Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rena toner’

Jorå! En gång ska jag väl palla att se ett helt allsångsprogram! Och eftersom några jag känner skulle dit i kväll valde jag Lotta på Liseberg. Herrejisses…

En gång har jag nu pallat att se Lotta på Liseberg.


Det är nåt med allsångsprogram
som irriterar mig. Vet inte vad eftersom jag aldrig har sett ett helt program, så nu tog jag tjuren vid hornen och tittade.

Att sjunga är kul, men jag skulle aldrig, aldrig sjunga offentligt om jag visste med mig att jag sjöng falskt. Det är inte många i Lottas publik som har den självinsikten. Och nej, Caroline af Ugglas, en av gästartisterna, jag vägrar tro att alla kan lära sig sjunga, inte ens med din hjälp!

Men… när det gäller artisterna erkänner jag villigt att jag hade dumma och förutfattade meningar om både Svante Thuresson och Andreas Weise. Svante Thuresson sjöng mycket vackert. Att ha en sån fantastisk röst när man är 75 bast är imponerande! Även Andreas Weise gjorde ett visst intryck. För trots att han då och då tar i så tårna krullar sig, får han för det mesta fram rena toner. Det trodde jag inte!

Övriga artister, Caroline af Ugglas och Sonja Aldén, var väl dem jag kände till mest. Caroline af Ugglas är ju… mycket speciell och jag gillar när den lilla ugglefoten höjs och sänks, liksom det lilla ugglepekfingret. Sonja Aldén har en fantastisk röst! Ge henne nåt bra att sjunga till Melodifestivalen 2013 och hon vinner!

Programledaren själv då? Tja, mamma tycker att hon är hemsk och sa det typ en gång i kvarten. Sen är det ju reklam, som bekant. Själv tycker jag att Lotta Engberg är alldeles utmärkt som allsångsledare. Hon kan både sjunga och spela piano och det kommer man långt med.

För övrigt blir jag galen på alla reklampauser. TV4 går knappt att titta på, allting man ser blir sönderhackat. Tur att jag hade gofika att njuta av och tvätt att hänga så att jag fick trösta mig respektive dämpa kräkreflexer.

Gofika.


Allsångspubliken…
Vad ska jag säga om den? Tja, jag får väl höra att jag är elak om jag tycker nåt om den, men… Några kunde sjunga, andra inte. Och som sagt, själv skulle jag aldrig sätta mig i TV och sjunga, även om det var allsång på Liseberg.

För övrigt såg jag inte dem jag letade efter i publiken. De hade gått hem tidigt.

Nu ska jag ändra stil och bli lite snäll. Jag ska ge Lotta på Liseberg medelbetyg. För det var inte så gräsligt som jag trodde.

Read Full Post »

En B-musiker, som en gång på 1960-talet NÄSTAN hade en svensktoppshit, räddar ett spädbarn som begravts levande i skogen. Men det är inte vilket barn som helst – det är en flicka och hennes första skrik ger helt rena och perfekta toner. Så inleds John Ajvide Lindqvists bok Lilla Stjärna som jag fick i julklapp av lilla mamma.


En bok om musik.

                                                                                                                                                    Lennart och Laila är ett musikerpar vars äktenskap är dött sen Lennart upptäckte att Laila roat sig med andra män. Sonen Jerry är ett misslyckande han också. Men när Lennart hittar ett spädbarn som begravts levande i skogen förändras allas tillvaro. Flickan visar sig vara ett märkligt barn som tidigt ger ifrån sig helt rena toner och har absolut gehör. Samtidigt, på en helt annan plats, i en helt annan familj växer en… helt annan flicka upp. Men även hon en särling.

Den här boken är, som John Ajvide Lindqivsts tidigare, också en sorts psykologisk thriller med övernaturliga inslag och skräck. Historien berättas som en snäll berättelse, trots de onda inslagen. Den ramas in av svensktopps- och schlagermusik, TV-program som Idiot Idol, nåt som förstärker det absurda – för man upptäcker så småningom att det är nåt absurt och mycket märkligt med både flickorna och berättelsen! Det hela kulminerar i samband med inspelningen av ett annat musikprogram – Allsång på Skansen.

Det här är en riktigt läskig bok om skönhet och ondska – och framför allt att allt som är vackert inte behöver var fritt från ondska. Högsta betyg, för den här boken slukade jag!

Read Full Post »

Läste idag om vännen som inte kunde sova i morse och som verkade ha slagit upp sina… (tja, vad är det för färg..?) ögon för flera timmar sen. Själv blev jag väckt, som vanligt, av morgonbestyr, strax efter klockan åtta. Ja, inte av mina egna, dårå. Jag brukar inte starta tvättmaskinen före klockan nio. Jag brukar heller inte skrika och kasta saker omkring mig tidigt på morgonen eller smälla i ytterdörren femton miljoner gånger. Och jag brukar inte ploga snö. En del av ovanstående ägnar jag mig inte alls åt, men visst händer det att jag skriker. Kasta saker är onödigt dumt, ytterdörren går alldeles utmärkt att stänga mjukt och snö plogar vaktmästaren så duktigt bort.


Det går bra att smälla i en dörr från Daloc, men dörrarna stänger inte alls, som utlovat, ute alla ljud.

                                                                                                                                                      Min morgon försöker jag ägna åt tysta bestyr, eftersom min gäst (mamma) gillar att sova till klockan elva. Jag läser miljontals mejl från bemanningsföretag som envisas att skicka mig tips på säljarjobb – jag ÄR ingen säljare!!! Ett och annat trevligt mejl från nån vän får svar också. Ibland skickar jag dagens första sms till Fästmön – om jag vet att hon är uppe och på jobbet. Ofta sitter jag vid leksaksdatorn, i en för ryggen fruktansvärd arbetssställning, och bloggar och surfar runt. Och så läser jag, förstås. Just nu en märklig historia om ett hittebarn som ger hals med rena toner. Så brukar jag putsa glasögonen, DET är ett ganska tyst morgonbestyr. Ja, jag blev redan som barn expert på att ägna mig åt tysta saker på morgonen, så jag har lång och gedigen erfarenhet av det.


Dessa putsas på morgonen. Noga.

                                                                                                                                                       Svårt att komma till ro i natt, trots rena lakan som doftade sköljmedel. Jag släcker sällan före klockan halv två och redan klockan tre öppnar jag mina ljusblå igen. Av nån anledning. Har jag tur somnar jag om strax, annars ligger jag och vänder och vrider på mig tills jag väcks av att nån smäller i en ytterdörr från Daloc eller en tvättmaskin som centrifugerar. Man blir inte så go’ och gla’, kexchokla’ när nätter och morgnar är på detta viset. Men man finner sig i det och klagar bara lite i sin blogg. För några arbetskamrater har jag ju inte att ventilera irritationsmoment med. Med detta ville jag säga att ett jobb skulle göra mig… snällare och fogligare.

Read Full Post »