Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ro i land’

Ett nästintill stoppat inlägg.


 

Röd lykta i träd

Mitt liv – en röd stopplykta.

Livet är på stopp just nu. Det är som om det lyser en stor, jävla fet och röd stopplykta i ögonen så snart jag öppnar dem om morgnarna. Ska det vara så här? Hur kan jag göra om, göra bra? Det går inte. Det är bara kört. Jag har inga krafter kvar. Inga. Eller jo. Jag öser ur reservtanken, som vanligt. Men det skrapar i den numera när jag drar den tunga sleven mot dess botten.

Tidigare i livet har jag sagt att när en når botten och befinner sig där i den uttorkade brunnen finns det bara en väg – och den leder uppåt. Jag har slutat tro på min ord. Livet är bara en röd stopplykta. Jag har inte makten över det, inte makten över döden heller. Annika Östberg sa

Livet är en gåva!

och jag ville leva just nu, den hösten jag trodde att jag skulle dö. Tavlan ska finnas kvar långt efter mig. Men längst av alla stannar orden.

Den här dan har börjat som alla andra vardagar. Jag har gjort det jag ska, jag har bäddat min säng, druckit min första mugg kaffe som belöning. Nyss blev jag tvungen att stänga fönstret i arbetsrummet för det drog just på en av de leder som gör ont sen ett par dar tillbaka. Jag vill helst ha kyligt här, för jag blir dåsig annars.

Ett par uppdrag ska jag försöka ro i land. Jag måste, för jag har lovat och en Toffla håller alltid (nåja…) vad honhar lovat. Igår kväll påbörjade jag såväl läsningen av en bok som ska recenseras och förberedelserna inför kvällens intervju. Det svåraste blir nog inte läsningen eller att ställa frågor, det blir det sociala. Jag vill helst springa och gömma mig under en filt och sätta den röda stopplyktan utanför min ytterdörr. Men… inga problem! Ingen ringer på här i alla fall. Jag ska gå ut till vändplanen och bli upplockad av en person, som på sätt och vis är både uppdragsgivare och vän, när det är dags. Inte är jag rädd för den personen! Inte är jag rädd för de andra jag ska träffa heller. Nej, det är svårt att förklara hur det känns. Rädsla är inte ordet. Det är mera åt stopphållet till. Att jag inte ska… räcka till, inte lyckas nå fram… Att jag inte ska… duga. Som vanligt.

blodpenna

Inte räcka till, inte duga… som vanligt…


Om jag kan sparka liv i mig,
hitta den där droppen i reservtanken, räknar jag med att en recension för två ställen blir klar idag, det lilla reportaget i morgon (möjligen alltför hoppfullt eftersom det ska fakta- och citatgranskas), lördagens recension är ju redan klar och därefter tar jag itu med nästa recensionsexemplar, den rosa boken, nyutgåvan av Alice del två. Igår kväll bestämde jag mig för att tillåta kommentarer på inlägg som handlar om böcker. Det känns inte rätt mot författare och förlag om jag inte har det. Det är ju ändå deras alster, fast mina ord om dem… För att kommentarerna ska publiceras måste de handla om böckerna.

Professor Frans och den siste Sturen samt Alice i Spegellandet

Den blå om professor Frans i Uppsala, den rosa om Alice i Spegellandet.


I helgen skulle jag gärna vilja träffa Fästmön
Det var ett tag sen det blev annat än en träff i bilen. Men Anna blev ju mormor igår – på sätt och vis – och kanske inte kan komma ifrån. Om vädret och krafterna vore OK i helgen kunde vi kanske besöka Ulva höstmarknad. Det är alltid givande att titta på fina – eller fula – saker. Få lite input. Bland årets säljare märks såna som säljer blommor, eterneller, skinn, mejerivaror, ullprylar, halmprylar, träslöjd, smycken, sylt, tyger med mera. Men 15 000 besökare under två dagar (öppet kl 10 – 17)… Det sätter nog min röda stopplykta P för…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det den sista måndagen för min del här på kontoret. Jag är jätteledsen inuti, men än så länge har jag inte visat nåt utåt. Tror jag.

Morgonen var skitkall, typ minus sju grader nånting. Det verkar som om det har snöat i natt. Plogbilen gasade runt på gården. Jättebra och fint att få bort all snö, men sandningen då? Det var minst sagt halt på väg till garaget.

Två forskare hörde av sig under morgonen och nu har jag bearbetat deras texter på både svenska och engelska och publicerat på hemsidan. Endast två gånger två texter/sidor återstår nu. Vi får se om jag kan ro det hela i land. Annars har S lovat att ta de två återstående forskarna i öronen. Jag har både ringt och mejlat men inte fått några svar.

Kollegan I kom med en papperskasse med kläder som kanske passar Elias. Bland annat låg en supersnygg militärgrön täckväst i dun överst och när jag grävde lite hittade jag ett par fina handskar som ser helt oanvända ut, en mössa, en färggrann skjorta, en massa t-shirtar och en tjocktröja. Tänk att det finns så snälla människor! Tack! Jag ska förstås överlämna kassen till Elias mamma för granskning, men kläderna såg vid en hastig blick väldigt fina ut!


En klädkasse som toppades med en supersnygg militärgrön dunväst fick jag till Elias idag.


I morgon förmiddag är jag alltså ledig
för att ge mig ut på anställningsintervju. Jag är orolig för körningen. Det var verkligen snorhalt i morse och vad jag förstår ska vädret hålla i sig. Tanken på att åka samma väg fem dar i veckan är inte särskilt lockande i skrivande stund. Men, men, jag försöker hålla ett öppet sinne och ska åka dit med ett leende på läpparna, så som jag har blivit lärd.

Read Full Post »