varit så körigt som idag. Jag hann inte gå iväg och äta lunch, så jag satt kvar på kontoret och skrev ett kort blogginlägg. Hade lite respit på nån timma (under lunchtid, alltså, och då hann jag jobba också), sen var folk som galna på både telefon och mejl. Det var så körigt att jag lyckades missa ett möte klockan 15 och jag skämdes som 17 när jag även lyckades missa telefonsamtalet från den jag skulle träffa… (Jag var på toaletten – för sjuhundrafyrtioelfte gången idag…)

Idag gick det runt i skallen…


Men vi har nummerpresentation
på våra jobbtelefoner, så det var bara att lyfta luren och ringa när jag kom tillbaka in på kontoren. Telefonen blinkade blå, vilket indikerade ett missat samtal. Jag brukar aldrig missa varken möten eller samtal och skämdes som 17. Bad tusen gånger om ursäkt… Och vilken tur att den jag skulle träffa inte var arg. Men ändå. Pinsamt! Folk förstår verkligen inte att jag inte jobbar heltid åt nån av institutionerna längre. Det blir nog så när man är van att ha mig där. Jag tycker det är tråkigt, för jag vill ju räcka till för allt och alla, men det är bara att inse att jag inte gör det.

Skulle behöva var många nu…


Hämtade Fästmön vid hennes jobb
innan vi åkte till ICA Heidan för att bland annat handla var sin bunke sallad, vår middag idag. Tänk att den där burken fiskbullar i hummersås fortfarande står kvar i skåpet trots att nån av oss ”frestar” med den varje dag…

Jag har haft en mycket besvärlig alien idag. Den har orsakat floder, den har orsakat värk och den har orsakat tarmbesvär. Ett tag på eftermiddagen kände jag mig så förtvivlad och var fullt övertygad om att jag höll på att dö mitt i alltihop. Men se DÖ har jag inte tid med!

Och vad hände när Anna och jag kom hem, tror du? Tja, inte blev det ambulans till akuten, men jag hittade ett brev från Sjukstugan i Backen. Jag har fått en tid för undersökning den 25 september – mitt i allt fönsterbytarkaos och dan före institutionsdagen, när jag VERKLIGEN hade behövt vara på jobbet och jobba… Eller kanske bara vara många Tofflor just nu…

Ringde nyss och pratade med mamma. Det var ett rekordkort samtal, bara nio minuter och 58 sekunder långt. Jag gissar att hon såg nåt viktigt på TV. Dessutom kunde hon nog inte överträffa mig idag med allting som jag har på gång – att grannarna ovanför henne envisas med att hänga mattor från sin balle* (två gånger har det hänt) överträffade inte det jag hade att berätta.

Men värst av allt var att jag inte hittade Anna när jag hade pratat färdigt med mamma! Jag ville ju berätta om det rekordkorta samtalet, men Anna fanns inte nånstans. Först pratade jag i vanlig samtalston, sen ropade jag och sist gick jag och letade. Ingen Anna i sovrummet, ingen i vardagsrummet, inte på toa och inte i köket. Jag ropade och ropade! Till sist hittade jag henne i badrummet där hon tvättade håret med stängd dörr. Hon hade inte hört mig och jag hade inte hört duschen. Suck, vilken tur! Jag trodde att hon hade dragit…

Och NU ska vi strax dricka kvällskaffe och äta upp de sista små kanelknytena…

*balle = balkong


Livet är kort. 

Read Full Post »

Jag minns den 24 juli för sex år sen nästan helt. Eller i alla fall vissa delar av dagen väldigt tydligt. Jag hade fått besök av en gammal klasskamrat och hennes katt. De skulle tillbringa en semestervecka hos mig. Vi lastade in väskor och djur och for ner på stan. När jag kom hem ringde telefonen. Jag har bärbara lurar och de var avstängda, så det vara huvudenheten som ringde. Men jag kunde inte svara. På den tiden hade jag också telefonsvarare. Och där hörde jag min mammas förtvivlade röst.

Pappa som jag minns honom. Foto: Henrik Gedda.


Det dröjde många timmar
innan jag fick tag på mamma. Men på hotellet där hon och pappa vistades på semester sa kvinnan i receptionen att det hade hänt nåt otäckt när mamma och pappa var nere och badade. De var nu på väg till sjukhus i Jönköping. Jag skulle vara beredd på det värsta, sa hon. Det värsta…

Jag ringde sjukhuset i Jönköping, men fick inga som helst besked. Jag kunde inte pappas fyra sista siffror i personnumret. Ändå lovade de på sjukhuset att ringa tillbaka med besked. De har fortfarande inte ringt.

Till sist ringde mamma. Och det värsta var verkligen det värsta: min älskade pappa, som jag pratat med kvällen innan i mobilen, en lång stund, var död. Han hade drunknat.

Min kompis packade ihop sina grejor och tog med katten och mig ut i bilen. Hon körde mig till Vadstena där en god vän till pappa tog vid och skjutsade mig sista biten ner till Småland.

Jag vet inte hur många gånger jag hörde mamma berätta den kvällen om hur hon försökte rädda pappas liv. Han hade stått i sjön, med vatten upp till knäna och plötsligt skrikit att han drunknade. Sen föll han.

I dödsattesten står just dödsorsaken som drunkning. Men varför hade han då inget vatten i lungorna?

Idag spelar det ingen roll vad som orsakade det hela. Pappa är död och kommer aldrig mer tillbaka. Det har gått sex år och jag tänker på honom varje dag. Jag får aldrig ropa på honom igen, jag får aldrig säga

Pappa!

Min gråt är inte förtvivlad idag, den är stilla. Och jag och mamma far till mammakusinen B i Fruängen över dan så att mamma inte ska tänka så sorgliga tankar.

Jag har nog inte skrivit så här öppet om pappa och det som hände tidigare. Du som lämnar en kommentar, lämna gärna en snäll sån. Jag orkar inte med elakheter idag.

Livet är kort.

Read Full Post »

Idag tyckte jag att vännen Jerry behövde få i sig lite vettig lunch, så jag messade helt enkelt och frågade om han hade tid att ses. Det hade han och vi träffades nere på stan. Jag fick cirkulera en god stund, för uppenbarligen ska det vara nåt sportevenemang i stan. Detta går ju före allt annat, så folks framfart, särskilt i bilar, hindras.

Jerry såg lite trött ut, men antagligen berodde det på den råa firren han åt. Själv åt jag sötsur och friterad buffé på Dragon Palace. Det höjde mitt blodsocker rejält.

Trött och telefonerande Jerka.


Men sen blev det även lite andlig spis
i form av ett som vanligt spännande samtal och då blev Jerry superpigg. Kolla bara!

Andlig spis piggade upp den här mannen!


Tyvärr – eller ja, både och
– fick vårt lunchmöte ett lite abrupt slut. På väg tillbaka till bilen hörde jag nån som ropade på mig och det var M, min handläggare från Arbetsförmedlingen. Jag fick jordens kram och så kunde jag berätta de goda nyheterna på jobbfronten. M gladdes mycket för min skull och så kom vi överens om att mitt ärende nu liksom stängs ner. Fast mina uppgifter finns ju kvar och skulle det vilja sig illa är det bara att öppna upp det hela igen.

Nu har jag slutat för dan, men står ändå kvar en stund och skriver detta. Vårsolen är underbar idag och jag ska strax åka hem och ta en lång och välbehövlig tvagning. Fotmassagen är nåt jag ser fram emot i afton! Jag har tyvärr ont i huvet idag igen, men dessvärre inga Ipren till hands. Jag har försökt dricka mycket vatten, men det räcker inte riktigt. Ja, ja, jag får väl helt enkelt ta en bira när jag kommer hem…

En skön vårhelg önskar jag dig, vad du än hittar på! Fästmön och jag och förhoppningsvis nåt barn och kanske nån tonåring åker ut på landet och firar Annas pappa som har fyllt år i veckan. Men du… vad du än gör i helgen, glöm inte att äta våfflor på söndag och att ställa fram klockan en timma – det blir ju sommartid!!!

Read Full Post »

« Newer Posts