Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Rickard Wolff’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Så blev det lördag igen och därmed Stjärnorna på Slottet. I kväll tittade jag ensam, men som vanligt från bästefåtöljen. Och dagen var Özz Nûjens, kanske den stjärna jag var minst nyfiken på eftersom jag inte gillar stå-upp-komik.

Özz Nûjen

Özz Nûjen var stjärnan på Slottet för dagen. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Det som däremot intresserar mig 
är Özz Nûjens bakgrund. Jag känner flera kurder och folket och kulturen är spännande.

Den historia som Özz Nûjen berättar, full av hemskheter, våld, brutalitet… Den är så obegriplig för nån som jag som aldrig har levt i ett krig. Förmiddagens ”övning” går inte att beskriva i ord, den måste du helt enkelt se och uppleva – på SvT Play. För vi här i Sverige slipper uppleva minfält i verkligheten. Ordet fruktansvärt räcker inte.

En del överraskande avslöjanden blev det – för min del. Vissa saker höll vi tittare på att missa när Harriet Andersson nästan stal showen och höll på att kvävas. Men jag måste säga att även om jag inte estimerar stand up får Özz Nûjens dag högsta Toffelomdöme.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

Nästa lördag är det Örjan Rambergs dag.


Här kan du läsa vad jag har skrivit om säsongens andra stjärnor:

Helena Bergström

Rikard Wolff

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Man gör sig ofta en bild av ”kändisar”. (Vad är en kändis, förresten?) Min bild av Rikard Wolff var den av Zac i filmen Änglagård. Den bilden har breddats en hel del nu när jag har läst hans självbiografi Rikitikitavi. Boken lånade jag av Fästmön.

Han är Rikitikitavi.


I den här boken
berättar Rikard Wolff om sitt liv och sin familj. Vi får följa honom genom barndomen, en svår barndom präglad av ångest, rädslor och sjukdom. Men Rikard Wolff överlever, till och med att komma ut som bög. Läsaren bjuds inte bara på glimtar i text och bild från karriären utan även från resor, familjestunder och en och annan pojkvän.

Det slår mig snart att jag är förvånad. Rickard Wolff är ju teatermänniska, inte författare. Men här bevisar han att han kan skriva bättre än somliga. Rent rasande bra, till och med. Rörande, ibland, roligt likaså.

Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg. En fin självbiografi, välskriven och öppenhjärlig.


Livet är kort.

Read Full Post »