Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘roliga saker’

Ett rapporterande inlägg.


 

räkning på noll kronor

Det är ju inte alla räkningar som ser ut så här…

Jorå, än lever jag. Men det är med nöd och näppe jag har tagit mig igenom de senaste dygnen. Vännen FEM sms:ade och tyckte att jag skulle åka till sjukhus/kontakta läkare. Det går inte. När man är arbetssökande finns inget som heter sjuk, för då får man ingen ersättning. Vem skulle frivilligt erbjuda sig att betala mina räkningar? Nej just det. Jag hör inte en enda som anmäler sig frivilligt.

Igår kväll kom magvärken tillbaka med besked. Jag inledde gårdagen klockan 15 med ett glas Pro Viva. Senare på eftermiddagen tog jag en skål filmjölk. Till kvällen blev det rostade mackor. Sen var det kört. Eller kört och kört, jag var risig hela dan och kvällen. Satt två korta stunder vid datorn. Resten av min ”vakna tid” (<== ha ha ha!) låg jag i min fåtölj eller på soffan och sov. Strax före klockan 21 var jag tandborstad och nerkrupen i bädden igen.

Högen med sökta jobb 2014 t o m 1 september

Högen med sökta jobb 2014 t o m den 1 september. Sisyfosarbete eller ska ansträngningarna snart ge frukt?

Idag vaknade jag prick sju. Magvärken är betydligt mindre även om den finns där och molar i bakgrunden. Idag skulle det aktivitetsrapporteras till Arbets-förmedlingen. Det tog mig en timme utan några tekniska problem. Därpå pressade jag mig att söka dagens tre jobb. Och nu skriver jag en liten rapport på bloggen. Inte för att massorna verkar bry sig så särskilt, utan för att jag ska skriva av mig samt skapa underlag för min bok.

Boken ja… Från och med den här veckan ska jag pressa mig själv ytterligare genom att ta krafttag med boken. Ungefär en tredjedel är skriven av den första delen i trilogin, som jag nu har tänkt ut att det ska bli. Mitt mål är att skriva om minst tre månader per dag i den första, självbiografiska delen. De två övriga delarna har jag nu synopsis för i huvudet, om inte annat.

Sen ska jag försöka hinna leva lite emellan också. Men det är svårt. Jag är så van att leva på stand by, att inte kunna planera nånting. Jag sätter mina delmål och slutmål och om jag missar nåt av dem krackelerar tillvaron. Eller det är så det känns. Målen och poängsystemen är sätt att hålla mig på fötterna – för det varken vill eller kan nån annan än jag själv göra. Världen av såna som bryr sig om krymper allt mer. I stället försöker de som vill ha nåt att tränga in i min värld – med varierande resultat. Mina tankar kring detta är att om man vill ha nåt får man anstränga sig lite.

Försöker krydda tillvaron med roliga saker också. Bland annat kan det bli en musikrecension (om jag bara kunde få CD:n…) och en bokrecension (inte klart med förlaget än).

Deodoranter

Min nuvarande deo, den i mitten, ska ge skydd i 48 timmar. Och faktum är att den funkar!

Men dagens krydda är ändå… och nu ska jag bli riktigt intim… den jag hittar under armarna. Jag bloggade ju för ett tag sen om deodoranter som skulle hålla en fräsch i både 24 och 48 timmar. Jag kan meddela att den deon jag använder just nu faktiskt funkar! Snart har det gått 48 timmar sen jag tvättade och deodo-ranterade mig sist. MEN… naturligtvis står en dusch närmast i tur på dagens att-göra-lista! Jag känner mig ändå smått vidrisch, trots att jag inte luktar svett.

Först en halv mugg kaffe, bara. Huvudet känns som om det ska gå i bitar. Det kan bero på att jag inte har ätit så mycket, men det kan också bero på kaffebrist. Ska bli intressant att se vad magen tycker om det. Ryggen har i alla fall inte estimerat allt detta liggande, så jag borde ge mig ut på en liten promme idag, om så bara till soprummet (behövs!).

I eftermiddag räknar jag med att knacka ner tre månader av mitt liv. Då stänger jag ner sociala medier, för jag vill inte bli avbruten hela tiden.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om trevliga återseenden.


 

Av nån händelse hamnade jag på en tidigare buss än vad som var tänkt. Jag hade en kvart på mig att spendera i stan före min lunchdejt. Det var ingen tvekan om vart jag styrde stegen: The English Shop! Ja alltså den på Dragarbrunnsgatan i Uppsala och ingen annanstans. Där fanns massor av fina saker, roliga saker och godsaker förbjudna saker. Och jag hade inte varit där sen den 13 november förra året, upplyste Swarm mig om.

Bland de fina sakerna hamnar dessa elefantburkar med tepåsar, tyvärr lite för dyra för min ekonomi just nu för att köpas till en som gillar elefanter

Teburkar som elefanter

Te för elefanter?


Sen fanns det… roliga saker. 
Eller hur man nu ska kategorisera ett kakbakarset med solbrända rumpor…

Kakbakarset Hot Summer rumpa

Nån som vill äta en solbränd rumpkaka?


Och det förbjudna…
För mig, vill säga, det fanns det gott om… MASSOR av sötsaker, godis, kakor, sylter, marmelader. Jag letade förstås efter Walnut whip. Tänkte unna mig nåt litet sött och gott till helgen, nämligen, men jag gick nästan bet. Nästan. En vänlig butiksmedarbetare hittade Walnut Whip i fyndkorgen, för endast fem spänn styck (kort datum). De brukar kosta det tredubbla… Så det blev två såna… Och lite till, som följde med hem. Notera dock att inget har provsmakats än och att saker och ting ska få ligga till sig till kommande helgER!

Godsaker från The English Shop

Godsaker från The English Shop att mumsa på kommande helgER.

Fredrik

Fredrik brer macka. Det som ser ut som en liten gul fez på hans huvud är en lampskärmsjävel som lyckades komma med på bilden.

Min lunchdejt stod och väntade på mig. Vi kom fram till att vi inte hade umgåtts sen en konferens i Stockholm i början av 2000-talet. För i höstas stack jag bara in huvudet i Fredriks arbetsrum och sa hej en passant i samband med en anställningsintervju. En gång i tiden var jag för övrigt kund hos Fredrik. Fredrik jobbar som utvecklare vid ett av de mest framgångsrika företagen i Uppsala. Jag och min dåvarande arbetsplats var en av företagets första kunder, tror jag. På denna min gamla arbetsplats har man lyckats (?!) montera ner allt det jag byggde upp under ett decennium. Men en sak är kvar och det är tekniken som Fredrik har utvecklat. Det glädjer mig enormt att företaget har varit så framgångsrikt att det nu finns lokalkontor på flera ställen i världen!

Vi gick och käkade persiskt. För mig var det premiär på Kadbano, en restaurang i stan som jag vanligen passerar när jag är inne i centrum. Priset för lunchen var en aning högt för min kassa, men såna är stadspriserna. Nu var det rikligt med mat och även vacker mat. Jag beskrev den för Fredrik som ungefär

[…] både sommarsol och solnedgång

Det fanns ett fint salladsbord där man också kunde välja tre sorters bröd och fräscha, sockerfria drycker samt kaffe, te och kaka på maten. JA JAG TOG EN LITEN KAKA. JAG ERKÄNNER! (Jag har ingen karaktär att motstå såna frestelser.)

Kyckling på persiskt vis

Kyckling på persiskt vis – sommarsol och solnedgång i ett. De svarta plupparna kan vara… chokladkulor. In my mind…


Trots att vi inte hade umgåtts ORDENTLIGT
på typ tio år hade vi massor att prata om! Vi uppdaterade varandra om såväl privata händelser i livet som yrkesmässiga. Och så snackade vi bilar, böcker, filmer, kost, sömn och lite annat. Men det tänker jag förstås inte avslöja några detaljer av här.

Det lär inte dröja ytterligare ett decennium innan vi ses. Jag är urusel på att hålla kontakt med gamla, goda vänner, men jag skyller på den senaste tidens turbulens. Och pendlingen. Man blir helt asocial av pendling.

Och på tal om pendling… Det är dags att söka dagens tredje jobb innan jag åker och hämtar Anna. Hon ska storhandla idag efter jobbet. Inte nån favoritsysselsättning, men i morgon älskar hon garanterat att det gjordes idag. I morgon kväll samlas nämligen troligen alla fyra ”barnen” hemma hos sin mamma. Tänk, det blir sista helgen hemma för Storasyster innan hon far upp till norr för att bo och plugga i tre år… Vilket spännande äventyr hon har framför sig!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett porträtterande inlägg.


 

Buddha

Ungefär så här såg jag ut. Fast till skillnad mot Buddha på bilden hade jag BH.

Nu har jag gett mina grannar nåt riktigt kul att skratta åt ända fram till midsommar nästa år: jag har städat. Det är väl inte så kul i sig. Det roliga ligger i min städmundering. Jag har gått omkring i några timmar som en gigantisk Buddha – fast med svart bikiniöverdel – framförandes min snabeldrake*. Tänkte att jag skulle bjucka dem på nåt som de kan gotta sig åt och så. Eller också ligger de och kaskadspyr. För en Tofflisk Buddha i svart bikiniöverdel dragandes en snabeldrake är ingen vacker syn. Den är inte vacker nånstans. Och nej. Till och med jag har gränser. Det blir ingen bild på spektaklet. Det blir en bild på en annan Buddha. En BH-lös sådan.

Medan jag gick där och drog draken över mina repiga golv funderade jag över det här med porträtt. Jag älskar att fota – roliga saker, kul skyltar, felstavningar, vackra blommor, häftiga träd och så vidare. Jag avskyr att fota människor. När det gäller att ta porträttbilder är jag urusel. Det är möjligen så att jag en halv gång lyckats fånga nåns rätta jag. Därför är jag riktigt avundsjuk på Elisabeth Ohlson Wallin. Hon kan ta porträtt, hon! Jag slukade hennes senaste fotobok med hull och hår. Och gapade av beundran.

Rekrytering till höskolan

Sånt här kan jag fota bra…


Det finns porträttbilder 
som jag tycker att jag har lyckats med. Bland annat har jag en favoritbild på Fästmön som jag älskar. Men Anna själv avskyr den bilden, tyvärr. Så jag får nog fortsätta att gå omkring och vara avundsjuk på Elisabeth Ohlson Wallin och såna däringa proffsporträtterare. Och fota mina gamla fina och häfiga blommor och träd.

När det gäller porträtt är jag för övrigt helt klart bättre på att skriva dito. Alla människor har nämligen en historia. Kanske gör jag ditt porträtt nån gång – i ord..?


*snabeldrake = dammsugare

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett uppmuntrande inlägg till.


 

Andra uppmuntrande saker kan vara att åka till ICA Solen och shoppa med Fästmön. Där finns alltid trevlig personal, ofta bra erbjudanden (idag köpte jag skitbillig tandkräm och två pizzor för 50 pix, bara) och nästan jämt roliga saker att skratta åt. Till exempel att Anna pratar med fel person. Eller jordgubbar som hänger med baguetterna…

Jordgubbe på Solen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett påpinnande inlägg.


 

Det är alldeles sant det som står i rubriken. Jag pinnar på genom livet. Genom mitt liv. I de mest märkliga ställningar plöjer jag min bloggs texter och bilder. En del foton pinnar jag på Pinterest. (Du kan bara se om du har konto där, tror jag.) Det är ett tidskrävande jobb, men skönt att hålla på med nåt där man inte behöver tänka så mycket. Och där man kan ändra ställning – sitta, ligga, stå. Ligga är bäst.

Skärmdump Pinterest 13 april 2014

Mina anslagstavlor på Pinterest handlar om böcker, natur, mig själv, mat, roliga saker, byggnader och diverse.


Jag pinnar
från nån av mina datorer. Vid den ena kan jag sitta eller stå, den andra kan jag använda när jag ligger ner i bästefåtöljen.

Men det är inte bara bilder jag tittar på och sparar. Jag läser mina gamla texter. Vissa delar ska användas till min bok. Det är skönt att ha en digital dagbok där jag kan kolla fakta. Fast jag kollar förstås av med Fästmön också. Hon har ju varit med mig under den här resan. Senast idag frågade jag om jag hade mått illa på det här viset ett visst år, eller huruvida jag mådde illa på ett annat sätt då. Stackars Anna… Men koll har hon!

Onda lårkan i slutet av juli 2010

Onda lårkan i slutet av juli 2010. Jag minns…

Det har blivit så viktigt för mig att spara, komma ihåg, göra iordning. Man kan nästan tro att jag håller på med nån sorts bokslut över livet! När jag läser mina tidiga bloggtexter slås jag av hur många intressanta ämnen jag hittade och som jag skrev om! Idag blir det mest gnällinlägg om eländiga ryggar, taskiga magar, onda fötter och så vidare. Den enda åkomman jag gnällde om i början av bloggen är faktiskt tromboflebiten – den som kom och den som återvände. Sen blev det ju Aliengnället…

Men jag skriver inte just nu. Det kräver att jag sitter ner och det klarar jag inte. En varm dusch gjorde emellertid ryggen gott. Så gott att jag mötte upp Anna när hon slutade jobba och skjutsade henne först för att köpa mat och sen hem. Jag har ett sånt behov av hennes närhet just nu! Det sved att vända bilen hem till New Village igen. Skjutbanan, kanske dess nya namn är.

Det är si och så med aptiten. Jag fick i alla fall i mig frukost vid 15.30-tiden. Illamåendet är tillbaka och dessutom talar magen om för mig att jag inte kan äta mer eftersom den redan är full. Fast det är den inte.

I morgon är det måndag  och jag ska jobba. Det slog mig att förutom ordinarie jobb har jag visst köksvecka på jobbet dessutom. Hur jag nu ska kunna klara av att böja mig ner och fylla eller tömma diskmaskinen efter vuxna människor som man undrar har beträtt ett kök tidigare… (<== ironi)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ombyte, fynd och hutlösa priser.

 

 Fågelbon i träd mot blå himmel

En del fåglar i träden vid floden hade också lämnat sina bon. Kan man kalla detta flerfamiljsboende?

Igår var det min sista semester-dag. På ett tag. Det har ju inte på nåt vis varit nån höjdar-semester. Den hann liksom aldrig börja i måndags innan ryggskottet smällde till förra lördagen. Fästmön har fått promenera till jobbet tidiga morgnar, för då har jag varken kunnat stå eller gå, än mindre kravla mig in i bilen och framföra fordonet. Framåt eftermiddagen/kvällen har ryggen blivit något bättre och jag har i alla fall klarat av att köra bil tisdag, onsdag och torsdag för att hämta vid arbetsdagens slut. Men igår var Anna ledig och jag ville så gärna att vi skulle hitta på nånting. I alla fall ville jag lämnat boet en stund. Sagt och gjort, efter sedvanliga övningar, smörjningar och bokskriverier tog vi bussen in till stan.

Mina mål för dagen var att komma hemifrån och att röra på mig. Ryggen mår bra av att jag går. Men igår mådde ryggen inte alls bra. Det hade satt sig en riktig djävul i den. Jag gick och spände mig på grund av det onda nedtill på vänster sida, numera, så mycket att jag fick ont i hela övre delen av ryggen. Och nej. Smärtan lättar inte av att jag skriver om den, men det är viktigt för mig av andra skäl att sätta ord på mina känslor – även smärta.

Ett annat mål för dagen var att sätta sprätt på ett presentkort om 200 kronor. Detta hade jag fått av facket som tack för att jag hade värvat en kollega. Nu var presentkortet utställt på Coop och där handlar jag av princip aldrig om jag inte måste. Men det gällde även på Akademibokhandeln så dit styrde vi våra steg – efter att vi stannat till vid Röda Rummet, förstås. (Typisk stadstradition för Anna och mig.) Fast där var det två som jobbade (?) som pratade alldeles för högt och för mycket med varandra att jag inte kunde koncentrera mig. Inget blev därför inhandlat till nåt fyndpris där.

ag heter inte Miriam

Den här boken fick följa med hem. Författaren tillhör mitt gäng av nutida svenska favoritförfattare som inte skriver deckare.

Från Akademibokhandeln, som i ett annat liv hette LundQ eller Lundeqvistska bokhandeln, fick i alla fall en bok följa med mig hem. Det var en nyutkommen bok och den var nedsatt så jag fick en hel krona kvar på presentkortet. Den spenderade jag dock på att köpa en fin bok till Anna, en bok som gick för halva bokreapriset, det vill säga nästan ingenting! Riktigt roligt när man kan göra såna fynd!

Anna bjöd sen på glass. Vi hängde mot en vägg – faktiskt ytterväggen till det jag minns som LundeQ! – i vårsolen och bara njöt. Detta trots att en och annan vettskrämd begravningsentreprenör passerade. (Mer om detta kommer i boken jag håller på att skriva färdigt!)

Stol litenAtt sitta var omöjligt att tänka på just då. Jag hade fruktansvärt ont och försökte röra på mig bara för att få smärtan att lossna. När man har så där ont har jag lärt mig att man blir väldigt trött. Men den enda stol jag njöt av vad den här till höger, en miniatyrvariant som såldes för ett kolosspris på en av stadens mer exklusiva inredningsaffärer vid floden.

Tegelfasad ingång till Centralbadet

Centralbadet, fasaden vid entrén.

Vi passerade Centralbadet och jag ångrade att jag inte har tagit upp simningen, trots att jag hade lovat mig själv att unna mig det efter avlägsnandet av familjen Alien. Kanske hade ryggen mått bättre då? Simma och basta, rörelse och värme… Vacker fasad har huset i alla fall. Men varför har man ingen vettig webbplats???

Glada smörgåsburkar

Glada smörgåsburkar till ett precis som dock inte gjorde en presumtiv köpare lika glad.

Vi hamnade på en annan av stans inredningsaffärer. Där hittade vi många roliga saker. Och dyra. Vi såg till exempel våra cornflakesburkar som såldes till ett 60 kronor högre pris än det vi hade betalat för dem. Jag såg en fin bordsklocka i form av böcker. Den skulle jag kunna tänka mig ha i mitt hem. Anna hittade ett hörn med franska plåtburkar. Värt att notera i födelsedagstider!!!  Fnittrig blev man av de glada smörgåsburkarna i plast. Priset på dem var inte lika fnittrigt, så de fick stanna kvar i affären som allt annat.

Det fanns mycket smått och gott att skratta åt i just denna inredningsaffär. Personalen var uppenbarligen inga skyltmakare och sånt kan störa mig enormt. Kan man inte stava ska man be nån annan hjälpa till när det gäller skyltar i en affär, tycker jag. Det är ju inte svårare än att som kort be en lång en lyfta ner en vara som står överst på en hylla.

Chang öl

Svindyr öl.

Vår lilla stadstur avslutades med prisvärd thaibuffé och svindyr öl. Vid det laget hade jag så ont att jag knappt kunde lyfta vänsterbenet och ta mig upp för fem trappsteg till restaurangen. Men sen när jag satte mig, på en stol med hård baksida och fick justera min japanska dunderlapp som hade halkat omkring på ryggen, släppte det onda. Lite grann i alla fall.

Anna

Hon, i vars sällskap jag trivs bäst.

För en stund kunde jag njuta av maten, säll-skapet och att få vara längre än en kilometer från mitt bo. Mest av allt njöt jag av att få tillbringa tiden med Anna.

 

 


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.


Det tycks pågå
en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Lyckstolpe

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)


Ytterligare en person
på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där jag bevisar att jag inte är nån filmare samt bjuckar på min fulhet.


I eftermiddag fick vi skärpa till oss
och komma iväg till Stormarknaden för att inhandla bland annat en vinterjacka till Prinskorven. Fästmön var och tränade först så hon knappt kunde gå sen. Tur att hennes särbo kom och hämtade henne i bil. Före Stormarknaden passade vi på att svänga in till ICA Heidan – där jag visste i förväg att vi skulle träffa Annas snälla mamma. Fast jag vet inte hur det kom sig att jag visste. Jag bara visste. Och jag sa till Anna innan vi for dit att det är konstigt att vi så sällan stöter på din mamma på just den affären. Då hände det!

Hemma i New Village var det självservering av sopplunch för Sport-Anna, allt medan jag hanterade ett uppdrag vid datorn. Efter 100 år kom vi så iväg, jag med en nyduschad Anna bredvid mig. Då hade hon sprungit lättklädd en god stund. Inte för att jag klagade, men…

På Stormarknaden var det lika galet med folk som alltid, nästan. Anna blev för ett ögonblick utomordentligt seriös och gick in för uppgiften att kolla efter vinterjacka åt Prinskorven. Jag spanade in en snigg festblåsa till morgondagen. Tyvärr fanns den bara i storlek 92…

En festblåsa

En festblåsa – fast tyvärr bara i storlek 92.


Lagerhaus var vi en lång stund.
Anna skulle nämligen också inhandla en vinst till ett lotteri. Här fanns många roliga saker. Jag insåg att det inte bara är skitfula vimplar som är i ropet utan också pappersbollar att ha i taket. Varför då, liksom..?

Pappersbollar

Pappersbollar i taket – varför då?


Jag såg ett skitfint duschdraperi
som jag tänkte köpa till Klaras älskare R, men tyvärr satte tisdagens p-bot stopp för all shopping som inte är mat för min del för ett tag framöver. Dessutom informerade mig Klara om att R är en riktig torrboll. Månntro hon menade att han aldrig duschar..?

Duschdraperi till Klara

Ett perfa duschdraperi till vännen Klara! Det är ju till och med turkosa inslag i det…


En som gillar att duscha,
däremot, är Kronprinsen. Men för att han inte ska känna sig ensam fotade jag denna kompis och messade över till honom. (Johan har, av nån anledning, ank-fobi.)

Svart anka till Johan

En svart kömpis till Johan.


Så småningom hittade Anna
det hon skulle ha. Annars tyckte jag egentligen att det mesta var… ren skit…

 Ren skit

Det mesta var ren skit. Och det fanns också att köpa!


Hittade vi nån jacka till Prinskorven då?
Tja på H&M valde Anna mellan två modeller och färger, allt medan jag provade en mössa för den kommande säsongen.

En värmande mössa

En värmande byfånemössa till Tofflans tomma skalle för den kommande säsongen.


Prinskorven fick en grön jacka.
Den blev det till och med 20 procents rabatt på tack vare att Elias bonusmorsa (= Petite Moi) checkade in på Foursquare! Då blev det pengar över till ett par handskar också. Men sen ballade hans mamma ur totalt…

Anna lite i hatten och en grön jacka till Elias

Varning! Den här kvinnan har siktats på H&M i Gränby Centrum. Hon kan blotta sig om man inte är försiktig och…Anna lite i hatten och en grön jacka, vid orange pil, till Elias.


Innan vi lämnade bygget
skulle jag filma en liten gris. Den här filmen bevisar att jag INTE är nån filmare…


Slutet gott, allting gott, emellertid.
Den gröna jackan passade Elias när han fick den levererad ut till Morgonen. Vi åkte hem till New Village för att äta middag. Nu hägrar Farliga drömmar (senaste Lang-filmen) samt kaffe med wienerbröd och hallongrottor.

Jajamens!

som Bosse J brukade säga.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om islam. Nä, jag bara skojar, om UppsalaTidningen!


En hel del har jag knorrat.
Rätt mycket, till och med. Här på bloggen och i sura mejl. Men ingenting har hänt – jag har inte fått nån UppsalaTidning på tre veckor. Därför passade jag på att rycka åt mig ett exemplar i eftermiddags, när jag, som av en händelse, besökte ICA Solen (skjuts = puss. Den initierade fattar.) Om inte Muhammed kommer till berget, så får berget komma till Muhammed… eller hur är det man brukar säga..?

Uppenbarligen ger UppsalaTidningen ett exklusivt intryck, för kassapersonalen försökte ta betalt för den… Tills jag upplyste om att UppsalaTidningen minsann är en gratistidning.

Hemma i New Village bänkade jag mig så äntligen med min saknade kamrat. Vad skulle jag finna för spännande i veckans nummer, tro?

Uppsalatidningen

Veckans nummer av Uppsalatidningen.


Ja, lokalblaskans inblandning
känner jag ju till sen tidigare. Det är UNT distribution som nu under tre veckors tid har misslyckats att hitta till min enkla adress i ett vanligt bostadsområde i Uppsala. Däremot hade man inte misslyckats med det sedvanliga UNT-skräpet: att blada in en reklambilaga. Fy 17!

Men sen såg UppsalaTidningen ut som vanligt, tack och lov! Jag gillar den! Varför då? Flera skäl! Jag gillar det fokus den har på det lokala. Tidningen innehåller inte massor av skräp från TT, även om den har många annonser och en hel del pressmeddelanden som är copied-and-pasted rakt av. Trist. Däremot får jag ofta tips på roliga saker att göra!

Bland annat såg jag att Uppsala fotofestival pågår i helgen. Om jag skyndar mig hinner jag säkert se några bilder under morgondagen! Känner jag inte för det kan jag alltid ta bilen och åka till Mickelsmässmarknad i Örsundsbro i morgon. Vill jag skutta ut på nåt annorlunda redan i kväll kan jag gå på indisk kulturfestival med dans och konsert, foton, marknad, tyger och indiska snacks…

När det gäller det redaktionella materialet är utbudet av artiklar också bra och blandat, Artikeln om föreningen Vårda Uppsala läser jag till exempel med stor behållning! Bilden kunde ha varit bättre, dock. Visserligen läckert med solen som tittar fram, men i övrigt trist. Kul är testet där man kan kolla hur mobilstörd man är liksom den lilla intervjun med Sandra från Slavsta som är med i ett sångtävlingsprogram på TV 4.

Kort sagt, en bra tidning och ett bra nummer! Men jag saknar att få den i postboxen. Ska det vara så jäkla svårt att hitta hit, UNT distribution???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en tillvaro som sliter på Tofflan.


Fy te rackarns!
Idag har jag slitit hårt med städningen hemma. Det tog nästan hela dan – för jag blev ju lite avbruten då och då av goda vänner som ville spela eller prata eller kommenterade här på bloggen. Jag har som regel att alltid svara i telefonen/mobilen om jag kan (ibland kan man ju inte). Och alla kommentarer jag publicerar här från läsare får svar! Så nja, så värst mycket slet jag ju inte direkt…

Nu är mitt hem emellertid hyfsat rent och glänsande tills nästa attack från dammråttorna. Det var skönt att få det gjort, för då kan vi vara helt lediga i helgen och bara försöka göra roliga saker.

Jag känner att jag skulle behöva ut och röra på mig, men samtidigt har jag svårt att hitta tiden. Ja, det är sant! Det är baske mig ett heltidsjobb att söka jobb! Och att söka tre jobb om dan tar tid. Dels måste jag leta, dels måste jag ju skriva ansökningar. Idag hittade jag dessvärre bara ett enda jobb som jag ville det var värt att söka.

Minns du hur min nya strumpa såg ut efter Pride-paraden? Så här:

Hälen höll, men inte nya strumpan!

Hälen höll, men inte nya strumpan!


Idag har jag i alla fall
till viss del rört på mig, om än inomhus, för nu är det hål på nästa strumpa (fast den var ju inte ny, dårå, men randig).

Hål i strumpan på hälen

Hål i strumpan på hälen, den här gången. Och ja. Jag tycks ha en fäbless för randiga strumpor, för även denna strumpa är randig.


För att hjärnan skulle få sitt
 (det sägs att man blir smart av fisk!) lagade jag till lite lax i ugn idag. Till den hade jag Abbas citron- och dillsås (skitgod!) samt färskpotatis och dill från Slottsträdgården. Grönsakerna blev nåt jag snodde till à la varianten

Man tager vad man haver.

Det blev lite salladsblad, ett par småtomater, majs, gurka, svarta oliver och fetaost. Hur som helst blev det både ätbart och gott! Fästmön var söt och diskade – hon vet att jag hatar att diska! Inte får jag mer lust att diska heller eftersom det läggs om vattenledningar i östra och norra stan och vattnet är extra hårt ett tag framöver. Märkte häromdan att det knappt blev nåt lödder när jag tvättade håret. Och nu är händerna nästan vinterfnasiga på grund av det kalkrika vattnet. Så i stället gick jag ut med två stinkande soppåsar varav den ena läckte nästan en hel kaffekopp. Nä, Tokerians påsar är inte särskilt hållbara!

Vi har varit en sväng ut till Himlen och ett par ärenden. Nu tvättar jag för fullt, maskin nummer två med jeans går just nu. Har fyllt i mitt första kassakort hos internetkassan för veckorna 31 och 32. Utbetalning skulle visst bli torsdag i nästa vecka. Fint! Bara det att jag inte lär få ett korvöre, misstänker jag! För det första jobbade jag de tre första dagarna i vecka 31 och så har a-kassan sju karensdagar, om jag inte minns fel. Det blir exakt sju vardagar det som jag har varit utan jobb och lön, sju vardagar utan en spänn. Sen får jag vänta ytterligare fyra veckor efter torsdag nästa vecka – och kanske lite till – på septembers utbetalning. Tack för den! Vilken tur att jag är så otroligt rik att jag klarar mig fem veckor till. (Ha ha ha, inte alls så säkert, jag var ironisk!)

I morgon förmiddag ska jag på en undersökning som jag inte känner för att göra, men göras ska den. Uff! Och sen är det fredag för oss! Anna är till och med ledig i fyra dagar… Vad ska vi göra med alla dem, tro??? Stoppa strumpor och vila våra slitna fötter???


Livet är kort.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »