Vad gör man inte för att få upp värmen..?

Ett inlägg om den svåra sjukdomen Förkylning och hur en sjukling försöker bli varm.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Undertråden är Djävulens påfund!

Men eftersom jag är Sjuk idag och ett av symtomen är att jag fryser, bestämde jag mig för en upphettande närkamp med sagda tråd. Det vill säga, jag skulle ge mig på att laga mitt överkast, som var trasigt på två ställen, samt favoritjeansen – med hjälp av symaskinen.

När jag använder min symaskin vet jag att jag blir varm. Jag blir varm för att jag blir så arg och frustrerad.

Särskilt varm blev jag nu emellertid inte idag, men som vanligt ilsk. Och jag tror inte att min gamla syfröken Greta-Lischa Schtener skulle godkänna en sån här lagning! Kolla vecket liksom… Överkastet var nämligen ursprungligen två enkelsängsöverkast. Dessa syddes samman av en betydligt mer sykunnig hand än min på bronsåldern. Med åren har tidens tand gnagt på sömmen så att den hade spruckit. Fast nu är den lagad och sydd. Knöligt sydd. Det blev ett skitfult veck. Men det skiter jag i, för vem f*n ska upp i min säng och närskåda mitt överkast?

När jag ändå var igång passade jag på att laga en kant nedtill också. Där hade tidens tand inte bara gnagt utan tuggat ett rejält hål. Tyget är alldeles mört där, söm (<= = östgötska för ordet som) en säger i Östergyllen. Det blev inte heller så särskilt snyggt, men det blev helt. Och rakt.

Och eftersom symaskinen nu var framsläpad – det i sig höll på att ta livet av mig, själva släpandet, alltså – passade jag på att laga favoritjeansen. Snitsade till det hela genom att göra ett eget, intressant (!) mönster när jag sydde. Nåja, ingen ska glo mig nära i skrevet när jeansen är på, har jag tänkt. (Oh my God! Jag HÖR faktiskt Greta-Lischa vända sig i sin grav…)

Efter allt jobb och slit kan jag inte påstå att jag blev särskilt mycket varmare. Däremot argare och mer frustrerad, förstås. Jag känner mig helt slut i rutan. Blotta tanken på att försöka hasa över till Tokerian för att inhandla nån form av ätbar materia som fixar till sig själv till middag känns övermäktig. Får nog vila en stund. En lååång stund. På kökssoffan. Och begrunda det svinn som man ju faktiskt får räkna med när man syr medelst maskin. Skit samma, nu har jag ett helt överkast och hela favoritjeans! Who cares, liksom?!

Konstaterande: Fyra yrken jag aldrig skulle kunna tänka mig att bli:

1. Gynekolog
2. Barnmorska
3. Tandläkare
4. Syfröken

Livet är kort.

Read Full Post »

Inga nyårslöften, men delmål för året

Nej, några nyårslöften avger jag inte, det har jag aldrig gjort! Jag är till exempel tjock och tjock lär jag alltid vara – mer eller mindre – men röker gör jag inte. Så vad finns kvar? Att bli en bättre människa – men det låter ju hur patetiskt och grandiost som helst.

Men jag har några delmål för året. Och ett är att bli bättre på att tala om  för nära och kära hur viktiga de är, hur mycket jag tycker om dem och hur bra de är – när de förtjänar det. Det får inte bli sliskigt och falskt!

I kväll blev min tejpade mobil knäpp. Ja, jag vet, jag fick ju en likadan telefon i höstas så jag borde ha bytt ut den för länge sen. Men det tar ju liksom lite tid att plocka över alla prylar som inte ligger på sim-kortet och ladda ner inställningar. Och när mobilen lägger av och vägrar ladda närmare klockan 22.30 en nyårsafton, när det messas som 17, blir man rätt less och förbannar sig själv. Jag insåg att jag skulle få svårt att skicka vart och ett av ”barnen” ett nyårs-sms och att jag kanske inte skulle kunna ringa Fästmön vid tolvslaget! Men efter några svordomar och lite tankearbete testade jag att byta ut batteriet och bakstycket till dem på den bättre mobilen och försöka ladda igen. Till sist lyckades jag – tror jag. Och alla de stora barnen fick var sitt personligt nyårs-sms, som alltid och jag kunde ringa Anna, som var ute med Elias och Linn och tittade på raketer, vid tolvslaget. Lycka!

En gammal bild på kvartetten.

När det gäller ”barnen” skulle jag vilja berätta för ”ALLA” hur duktiga de är alla fyra – var och en på sitt sätt! Johan jobbar stenhårt för några futtiga kronor och förhoppningen är att han så småningom får en fast tjänst med riktig lön. Linn har fixat jobb på egen hand. Det verkar också ganska slitsamt, men hon sköter det lika bra och plikttroget som sin storebror. Frida har i rask takt tagit två betyg mot slutet av terminen och fortsätter hon på den vägen går det bara framåt så att hon slutligen kan välja det hon verkligen vill ägna sig åt. Och Elias, vars fröken åtskilliga gånger har sagt är ett författarämne, växer så det knakar och lär sig saker så fort att man inte hänger med. För tillfället är det engelska. Vilken kvartett, va?!

För övrigt är ett av mina andra delmål att bli mildare. Jag måste bli lika snäll som mina ögon lovar att jag är – det sa Magnus mamma när vi träffades. Jag måste sluta gå omkring och vara arg och bitter och besviken – för det ändrar ingenting. Därmed inte sagt att jag tänker bli mesig och undfallande – det blir jag aldrig!

På tal om snäll… Jag har nog bara nämnt att mammakusinen Barbro hade med sig urgott fikabröd och en amaryllis. Det jag inte berättade var att hon dessutom plockade upp blåbär, lingonsylt, morellsylt och en burk torkad svamp på min diskbänk. Tänk, så snäll vill jag också bli!

Nu är timmen sen – eller tidig – beroende lite på hur man ser det. Folk har bränt en massa pengar i afton på raketer, men nyårsraketerna tystnade nästan helt redan vid halv ett. Jag ska läsa några sidor ur Annika Östbergs bok, en bok som jag redan efter 13 sidor insåg att jag älskar! Hennes språk är vidunderligt – både vackert och så rakt på sak att man känner att man då och då måste sätta sig ner i tanken och försöka ta in det hon skriver. Till och med bokens formgivning är så tilltalande och så rätt att man blir alldeles, alldeles tagen! Vilken fin julklapp jag fick av min mamma!!!

Den här boken förändrar mitt liv!

Read Full Post »