Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘råttor’

En riktigt ruskig bok, med flera invävda berättelser – om kärlek, svek… och om råttor. Råttfångerskan av Inger Frimansson är det läskigaste jag har läst på länge. Verkligen! Tack Rippe för läsupplevelsen, för det var ditt presentkort som gav mig den!


Det läskigaste jag har läst på länge.

                                                                                                                                                                                                                                 Bokförläggaren Titus Bruhn ligger för döden. Men innan han dör vill han träffa sin andra hustru Rose, som han lämnade för nya hustrun Ingrid. Döttrarna Jennifer och Julia har han  tillsammans med första hurstrun Birgitta. Döttrarna står på Roses sida, för hon blev som en bonusmamma sedan deras egen mamma lämnat pappan för en annan man. Och de avskyr verkligen Ingrid…  Titus vill nu träffa Rose och försonas med henne innan han dör. Eftersom han är i så dåligt skick själv sänder han Ingrid. Ingrid har inte alls nån lust och försöker först få tag i Rose per telefon. När Rose inte svarar blir Ingrid till slut tvungen att åka dit, till den lilla backstugan nånstans på landet. Det skulle hon INTE ha gjort… För Rose lever ensam och ganska isolerad – sonen Tomas är utomlands. Men helt ensam är inte Rose, hon har ju sina råttor som hon tämjer… Bara det att alla råttor är inte tama, en del bits.

Det här är det läskigaste jag har läst på länge! Hu vilken historia – eller hu vilka historier, borde jag säga. För det är som sagt flera berättelser i en. Det brukar bli rörigt när författare vill berätta så mycket i en och samma bok. Men Inger Frimansson är fullkomligt lysande och får ihop alla trådarna. Högsta betyg!

Read Full Post »

Ja, jag kunde ju inte låta bli att vare sig torka av i badrummet och i duschrummet/toan, damma och gå ett varv med dammsugaren idag. Och jag tror att det var lite medicin, det. Inte för att Onda Lårkan är mindre ond, utan för att jag hade mått ÄNNU SÄMRE av att beskåda all dammråttor, hårstrån, smulor, gruskorn med mera som invaderat min lägenhet. Jag fattar inte, jag som städade så noga, till och med torkade golven. I förra veckan, ja!.. Ventilationsystemet i huset är under all kritik och ärligt talat tror jag att det BLÅSER UT de närboendes skit till mig. Och då MÅSTE man bara gå ett varv som ovan en gång i veckan. Ibland har jag faktiskt lust att kalla på Marie-Louise och Marlene så att de fick komma och ta lite bakt-prover…


Kära ni, kom och ta lite baktprover!

                                                                                                                                                               För att klara av det hela delade jag upp städningen i tre delar idag, så att benet skulle palla. Tidigt i morse var det badrum och duschrum/toa som skurades. Det kan man faktiskt göra relativt tyst, förutom att man behöver spola lite i kranar och på toa. Sen tog jag en liten paus innan det var dags för dammning. Jag gick omkring med min fåniga vippa och en dammtrasa och det var ett ganska lätt jobb, inte så tungt alls. Så blev det lite frukostrast och därefter en tur till Tokerian för att köpa kycklingchorizo till middag – fantasifullt så det förslår… Där hände inget speciellt idag heller, mer än att jag höll på att slå på arslet för att det var vatten på golvet på ett ställe och en gorilla och två schimpanser glodde på mig och fnissade. (De har uppenbarligen inte sett sig själva i spegeln, är min enda kommentar.)

Hemma igen ringde jag Den Mest Älskade och kacklade en liten stund – faktiskt MINDRE än en timma. Elias hade en kompis där sen tidig förmiddag och det är roligt att han har kompisar både nära mamma och nära pappa.

Läste sen den inhandlade kvällsblaskan med tillhörande TV-bilaga innan jag grep mig an det tredje och sista momentet: dammsugningen. Det var nog det jobbigaste! Jag fick ganska snabbt mer ont i lårkan, men släpade i alla fall runt eländet så nu ska här vara fritt från dammråttor! Tills nästa vecka, då. Gjorde också rent munstycket från framför allt hårstrån – jag måtte umgås MYCKET med en långhårig blondin…

Vädret har blivit lite sämre, det har mulnat på allt eftersom dan har gått. I morse sa vädertjejen att man kunde vänta regn här vid 14-tiden, men än har jag inte sett en droppe. Varmt och klibbigt är det däremot.

Det Onda Lårkhelv***t är nu insmort för andra gången (av tre) idag med den stinkande och kletiga salvan som säkert lämnar outplånliga fettfläckar på alla mina skinnmöbler. Suck… Får väl kalla in det tunga artilleriet för att få bort fettet. 😉


Detta är allt annat än en gorilla respektive schimpans! Men en mycket effektiv dam när hon sätter igång. (Du ser väl att det är jag? Jag står lite bredbent för att det gör ont i lårkan att städa i högklackat.)

                                                                                                                                                        Bomber och granater! Nu ser jag ju! Där uppe, på bilden har jag ju mina gröna skor som jag har letat efter så daaaaaaaaaaant, för att tala östgötska. Jag har saknat dem till min grönrutiga kortkorta…


Barfota!

Read Full Post »

Djurkaraktäristik – kan det var en modell att använda sig av när man vill förbättra kommunkationen på ett företag? Det tror forskaren och coachen Philip Runsten på Handelshögskolan.

Tja, att det kan vara som en djurpark på en arbetsplats det vet väl de flesta. Men att verkligen benämna arbetstagare som olika sorters djur får en sorts löjets skimmer över sig, tycker jag.

Men Philip Runsten förklarar:

Ursprunget till modellen är att vi kommunicerar på olika sätt. Olika människor har olika språk, helt enkelt. Att prata i termer av djur och deras egenskaper ger oss ett verktyg för att diskutera skillnader i hur vi fungerar i grupp. […] Vissa utgår från handling, de är lejon. De är känslostyrda och går på instinkt. Ugglan, å andra sidan, är en betraktare. Sådana personer är analytiska, men har ibland svårt att bestämma sig. Den tredje personlighetstypen är St Bernardshunden. Hundtyperna är sociala på jobbet och de anpassar gärna sin egen personlighet efter omgivningen. De fungerar också ofta som gruppens fredsmäklare. Tyvärr tar de inte sällan på sig för mycket arbete i sin strävan att ”offra” sig för gruppen.

Philip Runsten menar att de flesta av oss är en kombination av typerna. Men det som är specifikt för en viss typ förstärks i vissa situationer, till exempel när man känner press och stress:

Under stress flyttar sig de flesta människor. En del kan byta skepnad, men ofta blir man MER av vad man redan är. Ett lejon blir ännu mer lejon: Nu måste vi komma någonstans! Ugglan å andra sidan hanterar sin stress genom logik: Hur löser vi det här?

Philip Runsten tycker att man i stället för att diskutera skillnader i ett pressat läge borde prata om hur man ska hantera olikheterna. Han tycker att djurmetaforen fastnar och är avväpnande. Den gör så att man kan skratta tillsammans åt missförstånd. Slutligen menar Philip Runsten emellertid att våra skillnader behövs.

Det JAG inte tycker behövs är tramsiga modeller för hur man ska klara att samarbeta på en arbetsplats när läget är pressat… Då har man väl rimligtvis inte tid att sitta och flamsa med och åt sina kollegor eller?

Fast, när jag tänker efter så har jag jobbat med råttor, björnar, ankor och en och annat tvestjärt. Om jag nu får dra paralleller till mitt eget, futtiga arbetsliv (23 år långt, bara).


Ett antal sega råttor har i vart fall jag jobbat med i min dar…

Read Full Post »

« Newer Posts