Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘raljera’

Ett inlägg i vilket Tofflan spanar i omvärlden.


Vad passar väl bättre än en spaningstur
i världen utanför så här på måndagen? Ja jag kan tänka mig flera saker som passar bättre, men det jag serverar här och nu är just en sån spaning i världen utanför och inte ett dugg annat!

Pappersgrej m autostradaStrateger sprider titelsjukan. Kurt i Almunge är upprörd över alla strateger som offentliga verksamheter söker. Han trodde att strategier var nånting politiker ägnade sig åt, inte tjänstemän. Och så raljerar han om strategexamen och undrar om ordet har samma värde som bloggare, twittrare, debattör och coach. Han hävdar också att titelsjukan gör att visitkort kräver två rader för att beskriva tjänsten man innehar. Avslutningsvis återberättar han en 30 år gammal anekdot. Alltså jag är benägen att hålla med Kurt när han insinuerar i inledningen att strategerna tycks vara så många och finnas överallt. Vad gäller ordets värde, eller valör, som Kurt kallar det, beror det väl lite på huruvida man är positivt eller negativt inställd till saker och tings utveckling. Utveckling är nämligen bra ibland, trots allt. Visitkort, till exempel, används nog inte främst för att planka in på utställningar idag.

Domkyrkotornet”Kyrkan blir ett slagfält.” Tro det eller ej, men orden kommer varken från vanliga armén eller Frälsningsarmén utan från vår ärkebiskop Anders Wejryd. Han har gjort en par riktigt bra saker, tycker jag. Och nu manar han till ett hyfsat tonläge i sociala medier. Själv vet jag att han tycker att man ska ha ett hyfsat tonläge i mejl också. Man ska inte kränka andra på sin arbetsplats – varken via e-post eller på annat sätt.

Självmord i medierna. Självmord är den tredje vanligaste dödsorsaken bland människor under 25 år i världen. Och nästan en miljon människor tar livet av sig varje år. Vi måste börja våga prata om det här. Självmorden kan inte öka till 1,5 miljoner om året år 2020. Vi måste sätta stopp.

bokSpringsteen bra förebild till manligt läsande. Kulturchefen på Svenska Dagbladet skriver om The Boss, Bruce Springsteen, och sossarnas fäbless för denna arbetarklasshjälte. De tre senaste sossepartiledarna har sinsemellan varit väldigt olika men ett har förenat dem – kärleken till Bruce Springsteen. Och på nåt sätt knyter Kulturchefen ihop detta med symboler och hur man vill uppfattas som politiker samt läsning och bildning. För Bruce Springsteen är nämligen en läsande artist. En läsande manlig artist. En förebild för den läsande mannen, enligt Kulturchefen. Ja jo… Även män med muskler och valkar i händerna läser. Och kvinnor. Jag tror inte barn bryr sig om ifall det är pappa eller mamma som läser. En god förälder, oavsett kön, förmedlar läsningen till sitt barn, oavsett barnets kön punkt slut.

Gränserna för naturtyper förskjuts. Det blir varmare på jorden. För oss här uppe i norr är det kanske rätt OK, men vad händer om det blir ännu varmare i öknen, till exempel? Om knappt hundra år kan en femtedel av all landyta på jorden ha bytt klimatzon. Riskerna för att naturen inte hänger med är stora och kan leda till att vissa djurarter utrotas, till exempel. Andra konsekvenser är att ett varmare klimat gör att man kanske inte kan odla sånt som blir till mat på flera ställen än idag. Bryr du dig om dina efterkommandes framtid?

Fyriån under en broVattnet kan stiga ytterligare. Som Robban Broberg en gång sjöng… ”Vatten, stan är full av vatten…” Fyrisån har stigit över alla breddar. Och värre blir det, kulmen kommer i mitten eller slutet av veckan, enligt SMHI. Men det är inte bara restaurang Tzatziki i centrala Uppsala som drabbas. Det är trafikproblem mellan Uppsala och Stockholm och tågen går med lägre fart genom Knivsta. Och familjen Wennerberg/Lööv en mil norr om Uppsala har blivit hemlösa eftersom deras hus är vattenskadat.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan går tillbaka till sin barndoms linga och raljerar lite halvelakt.


Häromdan påminde Fästmön
mig om en ihopdragning som ofta görs i östgötskan. Till exempel uttalas uttrycket

Gult är fult

mera som

GuRT ä fuRT.

Och då dras alltså R och T ihop till ett tjockt T, som i vanlig svenska när vi säger till exempel

bort

eller

fort

I övrigt talar ju östgötarna sanning när de säger att

GuRT är fuRT.

För gult är ju, som bekant, alltid (nästan, i alla fall) fult.


Livet är kort.

Read Full Post »

Vi fortsätter vår serie med tidningsankor. Även idag hittar vi dem i… lokalblaskan. Igår skapade tidningen en ny stil, Gangman style (det heter Gangnam style…), idag har man svårt att skilja på… öga och gryta.

På förstasidan läste jag om en matblogg, som sades heta Glimten i ögat. Men när jag tittade lite på matlagarnas tischor tyckte jag nog att jag skymtade några andra bokstäver.

Glimten i ögat

På tischorna står det andra bokstäver, men två (2) gånger benämns bloggen Glimten i ögat på förstasidan- så då måste bloggen väl heta det. Eller?


Två
gånger kallas matbloggen Glimten i ögat på förstasidan.
Så då måste den väl heta det. Eller? Njae, det är inte så säkert. Inne i tidningen, när själva reportaget sen kommer i B-delen, har bloggen bytt namn till… Glimten i grytan!

Glimten i grytan

Inne i tidningen heter bloggen Glimten i grytan.


Av detta kan vi åter lära
att allt som står i tidningen inte är sant. Förresten är jag förvånad över att man ger utrymme åt ett reportage om en blogg när en av tidningens medarbetare har raljerat om att bloggerskor bara lägger upp bilder på det de shoppar och skriver vardagsbetraktelser, att bloggare bara är ute efter uppmärksamhet och följare samt att dessa bloggerskor ägnar sig åt att vårda sitt personliga varumärke typ 24-7.


* Det korrekta namnet på matbloggen är Glimten i grytan. Om du klickar på namnet här kommer du dit!


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens läsvärda i lokalblaskan var en krönika signerad Björn Lövenlid. Här raljerar han över hur kändisar gör sig ännu mer kända genom att använda nätet (han menar egentligen sociala medier, tror jag). Som typ när Per Moberg inte skrev

Mästerkockarna

på Fejan utan

Mästerkukarna.

Eller när Pernilla Wahlgren gjorde reklam för sin nya skiva och twittrade om att julbaket går bättre om man sätter på henne samtidigt. Och slutligen Anna Book, som tydligen nyssens bloggade om en hårtova.

Och så rundar han av med att generalisera att ett antal bloggerskor – notera femininformen! – lägger upp bilder på det de shoppar samt skriver korta vardagsbetraktelser.

Det känns lite som om Björn Lövenlid har läst blogginlägget om Varumärken som jag skrev häromdan, i alla fall när man läser sista stycket i hans krönika. Men självfallet länkar han inte till mitt inlägg – det kan man ju inte göra i en platt papperstidning. Läs själv vad han skriver, jag länkar inte heller eftersom krönikan inte finns på nätet:

Björn Lövenlid om nätkändisar

”[…] vårda det personliga varumärket online, varje dag och minut. Lycka till!” Vilken avslutning!


Jag blir mest förvånad
när jag läser sånt här. Varför skulle kändisar inte ta sociala medier till hjälp för att marknadsföra sig? Sociala medier är ju, till skillnad från lokalblaskor och andra medier, gratis och tillgängliga för hela universum, typ – under förutsättning att man äger en pryl med webbläsare och internetuppkoppling.

Lokalblaskan använder ju också nätet, för övrigt. Det är väl så man får upp siffrorna på hur många som nås av/når redaktionellt material från tidningen. För antalet prenumeranter på papperstidningen blir ju färre.

Kanske är det dags för lokalblaskan att vårda sitt personliga varumärke. Bland annat kan man ju kommunicera med de läsare som kommenterar artiklar, ett tips från en bloggare*, bara. Detta är nämligen ett synnerligen enkelt sätt att visa sina läsare respekt.


*Bloggaren Tofflan har bara bloggat sen 2009. Hon är medlem av Svenska Journalistförbundet sen längre tid tillbaka.


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse när jag vaknade villa jag inte kliva ur sängen. Det var länge sen jag kände så, men jag har haft en lite tuff natt. Det började redan igår kväll när jag kände mig

jävligt avsnäst

utan nån anledning. Ja, jag är lättsårad och tog naturligtvis illa vid mig. Vilket drabbade andra som inte hade med saken att göra. Det är bara att konstatera att jag inte orkar med människor ibland. För jag förstår heller inte totala främlingars enorma nyfikenhet på min person. Vad är det i mitt liv som är så intressant???

Sånt där låg jag och funderade på i sängen i morse, medan jag försökte samla min gamla kropp så att den ville samarbeta. Jag vaknade flera gånger under natten med kramper i benen. Vid ett tillfälle vid tretiden hade jag kramp i höger vad och i vänster lår på framsidan medan båda händerna var avdomnade. När man har kramp i fötter och ben vill man inget annat än skutta upp och

dansa.

Men du kanske förstår de problem jag hade att göra just detta när båda benens muskler är förvridna och händerna inte lyder mig. Sen igår har jag också då och då irriterande ryckningar i höger lillfinger. Vilken tur att jag inte spelar piano längre!

Nej, morgonens tankar var verkligen av sten. Huvudet känns tungt och ett lätt illamående skvalpar. Nej, jag åt bara skräp igår kväll som nötter och choklad, men jag drack bara en enda öl.

En blick ut genom fönstret visar en mulen och blåsig dag och jag gissar att regnet hänger i luften. Ingen utflykt, alltså. På nåt vis känns det som om jag har ett större behov att göra saker på helgerna numera. Jag behöver enormt mycket input – men allt som oftast blir det att sitta hemma vid datorn eller städa eller så. Förra helgen försökte vi göra en hel del och det levde jag på i veckan. Men så är det helg igen och allt känns mest trist.

Till sist klev jag upp och glodde igenom lokalblaskan. Bland annat läste jag om Uppcon. Jag fattar inte riktigt hur detta evenemang har kunnat bli så stort att folk tältar på Vaksala torg och klär ut sig i de mest underliga kläder – för att likna japanska seriefigurer. Nä, jag fattar inte och skulle kunna raljera mycket om det, men jag är en tant och tanter begriper väl inte sånt här. För resten ser väl inte Disneys tecknade figurer bättre ut – Kalle Anka, till exempel, har ju inga kläder på sig på underkroppen (pornografi) och Spökplumpen ser ju ut som en kvinna i niqab (hets mot folkgrupp?) Med tanke på det känns det helt rätt att den där serievetaren inte dömdes för barnpornografibrott!

Medan jag satt och förundrades över hur många lediga hus och lägenheter det finns, fastnade mina ögon på två lappar på anslagstavlan. Lappar, som jag borde ha tagit ner för länge sen. Lappar med ord som

kompisar på jobbet

och

saknar dig

på. Nej fy, idag åkte de ner och så kastade jag även detta försök av mina steniga tankar att ikläda mig den berömda O-koftan.

Lappar med ord som uppenbarligen inte betydde nånting för avsändarna.


Jag måste ändå dröja kvar, lite.
Den lilla lappen vidhängde en bukett blommor jag fick efter en operation med efterföljande sjukskrivning och rehabilitering i sex veckor. Det var ju snällt. Det var samma år som pappa hade gått bort, så jag var väldigt sårbar. Den andra lappen kom från en före detta kollega som uppenbarligen inte har tid? lust? att höra av sig längre utan gör det genom andra. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag skulle överlämna en sak och personen i fråga inte hade tid att komma ut på gatan i fem minuter. Sen dess har vi inte träffats.

I samband med min 50-årsdag i april fick jag ett (1) kort från en före detta kollega som skrev att h*n hade blivit så glad när hon hade läst i tidningen att jag numera jobbar där jag jobbar. Detta kort rörde mig till tårar, för i det här fallet vet jag att det var äkta ord. Och det här kortet ska sitta på mitt kylskåp. I evighet amen.

Read Full Post »

Jag skriver om många saker här på bloggen. Försöker variera ämnena. Men det är verkligen inte alltid de inlägg jag tror ska vara kontroversiella som orsakar rabalder, det är inlägg som handlar om till exempel en viss diet eller som igår, en jädra fototävling. Mitt inlägg var ganska neutralt, jag refererade till två artiklar jag hade hittat på nätet och så bjöd jag in läsare att kommentera. Nu ska jag försöka förklara hur jag tänkte och menade. Citaten är direktkopierade och inga stavfel är rättade.

De första åsikter som lämnades var till exempel från Åsa:

Och hur mycket hade det uppmärksamhets om det inte protesterats mot det? Ja, det är farligt att gå på spår. Och människor är korkade nog att följa allt utan att tänka själva. […]

Jag svarade och försökte förklara hur jag tänker när jag menar att bilden är olämplig:

[…] Det är många unga påverkningsbara med suicidtankar som jag tänker på. Om man mår dåligt kan man inte alltid tänka klart och vara rädd om sig. Min övertygelse är också att de flesta kan tänka själva och ta eget ansvar, men alla kan inte det i alla lägen. […]

Särskilt mycket uppmärksamhet tycker jag inte att tävlingen har fått. När jag skrev inlägget igår hittade jag bara två artiklar om den. Dessutom länkade jag till tävlingssidan så att man kunde titta på andra bidrag som var med. Bland dessa såg jag en helt fantastisk bild som jag personligen skulle ha röstat på om jag hade sett den.

Att människor skulle vara korkade, som Åsa skriver, har jag aldrig sagt. Men sårbara människor kan bli påverkade av en sån bild. Det fanns i min närhet en ung vuxen som gick på rälsen och som inte går mer idag. Jag har också haft en manlig vän som i vuxen ålder tog livet av sig på detta sätt. Så om jag ska anklagas för nåt så är det inte för att jag tycker att människor är korkade utan för att bilden påminde mig om sånt som gör ont.

I en annan kommentar skriver Åsa:

[…] Ska du/jag/Lasse/de vi länkar till skriva som vi gör? Någon kan säker skadas av det? […]

Ja, Åsa har säkert rätt. Detta är ytterligare en signal till mig om att jag borde/ska sluta blogga/skriva. För tänk om jag råkar påverkar nån så att den skadas. Det vet jag ju aldrig. Men jag försöker hålla det svarta i de privata inläggen som bara jag själv har lösen till. Samtidigt vet jag ju inte. Och som sagt, detta är ytterligare ett argument för att sluta skriva.

Jag tycker om att fota. Det var nåt jag började med när jag var arbetslös. Bilder fascinerar mig. Men jag fotar ofta det sköna eller det roliga, det som lyckas förföra och tilltala mig. Bilden som vann fototävlingen tilltalar mig inte för den ger mig signaler till svåra minnen. Det gjorde bilden inte först. Jag kände bara instinktivt att jag inte gillade den. När inlägget var publicerat och det kom in kommentarer insåg jag efter ett tag varför: jag påmindes om sånt som gjorde ont.

I ett svar till Åsa skrev jag 

Jag förstår inte hur du orkar gå igång på detta skitinlägg såsom du gör.

Det var jag själv som kallade mitt inlägg för skitinlägg. Jag tyckte som sagt inte att det var så viktigt eller angeläget när jag skrev det. Men sen blev det det. Det jag menade var att jag tycker att jag har skrivit viktigare inlägg – och då har inte en käft reagerat. Eller jo. Vid ett tillfälle var min tillvaro så kaotisk att jag antydde att jag skulle ta livet av mig. Då reagerade en kollega till mig. Dessutom agerade hon. Det glömmer jag aldrig! Från alla andra läsare var det total tystnad.

Åsa tyckte att det var ett konstigt svar hon fick av mig:

[…] Något förvånad över att du ser ett inlägg där du associerar till något av det allvarligaste som finns, självmord bland unga, som ett skitinlögg.[…]

Det jag även menade med skitinlägg är att jag uppenbarligen skriver illa. Jag skriver så illa att folk inte förstår vad jag menar. Och det är illa! Jag jobbar som kommunikatör. Jag borde vara expert! Ytterligare ett skäl att sluta blogga! Jag svarade Åsa

[…] Jag skriver uppenbarligen illa = skitinlägg eftersom folk inte förstår vad jag skriver. Nu tycker jag att du har fått tillräckligt med utrymme att tycka illa om det här inlägget. Du har framfört din åsikt, tack. Nu kan du skriva lite på din egen blogg i stället!

De tre sista meningarna var inte så trevligt formulerade av mig, men jag kände att det var dags att dra ett streck i diskussionen. Vi har uppenbarligen inte samma åsikt. Åsa fick lämna sina åsikter, men jag tyckte och tycker att hon kan utveckla dem på sin egen blogg. Min blogg är inte nån sorts chatt. Jag skriver inlägg, folk kommenterar. Vill man ha nån längre diskussion om ett ämne kan man förslagsvis söka mig på annat sätt eller söka upp ett diskussionsforum som verkligen är ett diskussionsforum.

Lasse var en annan person som lämnade sin åsikt. Han raljerade bland annat över pekpinnar från myndigheter och skrev så här:

[…] En snygg bild, men visst borde flickorna ha gått på en tydligt markerad gångbana, försedda med hjälm, knäskydd och knälånga stövlar (om det skulle komma en orm). Dessutom vore det önskvärt att det tydligare framgick att flickorna kommer att dela ev föräldraledighet exakt 50/50 med barnets far (eller mor om de är lesbiska och får barn genom insemination). […]

Jag tyckte att han tog i ända från knätofsarna knäna och undrade i mitt stilla sinne vad lesbiska och insemination hade med saken att göra. Så jag svarade bara:

Oj så du tar i.

I natt dundrade pranaliving från Australien och undrade när Sverige ska sluta vara en överförmyndarstat. Och skrev bland annat så här:

[…] Javisst det kan vara farligt att gå på en tåg räls. Men det handlade om en foto tävling, med ett tema. Hundra tusentals med barn i olika åldrar travar med säkerhet på tåg räls varje dag utan att vara i omedelbar fara. 99% av dessa vet att det är farligt, barn tar en kalkylerad risk, det allra bästa sättet att lära sig. […]

Jag tänkte för mig själv att vilken nytta har man av lärdomen om det kommer ett tåg och mejar ner en… Pranaliving skrev också:

[…] Sverige har blivit fenomenalt bra på att utrycka sig offentligt om olika saker i ett typiskt fascistiskt manér. Jag flyttade till Australien 2004 och denna Vi-vet-vad-som-är-bäst-för-dig-så-vi-gör-det-olagligt-straffbart mentalitet finns inte här och är precis varför jag flyttade och inte kommer flytta hem igen. Jag älskar Sverige, men inte hur besluttagare rider på paragrafer och ser till att svenskar ser ut som en drös med fjollor. Kunde ju lika gärna vara Kina, Nord Korea. […]

Och då kunde jag ju inte låta bli att bland annat svara

[…]Det måste vara skönt för dig att slippa bo i Sverige. Då slipper du ju bry dig om fototävlingar och överförmynderi. /Fjollan

Men först tackade jag för kommentaren och förklarade min åsikt i frågan. Igen.

Tack för din kommentar! Jag tycker att det är olämpligt att en sån här bild vinner en tävling. Bilden är inte ens den bästa, enligt min åsikt.

Den enda av oss som höll huvudet kallt och klart var Arga Klara, som bland annat kommenterade så här:

Jag tyckte inte om bilden, och jag förstår att Trafikverket reagerar. Konstigt vore det ju annars. Det finns ju folk som inte fattar hur farligt det är […] Men eget ansvar borde ändå smälla högre, och rabaldret kring pristagaren förstår jag inte riktigt.

Men Åsa ville inte ge sig. Hon laddade om och hängde upp sig ordentligt på mig:

Folk=jag? Sanningägaren=du? Antar att du redan blockat mig. Är du verkligen sådan? Konstaterar att jag tagit för mycke utrymme för dig. Första gången, på över 10 år, någon ansett att kommenterar från mig är att ta ett utrymme. […]

Jag svarade att jag med folk inte bara avser Åsa (vem tror Åsa att hon är, ett helt folk?). Som jag skrev längre upp i detta inlägg är det illa om jag skriver så att folk inte förstår eller missförstår det jag skriver. Jag har märkt det ett antal gånger. Däremot har jag aldrig nånsin på den här bloggen uttalat att jag äger sanningen. Jag har gång efter annan påpekat att det är mina åsikter, inte sanningen. Så jag svarade Åsa:

Nej, inte enbart du och nej, det har jag aldrig sagt att jag är, jag framför MINA åsikter på MIN blogg. Och nej. Jag har inte blockat dig. Men du har framfört din åsikt om samma inlägg i flera kommentarer, det räcker nu. Jag tycker att du ibland har en aggressiv ton och sånt hämmar både mig som skribent och andra som vill kommentera. Har jag hört. […] Nu sätter vi punkt här.

För när tonen hårdnar så här tystnar somliga. De vågar inte tycka nånting. Jag får ibland sms och mejl om detta och man ber mig stoppa den aggressiva. Att blockera nån från att kommentera är nåt jag använder i undantagsfall. Det handlar till exempel om personer som vill använda min blogg för att kränka homosexuella, skriver rasistiska kommentarer eller bara kallar mig idiot för att jag har en annan åsikt.

Åsa skriver i en sista kommentar:

Tack Tofflan, kan du då definiera vad som är skitinlägg från din sida, så vi som tänker/känner inte behöver lägga energi på att besvara det. Du är en jättebra person på många sätt som jag ser det! Liksom de jag ser närmast omkring dig! Jag vill jättegärna hitta tillbaka till det. Du är en (mycket) betydelsefull person i mitt nät nätverk, vilket jag tror du är för många, jag håller på att tappa bort dig där, det vill jag inte! Samtidigt har även min acceptansnivå en gräns. Maila mig gärna om du vill ta det privat.

Jag har den största respekt för Åsa och för att hon är vass i såväl åsikter som kommentarer och för att hon är så orädd att framföra dem. Jag blir rörd över att Åsa tycker att jag är en (mycket) betydelsefull person i hennes nät nätverk. Men ibland måste man bara respektera att man har olika åsikter i en fråga. Det har Åsa och jag i den här frågan, i frågan om ett inlägg på en privat blogg om en jädra fototävling i Dalarna. Därför blev mitt sista svar

.

Det kommer inget mejl. Jag har försökt förklara och bena ut här i det här inlägget. På min blogg råder vissa regler. Här är tre av dem:

  1. För det första svarar jag på ALLA kommentarer. Det tillhör allmänt hyfs. Den som har en kommentarsfunktion och inte svarar folk kan lika gärna stänga av.
  2. För det andra tillåter jag ganska långt att man framför sina åsikter. Men åsikterna ska höra till respektive inlägg, man ska hålla sig till ämnet. Annars kan man ringa mig eller mejla eller vad som helst.
  3. För det tredje är det här min blogg, det är mitt vardagsrum i världen. Ingen ska känna sig rädd eller obekväm att vistas här. Och jag bestämmer reglerna här.

Därför, när jag som värdinna säger

Tack för dina synpunkter! Nu låter vi nån annan få komma till tals.

då menar jag det. I en specifik fråga. Vänskapen – IRL eller på nätet – är inte slut för det. Men här på blogggen har jag sista ordet.

Read Full Post »

I eftermiddags blev det så klart att årets Nobelpristagare är en svensk, Tomas Tranströmer. En mycket värdig pristagare, anser jag. Men det tycker förstås inte alla. Plötsligt har Dagens Nyheter, till exempel tyckt att det är lämpligt att diskutera huruvida Tomas Tranströmer är värd priset. Då är det inget snack om låsta kommentarsfunktioner på medias hemsidor… Dubbelmoral, eller?

På radion i bilen hem diskuterade en programledare pristagaren. Han hade aldrig hört talas om Tomas Tranströmer och han tänkte minsann aldrig läsa honom. I stället för ett litteraturpris borde det instiftas ett teknikpris. Eh… ett teknikpris? Teknik – bygger inte de flesta andra prisen på olika sorts teknik och naturvetenskap? Vad är det för fel med ett pris i ren humaniora? Jo, resonerade den unge radiomannen med salvelsefull stämma,

författare har ju liksom inte gjort nånting för världen!

Behöver jag säga att jag bytte kanal och starkt överväger att sluta lyssna på Bandit..? Musiken är helt OK, men puckona där emellan…

Häromdan var det rolighetsminister Betnér som ondgjorde sig över Marcus Birro. Du minns väl Marcus Birros utspel om att han tänkte aspirera som kandidat till partiledarposten hos Kristdemokraterna – och sen slutade han aspirera men blev ändå av med programledarposten på TV4. Då satt Magnus Betnér och raljerade över hur lättkränkt Marcus Birro är och undrade vad han Birro tänkte sluta göra nu:

För han slutar ju alltid med nånting – blogga eller twittra eller så – när han blir kränkt. Eller också flyr han utomlands.

Samme Betnér tog några timmar senare ställning för Marcus Birro. Kan nån fatta? Snacka om att vända kappan efter vinden! Men det var det ju för övrigt inte bara Magnus Betnér som gjorde…

Jag menar inte att man ska vara rigid och inte kunna ändra åsikt, men att ena stunden sitta och raljera en längre stund i radion om Marcus Birro – och sen tycka synd om honom för att TV4 är så taskiga… Det är lite konstigt för mig…

Vad tycker jag då?

  • Tomas Tranströmer är en mycket värdig Nobelpristagare, det skrev jag redan inledningsvis.
  • Dagens Nyheters diskussion om Tomas Tranströmers värdighet känns dubbelmoralisk med tanke på att media nyligen diskuterat kommentarsfunktionens vara eller inte vara. För att inte tala om hur ovärdig diskussionen känns…
  • Magnus Betnér… ja, jag begriper mig inte på honom. Kappvändare? Vindfågare? Rolig? Eller?
  • Marcus Birro. Duktig skribent, jag älskar hans krönikor. Men lättkränkt, som en liten pojke. Och lite får man nog tåla när man har åsikter. (Jag gissar att jag får en massa skit för det här inlägget, till exempel. Fast jag tänker inte sluta blogga för det. Inte just nu, i alla fall och inte av det skälet.)
  • TV4. Jag tycker att man gjorde rätt. Låt oss åtminstone få tro att programledarna är partipolitiskt obundna. Tyvärr är ju Marcus Birrot bränd nu då, eftersom han hade planer på en politisk karriär och berättade öppet om dem.

För att det här inlägget inte ska sluta i en negativ ton kommer här min favoritdikt av Tomas Tranströmer, C dur:

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.

En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

Read Full Post »

Ja… ehum… 😳 Rubriken är alltså titeln på den bok jag just läst, Men vi knullar ju ändå inte, av Ann Söderlund. Jag fick den av min frissa härom veckan när jag var och klippte mig. Frissan – och fler med henne – har uppgett att de inte pallade med att läsa (ut) den här lilla pocketboken. Och när folk är så negativa blir en sån som jag nyfiken. Nu är boken läst – och jag har garvat! Tack, Mona!!!


Jag har fått garva åt denna!

                                                                                                                                                               Ärligt talat brukar jag inte gilla småbarnsmammors kåserande texter om vardagen. Jag brukar inte gilla nånting med texterna och innehållet. Totalt ointressant för mig. Och ofta har jag frågat mig:

Varför raljerar de så över sina ungar och sin respektive? Är inte det här ett liv de har valt själv, liksom? Vem har tvingat dem?

Ann Söderlunds texter är mera krönikor över vardagen. Visst, man och barn finns där, men det som skiljer Ann Söderlund från andra skrivande småbarnsmammor är att hon inte förnekar att hon har ett annat liv, vuxenlivet. Och det är just detta som gör att hennes texter blir roliga.

Jag la ut ett citat här på bloggen häromdan som jag tyckte var roligt. Här är ett annat som jag tycker är ganska tänkvärt också:

[…] Det blir alltså inte bättre med åren. Det finns alltid saker att ångra. Och vem, ursäkta som frågar, är det förresten som har bestämt att jag måste vara en muntergök dygnets alla timmar? Finns det en lag? […]

Jag skulle också vilja citera den text som handlar om hur det är att vakna upp med ett djungelvrål i rumpan, men den är alldeles för lång. I stället tycker jag att du ska läsa den här boken – förutsatt att du är på rätt humör och att du vill skratta.

Ska jag ha några invändningar mot boken är det att det är vanskligt att samla så här många roliga texter i en bok. Det blir sällan bra. Det blir för mycket. Därför tror jag att texterna hade varit roligare att läsa var för sig, lite här och var, i diverse tidskrifter. Vidare förekommer ganska många…

fula ord 😳

och en del språkliga tautologier som jag retar mig på. Och att stava fel på inte bara en utan två kända personers namn är inte så lyckat. Det verkar lite… obildat. Men jag ger den här boken medelbetyg för jag skrattade högt flera gånger!

Read Full Post »

I torsdags var det ju säsongspremiär för litteraturprogrammet Babel på SvT 2. Det var också premiär för Eva Beckman som programledare. Tyvärr kommer Daniel Sjölin tillbaka som programledare om ett par veckor. Förväntansfull bänkade jag mig i bäste fåtöljen för att avnjuta en inspelad version av programmet – inspelningsbar DVD-hårddisk = halleluja!

Första gästen i studion var Åsa Moberg, författare och journalist. På 1980-talet tog författandet över. Det blev en hel del självbiografiskt, så också denna hennes nyutkomna bok, Kärleken i Julia Anderssons liv. Men boken skrevs redan för 40 år sen.


En bok som skrevs redan på 1970-talet och som handlar om socialdemokratin och Åsa Mobergs kärleksaffärer.

                                                                                                                                                       Åsa Moberg satt i studion och berättade fnittrande om sin affär med Harry Schein. Hon såg ut som en liten fru Drak-Ulla med sina vassa och prominenta tänder. Men Åsa Moberg är onekligen mycket intressant! Eva Beckman intervjuade på ett lysande sätt! Och fick Åsa Moberg att gråta – över gammalt beröm!!!

Tramskonceptet den här säsongen är att skicka ut elva författare till elva platser i Sverige för att skriva om landet. Först ut var Björn Ranelid. Björn Ranelid bevistade Hornsgatans puckel och pratade och diktade om råttor soch gengångare och ord.

Jan Guillou var nästa studiogäst. Långhårig och kortarmad satt han och raljerade i vanlig stil och pratade enbart om sig själv.

Nästa inslag handlade om Kristian Lundberg, som förlorade allt på grund av en skatteskuld, men som återkom och skrev en bok om sina upplevelser i Malmö hamn, Yarden (2009). Nu har han skrivit en fortsättning, Och allt skall vara kärlek.


En bok om att förlora allt – och att jobba i Malmö hamn.

                                                                                                                                                         Nästa studiomoment var att diskutera det faktum, enligt Eva Beckman, att allt ska ha en berättelse. Debattörer var Jan Guillou, Lena Andersson och Claes de Faire. Den sistnämnde menade att ordet berättelse är ett modeord, något som ska bekräfta reklamen. Jan Guillou ansåg att berättelse är en felöversättning från engelska och att det som avses är image eller ideologi. Lena Andersson satt som en grå mus och försökte försvara att hon använt ordet berättelse i en debattartikel om sossarna.

Jean M. Auel har just gett ut den sjätte och sista delen i sin tegelstensserie om stenåldern. Boken kommer ut på svenska nästa vecka. Nästa reportage blev ett besök i denna amerikanska, inte som jag trott australiensiska, författares hem. Ett otroligt vackert hem, fyllt av böcker och tavlor. En fantastisk kvinna, fembarnsmor utan några särskilda kunskaper om stenåldern, som skrev riktiga bestsellers på 1980-talet.

Veckans lästips, långa bokserier, blev:
Jan Guillou: Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström
Claes de Faire: Bo Baldersons böcker
Åsa Moberg: Cora Sandels Alberte-svit

Read Full Post »

« Newer Posts