Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Rikard Wolff’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I kväll var jag minsann piggare än förra lördagen. Men så hade jag Fästmön i närheten. Vi höll oss vakna till Stjärnorna på Slottet och Harriet Andersson, den stjärna jag kanske var mest nyfiken på.

Harriet Andersson

Harriet Andersson, största stjärnan på Slottet den här säsongen. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Det var ledsamt att höra om
mamman som inte ville ha barn. Det går liksom igen i Harriet Anderssons hela historia. Hon berättar att mamman tyckte att hon var elak. Jag har svårt att tro att ett barn föds elakt.

När Harriet Andersson var 14 år ung började hon tjäna sitt uppehälle. I programmet skämtar hon lite om att hon som hissflicka, det första jobbet hon hade, blev fråntagen namnet Harriet och blev Hissen, och den gången hon kom felklädd till teatern när det skulle väljas skådespelare. 

Först var man Hissen och sen blev man Det,

säger hon vid ett tillfälle. Sen berättar hon att hon faktiskt tog emot en Oscar.

Självklart var det intressant att höra om männen i hennes liv: Per Oscarsson, Gunnar Hellström, Jörn Donner och Ingmar Bergman. Alla var ju inte så snälla mot henne, precis… Ett bevingat citat som handlar om den senare av dem blev i programmet:

Står du inte pall för en slät?!

Det här var det allra bästa och mest intressanta programmet i säsongens serie. Och, Harriet Andersson… Du är inte ensam om att gråta i duschen.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag har skrivit om säsongens andra stjärnor:

Örjan Ramberg

Özz Nûjen

Helena Bergström

Rikard Wolff

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Lördagskväll och jag kämpar för att hålla mig uppe. Men är det Stjärnorna på Slottet så kan man ju inte sova! I kväll glodde jag på Örjan Ramberg, en person som jag inte visste så mycket om före programmet. Och frågan är om jag vet mera efteråt…

Örjan Ramberg

Örjan Ramberg hade sin dag som stjärna på slottet. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Redan innan jag hade läst på webben 
gissade jag att det skulle gråtas. Det gråts alltid i Stjärnorna på Slottet. (Tur att jag inte är nån stjärna, för se gråta offentligt vill jag inte.) Men nånstans kände jag mig bedrövad när jag lyssnade på Örjan Ramberg och hans fruktansvärda ensamhet. Att höra honom prata om drogerna berörde mig också, för det kunde ha gått helt åt pipsvängen.

Plats för skratt fanns emellertid också. Jag tyckte att förmiddagens övning, som jag inte vill berätta för mycket om utan låta den som vill uppleva den på SvT Play, var rolig samtidigt som den hade ett allvar i sig. För mamma är alltid mamma.

Ett citat antecknade jag, för att behålla. Örjan Ramberg sa följande, ganska självklara ord, men ändå:

Om du inte är lycklig mens du lever, när ska du då vara lycklig?

Toffelomdömet blir högt. Det var en givande dag att uppleva, även från bästefåtöljen.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa lördag avslutas den här säsongen av programmet med Harriet Anderssons dag.


Här kan du läsa vad jag har skrivit om säsongens andra stjärnor:

Özz Nûjen

Helena Bergström

Rikard Wolff

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en biografi.


Hur kan man ens försöka
att skriva en biografi över en av Sveriges största skådespelare? En person som levt i sus och dus och efterlämnat 17 papperskassar med dagböcker, anteckningar och privata dokument. Hur får man rätsida på materialet? Hur kan det överhuvudtaget bli en bok? Journalisten Annika Persson gav sig i kast med materialet och Jag vill ju vara fri. En bok om Lena Nyman kom ut i år, lite mer än två år efter Lena Nymans bortgång.

Jag vill ju vara fri

Det blev en bok…


Människoöden fascinerar mig!
Det behöver inte nödvändigtvis vara kända personers liv och leverne. Nu råkar Lena Nyman vara en känd person. Men den här boken är bra för det! Annika Persson väjer inte för det svarta, hon vågar och hon visar delar av det innersta, den lilla Lena, så osäker och sårbar.

Redan tidigt valde Lena skådespelarbanan. Jag har faktiskt sett filmen hon var med i som tioåring, Farligt löfte. Hon var stjärna redan då. Rollerna växte naturligtvis med åren. Det är spännande att läsa om Lena Nymans jobb ihop med regissörer som Vilgot Sjöman, Ingmar Bergman och Alf Sjöberg, men också Hasse och Tage, kollegor som Viveka Seldahl och Börje Ahlstedt, för att nämna några, samt elever som Rikard Wolff. Listan blir ogörlig om alla ska nämnas!

Det som emellertid mest griper mig är skildringen av hennes kamp mot missbruket. Eller kamp… Det var ju inte alltid en kamp, det var missbruket som styrde. Det och rökningen som avslutade hennes liv i förtid.

Det här är en riktigt bra biografi!!! 

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort. Vissa liv är kortare än de borde ha fått vara.

Read Full Post »

Tidigt i morse började jag läsa Rikard Woffs självbiografi, Rikitikitavi. Och det var när jag läste inledningen som jag kunde formulera tankar och ord och skäl till varför jag bloggar såsom jag gör, delvis. Jag tänker på de dagboksliknande inläggen.

Rikard Wolff skriver att hans pappa alltid förde dagbok, åtminstone några rader varje dag. Men när pappan dog ville mamman varken ha de efterlämnade pappren eller fotona. Så var det lite när min pappa dog också, även om det inte handlade om vilja. Även min pappa skrev små dagböcker och just några rader varje dag. Det kunde handla om allt ifrån vem som hade ringt under dan eller dödsfall bland släkt och vänner.

Även min pappa skrev små dagboksanteckningar.


När min mamma skulle flytta
från huset var vi tvungna att gå igenom allt. Vi var också, till skillnad från Rikard Wolff, tvungna att kasta pappas alla dagböcker. Rickard Wolff tog hand om sin pappas papper och foton med avsikten att skriva en bok. Min livssituation gjorde det inte möjligt för mig att göra på samma sätt. Detta samt det faktum att mamma tvingades sälja en massa fin, rysk konst som varit i pappas familjs ägo, för en spottstyver via en lurig auktionsman, sörjer jag otroligt idag. Och det underlättar ju inte mitt bearbetande med syfte att kunna förlåta somliga för att de förstörde det liv jag hade för fyra år sen. Nej, jag kan inte förlåta. Jag kan nog aldrig förlåta. Eller… jag är rätt långt från att förlåta.

Men jag kan lämna nånting efter mig som ingen kan kasta. Inte för att jag efterlämnar några barn, som skulle vara intresserade – min släkt dör ut med mig. Den här bloggen kan förstås också dö, raderas, men det går att få cachade kopior. Mina ord ska alltid finnas ute i cyberspace. Och den som häcklar mina ord, den är en hård och empatioförmögen person. Ingen har nånsin tvingat nån att läsa här. Jag bara ger dig mitt liv. Det är bara så, en stor del av syftet med bloggen. Jag lämnar nånting efter mig.


Livet är kort.

Read Full Post »

En 40-årig stjärna som dalar, men med en make som har… idéer. Det är så filmen Angel (2008) i princip börjar. Jag spelade in den på DVD:n i slutet på förra året, men inte förrän nu blev det tillfälle för mig och Fästmön att se den.


Helena Bergström är gift med Rolf Lassgård och en popstjärna i dalande i den här filmen.

                                                                                                                                                                  Angel är en popstjärna kring 40 år vars stjärna är i dalande. Men maken Rick finner på råd: de ska fejka hennes självmord. Under tre månader ska hon gömma sig i Thailand. Sen ska hon komma hem och göra come back. Först ska hon göra färdigt en ny coverplatta – en platta som naturligtvis säljer som smör i solsken efter Angels ”försvinnande”. Problemet är bara att man inte kan eller ska leka med livet och döden hur som helst. Det är inte OK med alla inblandade…

Det här är förstås en Colin Nutley-film – han gör väl bara filmer med sin fru i huvudrollen? För det mesta blir det bra filmer. Men den här tar sig aldrig riktigt. Det byggs upp en story som jag från början tycker är ganska bra. Sen segar det och seeegar och seeeeegar och slutet känns mest ihoprafsat. Bra skådespelarprestationer är det i filmen i alla fall, även om Helena Bergström och Rolf Lassgård inte är nåt trovärdigt par. Rikard Wolff är lite tam, men Elisabet Carlsson, som jag annars inte är så förtjust i, står nog för den bästa rolltolkningen i filmen. Medelbetyg. Och då är jag snäll.

Read Full Post »

I morse såg jag en talgoxe utanför köksfönstret. Av nån anledning tänker jag alltid på min pappa då. Ibland inbillar jag mig att han har blivit en talgoxe i sitt nästa liv. Att han inte alls är död. Att han har fortsatt leva. Som talgoxe. Pappa tyckte mycket om småfåglar. Han, som annars inte var särskilt händig, knåpade ihop en matställning av sinnrik konstruktion som han monterade utanför köksfönstret i huset på R-gatan. Där satt han sen med en fågelbok och antecknade sina fågelobservationer.

Den här talgoxen, för övrigt, den dyker alltid upp med goda tecken. Ibland har den också dykt upp när man behövt tröst som bäst. Just idag känner jag sån saknad efter pappa. Jag skulle ha velat dela så mycket av händelserna, tankarna, orden etc med honom just idag. Men jag tror att den lilla talgoxen var han och att han har uppfattat skeendet!

Mamma, pappa och jag hade alltid en favoriträtt som vi lagade på lördagarna. Ofta blev det spaghetti med lök och köttfärs. Idag kändes det helt rätt att sno ihop den gamla favoriträtten – även om köttfärsen förstås var utbytt mot kycklingfärs.


Det ska vara ketchup och vitlökssalt på och mjölk i glaset. Tyvärr får jag dras med den blaskiga lättsockrade Heinz-ketchupen (därav den ljusblå ramen på etiketten) – det ska vara VANLIG Heinz-ketchup – , men snart är den slut. Notera för övrigt det fina bokmärket, signerat Milo Lilja, en julklapp från Mest Älskade Annan.

                                                                                                                                                              När jag kom hem ringde jag i tur och ordning Anna och sen mamma. Tredje person att vilja veta hur allt gått var vännen Jerry och han fick en kortrapport per sms. Jag ägnade sen en stund åt att fylla i en blankett och så gick jag ut i höstsolen för att posta brevet till Säkerhetspolisen.

Resten av eftermiddagen har jag ägnat åt att sila hjärnan med dagens intryck. Att laga mat är ingen favoritsysselsättning, men nu har jag bestämt mig att jag ska försöka göra det eftersom jag behöver äta bra. Aptiten är tillbaka och nu gäller det bara att inte falla i godisfällan igen. Den klarar jag mig utan!

Men i kväll blir det lite svårt att inte falla i ovan nämnda fälla. Klockan 20 ska jag bänka mig framför SvT1 och tittade på höstens första Sommarpratarprogram. Och jag har godis kvar från i lördags… Medverkande i programmet är bland andra Annika Östberg och Eva Gabrielsson. Med flera. Det blir totalt sex program i höst och i kommande program dyker det upp spännande sommarpratare som Lill Lindfors, Monika Fagerholm, Birgitta Stenberg, Rikard Wolff och många andra. Återkommer förstås med en rapport om premiärprogrammet – på en blogg nära dig!

PS Jag är medveten om att man i vanliga fall säger/skriver ”sila intryck”. Men jag silar MED. Låter intrycken sila hjärnan så att det intressanta stannar kvar och bearbetas, medan det mindre intressanta och kanske irrelevanta silas bort. Det är liksom inte de nya intrycken som silas utan hjärnan. Ungefär som man gör en virussökning av datorn… 😉

Read Full Post »