Så kom den då…

Ja den som kom var snön. Igår var det mest snöslask som ju knappast är roligare än regn och novembermörker. Under natten har gräsmattorna blivit vita. Snöandet fortsatte i morse och vaktis gav sig ut för att ploga när de flesta av oss redan hade pulsat ut till bussen eller våra fordon. Temperaturen ligger runt nollan eller strax under, vilket gör väglaget mycket halt. Det ska man tänka på när man befinner sig i trafiken! Och det gäller inte bara bilar utan ALLA – cyklister och fotgängare är inte undantagna.

Ganska nära Fästmöns jobb – vi samåkte i morse – kom en karl utan reflexer med en liten hund. Båda gick mitt på gatan trots att det inte var mindre snö där än på trottoaren. Karl’n slet åt sig hunden när jag kom och blängde på mig.

Idiot, jag körde under högsta tillåtna hastighet, 30, mina lysen på bilen fungerade och var påslagna och dessutom körde jag på gatan! Du och din hund gick på gatan, det ställe som är avsett för bilar och andra fordon, utan reflexer. Tror du att ni har nio liv, eller?

För övrigt fattar jag inte hur man kan ge sig ut på cykel i det här vädret och vingla mitt i gatan utan lysen eller reflexer. Ytterligare lite närmare Annas jobb kom en dåre som cyklade mitt i gatan, utan lysen. Vinglade fram och tillbaka i den spåriga snön.

Nää, smartast är de som låter sina cyklar stå kvar i cykelstället en sån här dag. Och de som använder reflexer. Reflexer är inte nåt fult eller skämmigt. Tycker jag, dårå. Vänta åtminstone att ge dig ut på cykel tills det är plogat och se till att du har fungerande lysen och reflexer på cykeln, är mina oombedda råd. Eller… du kanske vill bli påkörd? Hoppas bara att det inte är jag som gör det.

Fotade några smarta utanför mitt hus som hade lämnat sina cyklar hemma. Jag fotade för övrigt trevliga grannars cyklar, inga andras.

Närmare jobbet blev snön allt mindre vattnig och allt mer snö. Jag la på mitt lilla fåniga (tycker säkert många!) vindruteskydd, men faktum är att jag slipper skrapa framrutan när jag är trött efter en arbetsdag och ska åka hem. Trots snön känns inte den här dagen särskilt mycket ljusare än andra novemberdagar.

Jag håller på med en massa spretiga saker på jobbet och idag är det just inget som är särskilt roligt. Men såna arbetsuppgifter och dagar måste man också ha – hur ska man annars uppskatta de roliga och fantastiska dagarna när man tycker att man uträttar storverk?

Blir dagen lite ljusare kanske jag tar en tur med Ajfånen och försöker ta några vinterbilder med den. Inte det lättaste, ska jag säga, vi kommer inte riktigt överens. Optiken i min gamla Nokia var betydligt bättre. I Ajfånen blir bilderna bara tyngre och sämre. Men tjänstemobilen är den som gäller nu (Nokian ligger hemma och vilar och tar emot en massa säljsamtal som ingen svarar på!) och eftersom fotografering ingår i mitt jobb måste jag bli bättre på det, helt enkelt.

En av flera närbilder jag tog i morse som inte blev suddig. Ett undantag, alltså.

Hälen gjorde sig grymt påmind igår. Jag skulle aldrig ha sagt att jag var smärtfri, för jag var smärtfri i cirka tre timmar. Sen kom smärtan smygande och ökade timme för timme. Jag har inte haft så ont på länge och jag kände mig riktigt påverkad av smärtan. Men kryckorna får stå kvar hemma, de är för hala att ha ute i snön. Och jag biter ihop käkarna om smärtan och pyser i min blogg.

Livet är kort.

Read Full Post »

Det kom ett kort…

Det låg ett fint kort i min postbox när jag kom hem föreställande ett par söta ekorrar. Och på kortet var fina ord skrivna. Till mig. Tack, kära vännen Rippe för det!

Söta ekorrar låg i min postbox idag.

                                                                                                                                                           Jag är tacksam för alla goa som hör av sig, det värmer. Tyvärr orkar jag inte telefonera just nu, det reserverar jag till mamma och Fästmön. Förlåt, men jag orkar inte samtala på annat sätt än via bloggen just nu. All prat-kraft och vara-kraft går åt till att inte bryta ihop på jobbet. Att hålla mig i skinnet, att inte falla igenom.

Jorå, jag har tagit en titt i Platsbanken idag och hittat två jobb som jag bör söka. Inte ett dugg sugen på det, men jag har i alla fall skrivit ut dem. Sen får jag se om och när jag skriver ansökningarna.

Åkte hem vid 16-tiden idag. Jag har sagt att jag jobbar mellan åtta och 16. Prick. Inte mer. Varför ska jag? Det var ändå kolsvart när jag åkte hem på regniga novembervägar. Förra veckan såg jag för resten bara en olycka, tror jag; den här veckan har jag också hittills bara sett en. Det tar sig!

Jag har kollat upp att jag får lön på fredag. En lön som går in på mitt konto. Tjolahopp! Och jag har kollat och sett att jag har sex semesterdagar att leka med. Jag har ansökt om fyra, mellan jul och nyår. Övriga två kanske behövs om jag ska åka och hämta mamma. Jag måste nog ringa henne i kväll, för resten. Hon ringde igår kväll och jag grinade mig igenom samtalet. Nu gör jag min mamma sjuk(are), precis som jag gjorde när jag var barn. Den skulden sitter djupt!

Hemma i New Village gick jag loss på badrummet och duschrummet/toan. Det lindrar att städa. Det lindrar när det gör så #¤%&} ont i axeln att jag inte kan lyfta högerarmen. Tur att jag inte har Annas jobb!

Och när vi ändå är inne på krämpor svär jag också över två gigantiska finnar som placerat sig på bakhuvudet. Jag känner mig som Elefantmannen, ungefär. Lika snygg, alltså. Inte lika snäll. För det tror jag han var, Joseph Merrick. Läs boken eller se filmen, för f*n, om du inte har gjort det!

Anna har skickat gulliga sms då och då under dan. Det är så gott att känna sig älskad och omfamnad – även om det ”bara” är per sms, för tillfället. Men på fredag kommer hon hit. Inte för att jag är så rolig att umgås med, men… Julbordet på lördag ska jag försöka att klara av. Det bara måste gå, jag kan inte gå tillbaka till att isolera mig igen. För då vet jag vad utgången blir. Den blir just utgång den här gången. Over and out.

(Ironi: Igår tog jag på mig reflexerna när jag skulle till jobbet, för det är mörkt även till och från garage och parkering. Jag var rädd om livet! Idag tog jag inga reflexer.)

Read Full Post »

Det började med mögligt bröd och slutar med färskt

Dagen idag började tidigt – jag vaknade innan klockradion dansade loss med hårdrock. Och tur var väl det, för annars hade väl grannarna knackat om jag gjorde om samma nummer som i måndags morse… 😳

Tillredde min frukost vid bänken i köket – och tyckte att det såg ut som om brödet hade lite väl stora fibrer. Det var dessutom grönt. Hmm… Mögel, så klart. Men det var det enda bröd jag hade för tillfället, så jag skar bort kanterna och låtsades som om det regnade var färskt. Det smakade helt OK! Eget penicillin, liksom. Billigt och bra – snacka om egenvård, landstinget! Långnäsa! Så slipper ni mig och jag er, menar jag…

Carl dök upp senare idag och jag blev lite orolig, en stund. Kan man vara hönsmamma till sin handledare? Uppenbarligen. Men Calle hade varit hos tandläkaren och blivit kvar lite längre än tänkt för en behandling, så han levde och mådde bra.

Förmiddagen och tiden efter lunch ägnade jag åt att pilla med nyhetsbrevet. Nu väntar vi bara på en ledartext och så ska vi hämta ner en högupplöst bild. Det har varit kul att greja i InDesign och roligt att notera att jag faktiskt kan en hel del… Fortfarande…

Till dagens lunch hade jag den snälla Rippe till bords. Rippe var så snäll och försåg mig med en presentpåse – en riktig ambassadör för sin verksamhet. Påsens innehåll tittade jag inte på förrän nu i kväll och där fanns allt från karameller till nyttoprylar som dessa reflexer!

Munnarna funkade! Den här bilden tog jag i mörker och kamerans blixt lyser på dem.

                                                                                                                                                             Tack snälla Rippe för ”godispåsen” och för lunchen du bjöd på! Jag äter gärna där igen – eller nån annanstans med dig – men då blir det jag som står för notan!

Fick lägga nyhetsbrevet åt sida så småningom och i stället jobbat med en Powerpointpresentation till fru Chef. Jag har aldrig jobbat i Powerpoint, men gjort bildspel privat. Det är ett kul program för det! Och det gick riktigt bra. Nu fick jag ägna lite väl mycket tid åt att fixa till en bild som var felaktig, så jag hann knappt klart till hälften. Men det är en dag i morgon också…

Jag jobbade över lite och hann precis i tid till min dejt med M, min duktiga frissa. Det var så skönt att komma dit och vara sunt trött – och glad. Har inte hänt så ofta de senaste åren, kan jag meddela…

Fästmön messade söta små rader ur diverse dängor och jag försökte hålla samma takt, men insåg att hon är bäst! På alla sätt! Jag älskar henne så!!!

Hann precis innanför dörren så ringde mobilen. Det var min snälla mamma som meddelade att hon hasat till banken idag och satt in en stor peng till mig… Jag skäms för att läget är som det är, men hoppas att jag en dag kan ge tillbaka. Tack vare mammas peng kan jag nu betala alla mina räkningar, köpa mat och kanske ett par jeans. Jag upptäckte nämligen sist jag tvättade jeans att två par av mina Levis 501:or var så slitna att jag absolut inte kan ha dem till ”jobbet” – tyget var slitet så det hade gått hål… Min favoritmodell… Snyft!

Nu har jag tagit rätt på gårdagkvällens tvätt och sorterat in den på rätta ställen. Funderar på att ta ett par mackor och ett glas mjölk till middag. Ett par mackor på färskt bröd…

Read Full Post »

Trottoarvett

Stora och viktiga frågor engagerar människor. Som till exempel denna: vilken sida ska man gå på när man går på trottoaren? Den har till och med engagerat folk så mycket att många har kontaktat både Transportstyrelsen och Trafikverket  för att få veta vad som gäller. Och på Fejan förnekar man sig inte heller utan har bildat en grupp där man hatar folk som går på fel sida. (Jisses…)

Sanningen är att det inte finns några regler – när det gäller att gå på en trottoar. Viktigare är väl då att fotgängare går på vänster sida när de går på vägrenen eller vägen – för då MÖTER man trafiken på hjul och båda får en chans att upptäcka varandra och vara försiktiga. Det finns liksom ett syfte med den här regeln. Vad gäller trottoarer får man gå hur som helst – om det inte är en kombinerad gång- och cykelbana där det finns skyltar som visar vad som gäller.

Här ska man gå till vänster och cykla till höger.

                                                                                                                                                        Hur svårt kan det vara, liksom??? Sunda förnuftet på vägen, på trottoaren strunt samma. Reflexer är för övrigt både billiga och bra. Ett gratis tips från mig som ofta kör bil och som gärna vill se fotgängare även när det är mörkt.

Här ska man gå.

                                                                                                                                                   Häromdan såg jag en tjej som gick PÅ GATAN, i en svängfil. Det fanns trottoar på ena sidan gatan och gång- och cykelbana på den andra. Samtidigt som hon gick där mitt på vägen grejade hon med sin mobil. Var fanns respekten för oss bilister då? Och framför allt, var fanns förnuftet? Det handlade om lite lathet, insåg jag. Det blev några färre steg om hon gick på gatan några meter. Men hade hon haft riktig otur kanske det kom en bil som inte upptäckte henne i tid. Då hade hon fått vila forever.

Read Full Post »

Framåt kvällningen kom reflekterande män…

Familjen hade just avslutat fiskpinnemiddagen när det blinkade utanför fönstret. Vi fick storfrämmande på gården av män med en massa reflexer på kläderna, konstiga hattar på huvudena och en röd bil med en stor stege. Nånstans i huset luktade det RÖK och nån hade uppenbarligen tillkallat brandkåren.

Allihopa sprang till fönstren och glodde, utom Systrarna O. AHA! Det kanske var de som smygrökte????

Om du tycker att bilden är suddig vill jag att du tänker om och ser den som KONSTNÄRLIG. Eller också håller jag på att få starr. Jag fotade med nattljus på kameran. Första bilden med blixt gjorde att en brandman vände sig om och började gå tillbaka mot huset. Pinsamt!

                                                                                                                                                            Efter en stund ringde det på dörren. Utanför stod en man som i vanliga fall är lärare men kvällen till ära representerade brandförsvaret. Han undrade om vi hade eld hos oss, men det hade vi inte.

En stund senare åkte bilen med de reflekterande männen. Jag vet inte om de hittade nåt, men i Fridas rum luktade det faktiskt rök. Mystiskt! Eller var allt bara en Kafka-upplevelse???

Read Full Post »