När livet vänder: Börge

Ett försvunnet slutstycke. Det var vad som räddade livet på Börge Hellström. När livet var som svartast tänkte han skjuta sig. Men för att kunna göra det behövs ett slutstycke till geväret. I kväll tittade Fästmön och jag på När livet vänder med Anja Kontor.

Börge Hellström, före detta missbrukare, kriminell och självmordskandidat, nu författare. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Det var de sexuella övergreppen som Börge Hellström utsattes för som barn som ledde honom till alkohol och droger när han var 13 år. Där stannade han tills han var 37 år. Den gången när han tänkte skjuta sig, men var så packad att han inte kom ihåg var han hade lagt slutstycket till geväret.

Han menar att han har en skyddsängel, för han borde rimligen vara död för länge sen. Men hans tro på nånting starkare än honom själv ger honom kraft att stå emot såväl droger som självmordsförsök idag. De där totalsvarta stunderna kommer inte längre.

Oförmågan att älska nån annan bottnar i att inte kunna älska sig själv, menar Börge Hellström. Som idag har en nära relation med sin dotter Amanda. Och enligt henne är han världens bästa pappa.

Jag tycker att du ska ta en halvtimma och se hela programmet på SvT Play om det var så att du missade det i kväll. För När livet vänder är en riktigt bra TV-serie med äkta människor som öppet och naket berättar om hur deras liv har tagit nya vändningar. Anja Kontor är lysande och för samtalet framåt trots att hon inte tar så stor plats.

Även jag har fått ta emot människors berättelser om hur deras liv har vänt, men till skillnad från Anja Kontor är jag en skrivande människa. Och allas berättelser får jag tyvärr inte berätta. Ett nästan-undantag är Rippes story del ett, del två, del tre och del fyra som jag fick vara med att visa här på bloggen. (Det är Rippe själv som har skrivit.) Den historien tål att läsas flera gånger.

Du kan också läsa vad jag skrev om Anjas program om Ulrika.

Livet är kort.

Read Full Post »

Mitt 2011 i backspegeln

Årets sista dag. Som många bloggare och andra skribenter tittar jag förstås i min backspegel på det gångna året…

I backspegeln…

• Januari. Jag var både glad och ledsen. Glad för att antalet bloggläsare passerade 200 000 i slutet av månaden. Och mer glad för att Rippe började berätta sin story för mig. Ledsen på grund av alla nej på sökta tjänster som tycktes trilla in en masse.
• Februari. Det var vinter förra vintern, på riktigt! Slaktar-Pojken fyllde 20 år! Det var 25 år sen Olof Palme mördades och vi som var lite vuxna då glömmer nog aldrig den dan – oavsett politisk hemvist! Jag fick en massa gratisprover från Korres som jag testade och njöt av! Härligt! Och så träffade jag Hortellskan och fick låna ett jättepussel!
• Mars. Det konstaterades att svinvaccinet gav narkolepsi och jag var skitarg för att landstingen bara uppmande till masshysteri massvaccinering utan att informera om eventuella biverkningar och risker. Jag körde en massa bildgåtor på bloggen och fick på så vis flera nya bekantskaper!
• April. Den Mest Älskade Fästmön och jag har våra födelsedagar den här månaden. Flabborna, det vill säga vi två, var på stan en lördag bara så där (Anna hade semester) och vi var så otroligt lyckliga just den där dan! I början på månaden fick vi veta vilka personer som hamnar på våra nya sedlar i Sverige. En hög Röda Kors-chef döms för att ha tagit från de fattiga för att ge till de rika… i sin egen familj.
• Maj. Elias lärde sig cykla! Jag fick en talgoxefamilj som hyrde in sig på min balkong. Vi förberedde inför Storasysters student, men hann ändå flabba åt herr Deskmedul på Tokerian… Och jag blev en bokbytarkuf…
• Juni. Linn tog studenten och jag blev bloggprisad av Maria Engelwinge.
• Juli. Mamma fyllde år och det gjorde även Elias. Jag hämtade hit mamma och hon var här några veckor på sommaren. Jag lyckades fixa nånting att göra till hösten.
• Augusti. Anna och jag fick några dars semester i samband med Pride. Vi träffade fru Hatt med man samt Nillan med sin Anna och Nillan marinerade oss. I samma veva blev vi AIK:are och jag fick troligen ett gallstensanfall på lördagskvällen efter paraden. Min extramamma Gunilla Lindberg gick bort. Anna och jag hade vår första bio-dejt och såg Kyss mig.
• September. Jag fick äntligen nåt vettigt att göra om dagarna! Gunilla begravdes min första arbetsdag och jag var modig nog att delta på begravningen i sällskap med mig själv, medan före detta kollegor och före detta vänner gick i samlad trupp. Ja, det gjorde jävligt ont att vara utanför!
• Oktober. Frida fyllde 17 år. Jag köpte två par jeans – det var inte igår jag köpte kläder, liksom… Anledningen var att jag vann 2 000 kronor på Lotto tillsammans med mamma. Min handledare slutade i mitten på månaden och jag blev lovad ett vikariat. Äntligen skulle jag få en inkomst – fast det kom ju ingen lön förrän i november.
• November. Jag fick ett tvåmånader långt vikariat på världens bästa arbetsplats. Men Tjänsten får jag inte. Vikariatet förlängs dock till och med januari 2012. Jag gick på middag hos Magnus och Eva-Lena.
• December. Linn fyllde 19 år. Mamma kom hit en vecka före jul och stannar till den 9 januari. Strax före nyår hade vi en liten mini-släktträff. Jag fick en jättejulkorg av några kollegor på grannfakulteten före jul.

Jag har säkert glömt maaassor av viktiga händelser, men detta var några smakprov. Hur har ditt 2011 varit???

Read Full Post »

Har du en historia att berätta?

Mitt spontana svar på rubriken är

JA!

För jag tycker att alla människor har intressanta historier att berätta om sina liv. Det behöver inte alltid vara  stora historier, uppseendeväckande händelser, sorgliga saker eller solskenssagor. Det kan vara om den lilla människan, den vi andra liknar.

Av de personliga historier som jag har hört är det främst två som har etsat sig fast. Den ena berättade en vän till mig första gången vi sågs. Den är så hemsk, så hemsk – och ändå var en av mina frågor

Varför skriver du inte om detta?

Men alla är inte som jag. Alla skriver inte ner sin historia – av olika skäl. Det kan vara hänsyn till familjen, det kan var att såren är för svåra, det kan vara på grund av hot, eller för att man inte vill eller tycker sig kunna. Jag har inte yppat ett ord om din historia till nån – du, som själv vet vem du är utan att jag behöver skriva ut ditt namn här. Din berättelse finns kvar inuti mig.

En annan av mina vänner som berättade sin historia för mig lät mig vidarebefordra här på bloggen. Du minns väl Rippes story? Berättelsen om en resa genom cancervården, en resa genom det omänskliga. En berättelse om en fruktansvärd sjukdom – och ett fruktansvärt bemötande. En stark och modig person, Rippe, som jag har äran att luncha med idag.

Jag har min historia. Den är inte riktigt färdigskriven än. Den finns till största delen nedtecknad och jag har låtit delar av den sippra ut här på bloggen. Men jag har inte bestämt mig än för vad jag ska göra med den.

Har DU en historia att berätta? Vill du berätta den anonymt eller öppet här via min blogg? Släng iväg ett mejl – adressen finns överst i högerspalten! – så kan vi diskutera om detta är lämpligt forum!

Read Full Post »