Fredagsfunderingar framåt aftonen

Ett inlägg om hur fredagskvällen började.

Klockan 16 skulle jag vara utanför Fästmöns jobb, för då skulle hon sluta. Ja just det. Skulle sluta. Det strulade in i det sista och Anna var kvar för att reda upp saker och ting. Det gick vägen till slut! Jag tror vi åkt till Himlen runt klockan 17. Under tiden satt jag mest i bilen och läste Kristian Gidlunds bok. Jag fick ganska ont i ryggen och boken är tuff att ta sig igenom, så till sist gick jag in. Under tiden hade det klarnat upp och himlen började bli blå.

Himlen sedd genom mitt bilfönster.

Vi åkte min Prinskorven till dennes pappa och först vid 19-tiden kunde vi sitta ner och äta middag. Jag hade inte ätit sen förmiddagen och då blev det en skål fil med müsli. Den som inte arbetar har inte rätt att äta lunch, nämligen, i min värld. (Jag är min egen domare.)

Av nån märklig anledning låg det ett brev – skickat som 1:a klassbrev! – med Arbetsförnedringens logga i min postbox när jag kom hem. Det var från nån Christer som jag aldrig har träffat. Där stod det jag efterfrågade en bekräftelse om igår, men endast fick muntligt!

Meddelande från Arbetsförnedringen om ersättningsanmälan till a-kassan.

Så nu vet jag inte vad jag ska tro. Antingen har de lyssnat på mig eller också var det en SEN bekräftelse på nåt som skulle ha varit gjort i torsdags förra veckan.

Och vem är Christer??? Han hade inte signerat brevet, men hans för- och efternamn stod i övre vänstra hörnet tillsammans med en adress och telefonnummer – i Stockholm. Men mig veterligen är jag väl inskriven här i Uppsala? Arbetsförnedringen snurrar till det mer och mer, får jag lov att säga.

Nu ska jag umgås med Anna!

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur kan man (inte) förstå att det över?

Ältar gör vi väl alla mer eller mindre. Jag gör det. I skrivande stund ältar jag saker som jag borde ha tagit tag i för länge sen. Det är väl så det blir när Fan blir gammal – h*n blir religiös. Det har varit så mycket tjafs i mitt liv att hälften kunde ha räckt. I elfte timmen försöker jag reda upp saker, men jag får erkänna mig besegrad – min tid räcker inte och jag lär inte hinna.  Sätter mig ner och gråter en stund så lättar trycket lite. För stunden.

TÅRDRYPANDE PAUS (ja, här är jag lite ironisk mot mig själv och den offerkofta jag tar på mig en stund)

Härom kvällen såg jag en intressant intervju med Carin Götblad på SvT. Du vet, hon som tidigare var länspolismästare i Stockholm och som numera är regeringens samordnare mot våld i nära relationer. Man kan tycka vad man vill om Carin Götblad, men det finns en massa gott hon har gjort. Och när hon berättade om sitt engagemang kring människor med självmordsproblematik var det svårt att inte bli imponerad. Skälet var att Carin Götblad själv hade drabbats genom en närstående. Enkelt och rakt på sak beskrev hon bemötandet i vården, när allt den inblandade medicinska personalen återkom till var organdonation eller inte. Vidare, när sjukshusräkningen kom för den närstående som sen avled. Hur kallt hon som närstående blev behandlad. Men också hur hon försökte söka hjälp men ingen fick. En sån person måtte vara en otrolig resurs när det gäller att arbeta förebyggande mot självmord!

Jag fick också skratta lite under intervjun, detta när Carin Götblad beskrev hur hon själv hade kallat in ett antal ungdomar till stormöte. Mötet blev kaotiskt, ungdomarna tycktes bete sig hur som helst och lite till och hon tänkte, mot slutet

Aldrig mer!

Men så, när de skulle skiljas åt, kliver var och en av de inbjudna ungdomarna fram till henne, tar i hand och tackar. Då kunde hon inte spotta i dessa händer utan arbetet med de unga fortsatte och blev framgångsrikt.

Efter intervjun ägnade jag en stund åt Veckans brott som leds av Camilla Kvartoft. Camilla Kvartoft leder även Leif GW Persson till viss del, och det tycker jag är bra. Av de fall som togs upp berördes jag särskilt av det med pappan som mördade mamman framför parets två små döttrar. Detta fall är dessvärre inte det enda i sitt slag. Det är inte bara kvinnor som mördas, men de flesta är kvinnor. I det fallet som togs upp i TV-programmet hade paret separerat. Kvinnan kände sig rädd. Efter separationen sökte han upp henne flera gånger och hotade henne, vid ett tillfälle höll han henne fängslad, till och med. Kvinnan sökte hjälp och skydd, trots besöksförbud och skyddad identitet. Men hon fick uppenbarligen inte varken hjälp eller skydd eftersom mannen en dag lyckades mörda henne. De två flickorna blev på en kort stund både moderlösa och faderlösa.

Vad är det som gör att en före detta partner inte kan acceptera ett relationsslut? Vad är det som gör att man inte vill inse? Och vad är det för krafter som får en person att tänka att

Om inte jag får henne/honom, ska ingen annan få det heller!

Och så mördar man. Nej, vår värld är en märklig värld. Jag har inga svar på frågorna.

Förresten är det många frågor just nu som jag inte har svar på. Jag vill gärna veta saker, men får känslan att jag bara ältar och är dum i huvudet som inte fattar. Varför kan jag inte förstå att det över när det gäller vissa människor? Hur kan jag inte förstå? (Det handlar inte om min älskade, som har fått höra så mycket ont om mig men ändå valt att stanna med mig.)

Idag har jag sträckt ut några fingrar i olika riktningar och min hand har blivit spottad på. Jag måste ändå fortsätta så länge jag orkar. En dag är allting över. Då har jag i alla fall försökt – och misslyckats.

Livet är kort.

Read Full Post »