Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Rikitikitavi’

Man gör sig ofta en bild av ”kändisar”. (Vad är en kändis, förresten?) Min bild av Rikard Wolff var den av Zac i filmen Änglagård. Den bilden har breddats en hel del nu när jag har läst hans självbiografi Rikitikitavi. Boken lånade jag av Fästmön.

Han är Rikitikitavi.


I den här boken
berättar Rikard Wolff om sitt liv och sin familj. Vi får följa honom genom barndomen, en svår barndom präglad av ångest, rädslor och sjukdom. Men Rikard Wolff överlever, till och med att komma ut som bög. Läsaren bjuds inte bara på glimtar i text och bild från karriären utan även från resor, familjestunder och en och annan pojkvän.

Det slår mig snart att jag är förvånad. Rickard Wolff är ju teatermänniska, inte författare. Men här bevisar han att han kan skriva bättre än somliga. Rent rasande bra, till och med. Rörande, ibland, roligt likaså.

Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg. En fin självbiografi, välskriven och öppenhjärlig.


Livet är kort.

Read Full Post »

Tidigt i morse började jag läsa Rikard Woffs självbiografi, Rikitikitavi. Och det var när jag läste inledningen som jag kunde formulera tankar och ord och skäl till varför jag bloggar såsom jag gör, delvis. Jag tänker på de dagboksliknande inläggen.

Rikard Wolff skriver att hans pappa alltid förde dagbok, åtminstone några rader varje dag. Men när pappan dog ville mamman varken ha de efterlämnade pappren eller fotona. Så var det lite när min pappa dog också, även om det inte handlade om vilja. Även min pappa skrev små dagböcker och just några rader varje dag. Det kunde handla om allt ifrån vem som hade ringt under dan eller dödsfall bland släkt och vänner.

Även min pappa skrev små dagboksanteckningar.


När min mamma skulle flytta
från huset var vi tvungna att gå igenom allt. Vi var också, till skillnad från Rikard Wolff, tvungna att kasta pappas alla dagböcker. Rickard Wolff tog hand om sin pappas papper och foton med avsikten att skriva en bok. Min livssituation gjorde det inte möjligt för mig att göra på samma sätt. Detta samt det faktum att mamma tvingades sälja en massa fin, rysk konst som varit i pappas familjs ägo, för en spottstyver via en lurig auktionsman, sörjer jag otroligt idag. Och det underlättar ju inte mitt bearbetande med syfte att kunna förlåta somliga för att de förstörde det liv jag hade för fyra år sen. Nej, jag kan inte förlåta. Jag kan nog aldrig förlåta. Eller… jag är rätt långt från att förlåta.

Men jag kan lämna nånting efter mig som ingen kan kasta. Inte för att jag efterlämnar några barn, som skulle vara intresserade – min släkt dör ut med mig. Den här bloggen kan förstås också dö, raderas, men det går att få cachade kopior. Mina ord ska alltid finnas ute i cyberspace. Och den som häcklar mina ord, den är en hård och empatioförmögen person. Ingen har nånsin tvingat nån att läsa här. Jag bara ger dig mitt liv. Det är bara så, en stor del av syftet med bloggen. Jag lämnar nånting efter mig.


Livet är kort.

Read Full Post »