En världslig resa

Ett inlägg om den resande Toffelfoten.

---

 

Onsdag och resdag. Jag hade tusen saker (liten överdrift, bara!) att göra hemmavid först, men jag hade tack och lov kommit ihåg att jag är glömsk och därför skrivit listor. Listor av varierande slag. Så faktum är att jag ännu inte kommit på nåt jag glömt hemma. Fast… jag hade kört ut bilen från garaget när jag kom på att jag hade mitt fula, fläckiga hemmalinne på. En extra tur tillbaka till lägenheten blev det.

Väldigt glad blev jag att bokpaketet från cdon kom idag. Jag köpte ju två böcker för namnsdagspengen jag fick av mamma. Beställningen gick iväg i söndags, fakturan kom igår och böckerna idag. Snabbt jobbat! Lustigt nog lät böckernas titlar tillsammans som nån sorts bokpoesi…

Väster om friheten och Deckarnas svenska landskap – det låter nästan som bokpoesi, eller hur?

När jag rullade ut från New Village hade det börjat regna. Sen fortsatte det att regna, mer och mer och mer… Bitvis gick det som max att köra i 70 trots att det var 120. Dålig sikt, hala vägbanor, stor risk för vattenplaning och väldigt mycket trafik. Ja, jag var rädd. Nej, jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att bli skadad och för att skada andra. Men mitt förnämliga sällskap under en och en halv timme av resan var Hédi Fried som sommarpratade i P1. Stundtals när jag lyssnade till hennes berättelse föll mina tårar lika ymnigt som regnet utanför. Rädd var jag för körningen i det här vädret, men när jag tänkte på vad Hédi Fried hade överlevt skämdes jag. Vilken historia, vilket livsöde!

Tre mil innan jag nått mitt mål sprack himlen upp och blev blå. Min resa tog fyra timmar i stället för tre idag, men jag kom fram helskinnad och det är jag tacksam för! Mamma bjöd på kaffe, macka och kaka och trots att jag fikat vid Brändåsen var jag riktigt sugen. Det bästa med Brändåsen är nämligen inte deras plastade mackor och kaffe utan deras toaletter och att de har gratis wi-fi. Sen smakar macka utan plast bättre än macka med plast också…

Mamma blev glad för den gula blomman och pysslade med den medan jag åkte och storhandlade. Vid halv sju-tiden var jag klar och varorna inplockade. Molnen började hopa sig, men vi tog en promenad nere vid sjön. Det var skönt med lite luft och att få röra på benen. Hemma igen lagade jag mat, det vill säga ställde fram inköpt kall mat. Kvällen avslutades med prat och umgänge. Jag märker att vi är så lika – när vi är ensamma och plötsligt får en åhörare pratar vi på, både mamma och jag.

Godis köpte jag till oss, för här skiter vi i att det inte är lördag. Men det lustiga var att ingen av oss tog en enda bit – vi orkade inte. Så de som spar de har – lördagsgodis till torsdag kväll. Prislappen på påsen är för övrigt för två påsar. Nog för att godis är gott, men även jag har en botten…

En snabb surfrunda är vad jag orkar med när jag har publicerat detta. I morgon ska vi ut på diverse ärenden och mammas huvudpresent ska inköpas, förhoppningsvis. Jag hoppas att din onsdag var bra och önskar dig en god natt!

Här är några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sverige är sömnigt och ledigt

Ett sömnigt inlägg.

---

 

Sverige har semester.

Det märks att Sverige är sömnigt idag. Här hos mamma brukar det vara livat sen tidig morgon. Människor som ska iväg till jobb eller skola eller dagis, bilar som kommer och åker. Mamma bor ganska nära ett boende för äldre med restaurangverksamhet. Dit brukar trafiken vara tät. Men idag är allt stilla. Sverige är sömnigt, för Sverige har semester.

Mamma har inte semester, men är ledig permanent. Hon ska rolla över vid lunchtid och beställa mat för hämtning för måndag – fredag. Det är då restaurangen har öppet. Hur de gamla får mat lördagar, söndagar och helgdagar vete 17. Vi köpte några Findus-rätter till mamma igår. Inte mycket näring, men bättre än inget alls.

Fast alla har ju förstås inte ledigt eller semester även om det känns så i Sverige just nu. Idag börjar nån jobba efter sin sommarledighet och en annan jobbar sin sista vecka före ledigheten. Själv är jag tvångsledig, med den där inbyggda oron och piskan att hitta ett jobb. Då är man inte alls ledig, oavsett vad människor tror. Sömnig är jag däremot…

Min favoritfåtölj hos mamma är skön att sitta och läsa i, men mindre skön att skriva i.

I morse vaknade jag strax efter sju och hade rejält ont i ryggen. Kände mig som Hundraåringen som inte alls med stora svårigheter kunde resa sig från bädden på golvet. Men jag var ju tvungen. Här hos mamma har jag inget bra ställe att sitta och skriva jobbansökningar på, inte ens blogginlägg. Jag sitter just nu i favoritfåtöljen, helt snett med ena axeln och armen. Inte bra. Men jag tog mig i alla fall upp ur bädden! Jag har också letat lediga jobb att söka. Det finns fyra intressanta tjänster som jag ska knåpa ihop ansökningar till. Det sparar jag tills jag kommer hem idag eftersom ergonomin är bättre där.

Vädret här är tveksamt soligt. Det gör ju inte så mycket om solen inte steker idag när jag har resdag och ska fara hem till Uppsala. Nu på morgonen har jag läst ett mejl från Mammakusinen B om blåbär och smultron på deras ö, men också om gräs som ska klippas och rabatter som ska rensas. Samtidigt som jag förstår att det är väldigt mycket jobb, låter det härligt. Själv får jag vara glad om mina växter hemma har överlevt, för Lucille med familj kom inte hem och kunde vattna förrän igår, söndag.

Tagetes som stora solar vid graven.

Några som verkligen har gjort ett bra jobb vad gäller blommor, plantering och skötsel är Motala Griftegårdsförvaltning. Det mejlade jag dem om häromdan. Jag är nämligen av den åsikten att man inte enbart ska klaga på saker och ting som man tycker är fel eller galna. Man ska också ge positiv återkoppling. I morse fick jag svar från Lasse som är griftegårdschef. Han lovade att framföra mitt och mammas tack till sina medarbetare.

Nu på förmiddagen ska jag packa ner några klädespersedlar som hänger på galgar. Sen är det bara necessär, dator och router som ska kopplas ur och ner stoppas i väska respektive perfekt påse. Innan jag svänger ut på riksväg 50 norrut måste jag tanka, men jag gissar att det bär hemåt Uppsala nånstans mitt på dan. Så nästa gång vi hörs sitter jag nog i mitt sedvanliga arbetsrum, omgiven av mina böcker och knackar ner ord på en blogg nära dig. Om Gud vill. Det är alltid spännande att se om man kommer hem helskinnad eller inte.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

On the road again part 4

Idag är det resdag igen. Den fjärde långresan väntar, den tillbaka hem. Jag har vaknat i min bädd på golvet i ett rum som är underbart svalt, snudd på kallt. Övriga lägenheten är uppvärmd och instängd. Samtidigt som jag längtar hem till mitt önskar jag att jag kunde stanna här. Här där livet går på som vanligt och inget vet nånting om mig.

Vackert som ett vykort är det här! Den här bilden tog jag för två år sen, men just den här platsen ser likadan ut idag.

Idag har jag ont lite här och var, men jag vaknade i alla fall och det är jag glad och tacksam för. Det är väldigt tyst här, så jag undrade om jag hade kommit till himlen. Fast det gör ju inte elaka tanter som jag. Det enda som hörs en bit bort är nån som dammsuger. Måsarna hade fest vid 5-tiden i morse, men nu håller de sig lugna. Brobygget tycks ske i det tysta, jag vet inte om de har semester, brobyggarna, nu när det är så nära slutet.

Det blåser en svag vind utanför och det är inte riktigt klar himmel. Det blir bra väder att köra i. Jag försöker komma iväg mitt på dan, senast. Mamma var trött igår efter körningen och jag tror att hon är nöjd med sin semester. Nu vill hon vara ensam, precis som jag.

Livet är kort.

Read Full Post »

Till minneslunden och lite andra turer

I centrala Uppsala, vid gamla kyrkogården, nära dess kapell/krematorium, finns en väldigt vacker minneslund. Detta var ett av våra mål idag. Min nästan-brors mamma har sin viloplats där och vi ville passa på att lämna en liten blomma.

Mörkrosa rosor till M.A.

Mamma säger alltid att min nästan-brors mamma älskade rosa rosor. Vi hittade en bukett mörkare rosa sådana som blev riktigt fina.

Mamma vid minneslunden. (Jag tiltade kameran lite här med vilje, annars kan min förföljde nästan-bror kanske råka ännu mer illa ut på grund av såna som älskar hakkorset.)

I övrigt blev det ett par ärenden till och en shoppingtur inne på Tokerian. Vi hade tänkt att gå till Maestro och äta idag, men mamma orkar inte gå så långt och taxi idag igen blir lite kostsamt. I stället äter vi grillad kyckling med potatissallad här hemma. Sen kan mamma se lite på det där evenemanget som numera är det enda som visas på SvT1.

Just nu packar mamma. Själv har jag slängt ner underkläder och t-shirt i min lilla rygga, den lilla som har denna fina logga:

Inget i Uppsala län har tjänat mig troget och går strax i graven av slitage. Det ligger riktig handgripligt terapiarbete bakom den loggan!

Den lilla ryggan är så sliten att tyget i dess botten nästan är genomskinligt. Jag har tänkt i några veckor att inhandla en ny rygga på Clas Ohlson, för där hade de nån modell större till bra pris. Får försöka hinna det på måndag eller tisdag.

I morgon, söndag, är det alltså resdag igen. Jag ska skjutsa hem mamma och stannar sen över natt. Räknar med att vara hemma i Uppsala igen tidig måndagskväll. Då ska jag tvätta och packa och greja, för sen väntar min riktiga semester: Pride! Som jag har längtat… Då är såna som jag rätt normala och jag får möjligheten att träffa andra – kända och okända – från hela Sverige. Det brukar bli många återseenden, en del kära sådana, andra kunde man klara sig utan…

Livet är kort.

Read Full Post »

Sommarmorgon

I morse vaknade jag 6.40. Inte av måsarna, men av ljuset. Och att jag hade ont, förstås. Denna strålande sommarmorgon ser ut att bli till en ny het sommardag när man borde ligga på playan, men man sitter i en bil. Jisses, hur överlevde man före AC:n???

En soluppgång från mars.

Idag är det som sagt resdag. Mamma höll på att packa av och till igår. Då och då kom hon av sig för att hon kom på nåt hon inte fick glömma – och sen glömde hon bort vad hon höll på med. Jag tror att min närvaro här snurrar till det för henne. Och jag saknar fortfarande min kloke far som hade en förmåga att dämpa henne när det bar iväg, så att säga. Den förmågan har inte jag. Jag blir otålig och jag störs av att min evigt unga mamma håller på att bli gammal.

När jag inte kunde somna om i morse låg jag och funderade på det här med att blogga. Bloggen har ju varit – och är – ett sätt för mig att överleva. I stället för att gå upp i limningen av ångest har jag fläkt ut mig här. Jag har blivit mer restriktiv med utfläkningen på sista tiden. Mina innersta tankar blottar jag delvis i låsta inlägg. Skälet är inte att jag är rädd för att stå för mina känslor – jag står för det jag skriver här eftersom det är mina känslor. Inte fakta utan känslor och åsikter. Jag är rädd för kritik, för de flesta av oss kan inte ge konstruktiv kritik utan är bara elaka. Och jag irriteras av att en del människor tror att de har nån sorts rättighet att kommentera och skriva vad som helst till mig här. Så är det inte! Att kommentera mina inlägg är ingen rättighet utan en möjlighet jag har valt att ge de flesta. De som missbrukar den möjligheten blockeras från att kommentera. Hittills har det varit två homofober och tre personer varav den ena kallade mina andra läsare för idioter. Den kommentaren har jag för övrigt tagit bort, jag minns inte riktigt, men jag tror att jag blev väldigt arg. En annan av de avstängda var helt klart från en sekt och ville bedriva propaganda för den på min blogg. Inte OK för mig! En tredje gick över en gräns jag har, trots minst tre försök från min sida där jag bad personen i fråga att inte skriva vissa saker till mig.

Kritik är svårt att ta ibland, det svåraste är när den egna personen blir angripen om man skriver om sig själv och sina känslor. En gång kände jag det som att två läsare gaddade ihop sig och hoppade på mig här angående min ekonomi. Jag tyckte att jag berättade alldeles för öppet och för mycket och ändå var det som om de två inte ville förstå vad jag sa. Då valde jag att sätta punkt i diskussionen genom att stänga av kommentarsfunktionen. Ingen av dem är blockerade, men vi har inte hörts av sen dess. Jag har slutat följa en av dem. Så blir det ibland. Man inser att man inte har nåt gemensamt med vissa människor – eller helt enkelt inte gillar det de skriver eller dem som personer. Varför ska man följa dem då? Och varför följa dem som skriver sånt man inte gillar?

Idag är det årsdagen av det hemska på Utøya. Sänd en tanke.

Livet är kort.

Read Full Post »