Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rå’

Ett inlägg om en bok.


 

FällanFörfattaren Unni Drougge är ganska… speciell. Kontroversiell, i många sammanhang. Självutlämnande, framför allt. Trilogin om skandaljournalisten Berit Hård kan en läsa på många sätt. Jag har i vart fall läst ut den tredje och avslutande delen, Fällan.

Den här gången får Sveriges populäraste bloggerska ansiktet förstört när hon ska göra en skönhetsbehandling. Men först är hon på en fest där Berit Hård blir barnmorska när Kissie föder sin dotter. Katastroferna lär inte vänta på sig. Inte nog med att Kissies ansikte är förstört – nån kidnappar hennes nyfödda dotter. Och av nån anledning dras Berit Hård in i det hela igen. På uppdrag av en vän far hon ner till Thailand. Men frågan är om hon inte själv har gått i en fälla. Det tror i vart fall hennes nye kille Benke.

Berit Hård är en underbar antihjältinna! Jag älskar den småfeta, halvgamla journalisten. Hon som lever på snabbmat och drar hem karlar på snabbligg. Men trots att hon rör sig i en värld full av både alkohol och droger är hon klarsynt och har som både drivkraft och mål att göra ett bra jobb. Dessutom är jag säker på att hon har lånat ett och annat drag av sin författare.

Och så bara älskar jag humorn i Berit Hård-böckerna. Den är rå och drastisk. I Fällan får vi läsare till exempel prov på hur obildade bloggerskor skriver (de stavar till exempel inte så bra) och om vad. Jag viker mig dubbel i skrattkramp flera gånger.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Väster om friheten

I julklapp förra året fick jag av vännen FEM den andra delen i en trilogi av Thomas Engström. Men självklart måste en ju läsa den första delen först! Därför passade jag på när cdon gav mig bra namnsdagsrabatt i somras och köpte Väster om friheten. Alldeles nyssens slog jag ihop pärmarna till denna deckare som utspelar sig i Berlin.

Huvudperson är Ludwig Licht, en före detta Stasi-anställd. Nu är han konsult åt CIA. Som sådan blir han anlitad när tre amerikaner har avrättats i Marrakech. Morden har inte offentliggjorts, men en vecka senare kontaktar en kvinna den amerikanska ambassaden i Berlin. Hon säger att hon har uppgifter om morden och en väldigt speciell och eftertraktad lista över eftersökta män. Ludwig Licht får i uppdrag att skydda kvinnan och komma över listan.

Jaa… vad ska en säga om detta? År 2013 blev Thomas Engström utsedd till årets deckardebutant av Svenska Deckarakademin. Själv känner jag mig ganska kallsinnig. Det här är en typ av rå och svart thriller som inte alls har deckargåtans raffinemang. Här är det bara spioner och blodigt och väldigt osäkert vem som är fiende och vem som är vän, typ en fortsättning på det kalla kriget. Förhoppningsvis blir tvåan bättre.

Toffelomdömet hamnar på medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

NirvanaprojektetPå torsdagskvällen, före Antikrundan, läste jag ut den allra sista julklappsboken från förra året. Fästmön hade köpt de två första delarna i Stefan Tegenfalks serie om poliserna Walter Gröhn och Jonna de Brugge. Nu när jag har läst den andra, Nirvanaprojektet, måste jag ju beställa delen som avslutar trilogin – och den fjärde boken!

Andra delen handlar om personen bakom morden i del ett. Den man som blev kidnappad i slutet av första delen. Han hålls fången och hans fångvaktare torterar honom för att få honom att avslöja hemligheten bakom drogen han varit med och uppfunnit. Walter Gröhn och Jonna de Brugge gissar snart att mannen hålls gömd. Ganska snart gissar de också att det finns en läcka på polishuset. Som vanligt är det en jakt mot tiden. Och rått och blodigt också, för den delen.

Spännande och otäck är även denna andra del. När jag väl kommer in i den får jag svårt att lägga den ifrån mig. I början tycker jag att den är lite seg, men det tar sig när ungefär hälften återstår. Lite irriterar jag mig också på en del grammatiska fel, typ som när det står hans, fast det borde stå sin.

Toffelomdömet blir högt. Och jag ska genast leta efter nästa del!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett promenadinlägg.


 

Mitt bråck har bråkat med mig i några dar, men jag hade bestämt mig för en promenad idag och nu är i alla fall mina kinder röda. Jag mår inte sämre, jag mår inte bättre. Hälsporrarna var snälla mot mig. Det var bara vädret som var lite… tveksamt. En spegling av mitt inre, kanske..?

Mörka moln på himlen

Mörka moln på himlen, men ljuset vill fram!


Jag gick i gamla spår. 
Mindes en vänskap, en kärlek, ett barn… Såg en vuxen som framförde en barnvagn på ett sätt jag aldrig tidigare sett. Det såg lite… farligt ut.

En liten brun hund blev klappad av mig medan den nosade på mitt byxben. Husse var vänlig och en äkta hundmänniska. Han talade så varmt om sin lille följeslagare, en yngling om tre år (det vill säga 21 människoår).

Utanför en förskola lekte ett ensamt barn som lät som tio med en plåtburk. Självklart skramlar man så högt för att låtsas att man inte är ensam! Jag vet, jag, barnet mitt…

Nu har jag tagit nya vägar i mitt liv. Jag vill fortsätta gå och leva och inte vara rädd för dödshot. Döden i sig är inte skrämmande. Jag har vaknat med den. Nej, det är ondskan bakom orden. Den gemena, råa ondskan som lyser igenom.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min yngsta bonusdotter.


 

Du ska veta att jag tvekade länge med att skriva det här inlägget. Jag älskar alla mina fyra bonusbarn, men jag är inte deras förälder och lägger mig inte i deras liv om de inte ber om det. Alla fyra barnen har en mamma och en pappa som i mina ögon gör ett gott arbete som föräldrar. Sen snart sju år tillbaka finns jag i deras liv som extra vuxen. Det har nog inte alltid varit så lätt.

Mina bonusbarn 2009

Mina bonusbarn 2009


Tre av bonusbarnen
var i tonåren när vi träffades första gången. En jobbig tid för alla, tonåren. Det händer ju så mycket saker både i och utanför kroppen! Kompisar är viktigare än familjen. Frigörelsen från mamma och pappa är ett faktum.

Frida på skolavslutningen 2009

Frida på skolavslutningen 2009.

Frida var nyss fyllda 13 år när vi sågs den där första gången. Jag var livrädd. Killarna hade jag träffat först och Johan, som var äldst, var helt OK med att jag kom på besök. Elias, som var minst, tyckte att jag var en rolig lektant som kom då och då för att främst umgås med honom. Och fika. Men tjejerna… Det var riktigt, riktigt tufft – för oss alla. Särskilt som vissa personer hade spridit rykten och förtal om min person till deras pappa – som givetvis undrade vad det var för människa som nu plötsligt skulle börja umgås med hans barn.

Men i min nya familj finns inga korkade personer. Alla är tänkande individer och som sådana väljer de att ha egna åsikter och fatta egna beslut. Äldsta bonusdottern Linn och jag hade ett bra samtal och dessutom lyckades jag få bort några besvärliga fläckar från hennes favoritbyxor. Sen var vi kompisar! Ungefär. (Riktigt så enkelt var det inte, men…)

Frida då? Yngsta bonusdottern. Vem var hon? Det slog mig tämligen omgående vilken klipsk tjej hon var! Vilken otroligt rolig humor hon hade! Bara det att hon körde med sina ironiska, torra och ganska råa skämt… Som en vuxen, som på min nivå.

Sen fanns det sidor hos Frida som var… annorlunda. Fast det visste jag inte nåt om och jag kunde inte se det själv. Hon var som vilken tjurig tonårstjej som helst. Men hon gick i särskola, fick jag veta. Jag fattade… ingenting.

Så småningom, när jag kom in i familjen, såg jag de där annorlunda sidorna. Det var sidor som inte var så annorlunda i mina ögon. Jag har alltid upplevt Frida som en person med extremt hög integritet. Hon har aldrig varit särskilt fysisk. Jag är likadan. Är det konstigt, det? Men det jag framför allt såg var att Frida inte mådde bra. Under de två sista åren i grundskolan var det tufft. Vi pratade en del då, jag och Frida, och jag fick känslan av att hon inte trivdes. Hon läste engelska i en ”vanlig” klass och var bäst i den. Men eleverna i den klassen var inte särskilt snälla mot Frida.

Frida rätt nöjd student

Frida tog studenten den 5 juni 2013. Men hon fick inte betyg i alla ämnen.

Under vårterminen i nian mådde Frida dåligt. En skolpsykolog kopplades in. Först då, när hennes skolgång var så gott som klar, fick vi alla svart på vitt att Frida inte alls hörde hemma i särskolan. Hon gjorde tester som visade att hon var normal-begåvad, men också tester som visade annor-lunda resultat inom vissa områden. Hon fick dia-gnosen Asperger. Utveck-lingsstörd var hon inte.

Nio år i grundsärskola gjorde att Frida inte var behörig att söka vanligt gymnasium. Hon började så småningom Sisyfosarbetet med att försöka läsa in grundskolekompetens i de huvudämnen hon behövde för att kunna läsa vidare. Det var oerhört kämpigt. Inte underlättade det heller att reglerna ändrades under resans gång. I stället för att läsa in sex eller åtta ämnen var det plötsligt tolv som gällde. Och det var ju faktiskt övermäktigt.

Hur Fridas föräldrar känner är en annan sida av myntet. Säkerligen är det många tankar som far igenom dem. Tankar om de hade kunnat agera på något annat sätt än de gjorde. Men de valde att tro på skolan som inte ville utreda Frida senare, när hon gått i särskolan ett tag. För det var ju i skolan de så kallade experterna fanns. Eller..?

Jag vet inte vad Frida vill, ska och kan göra med sitt liv. Hon är otroligt modig som har anmält sin skola till Skolinspektionen. Att få igen grundskolan och det skollivet går naturligtvis inte. Att få kompetens till att söka högre utbildningar verkar också svårt.

Men hon kan få upprättelse. Hon kan få svart på vitt även från skolan att hon har varit felplacerad. Hon kan få en ursäkt. Jag tror – fast jag vet förstås inte! – att det är främst det Frida vill ha. Sen får vi som finns runt omkring henne stötta henne vidare i sitt unga vuxenliv.


Frida har inte läst den här texten, men hon har gett sitt medgivande att jag skriver om henne och hennes anmälan till Skolinspektionen.

 

Här kan du läsa vad Fridas pappa skriver om Fridas anmälan till Skolinspektionen.

Här kan du lyssna på Frida när hon själv berättar för Radio Uppland om sin anmälan.

Här kan du läsa vad SvT Uppland skriver på nätet om Frida.

Här kan du läsa vad Upsala Nya Tidning skriver på nätet om Frida.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett typiskt vardagsinlägg, signerat Tofflan.


Plötsligt blev det måndag igen.
Morgonen har tvekat vad gäller vädret. Jag har då tittat ut genom arbetsrumsfönstret hemma. När jag tittar på mobilappen visar den strålande sol. Nåja. Det var tufft i alla fall att kliva upp idag. Ett skäl till det är ju att Fästmön kunde ligga kvar – hennes semester har härmed inletts! Och om jag är ärlig skulle jag helst vilja stanna hemma med henne.  I morse var jag så trött och zombieaktig att jag hällde min Pro viva svartvinbär i senapsmuggen kaffemuggen – med kaffe i… Men jag får glädja mig åt att det är en kort arbetsvecka. På fredag är jag ju ledig eftersom det är midsommar.

Tänd midsommarstång
På fredag sätts den här fram på ballebordet*.


Vad gäller midsommar
har vi inga större planer. Vädret avgör en del, men vi har pratat om att nicka pick på dan och äta sill till kvällen. Det är väl till kvällen man behöver få en snaps i kroppen så att man inte fryser. Den svenska sommaren är här, men den är kort och kvällarna råa och myggiga.

Annars går jag mest och drömmer om semester. Jag är rejält trött och sliten efter ett tufft år med lilla c, operation, extremt kort sjukskrivning, korta besked om jobbförlängningar och jobbjobbjobb på minst heltid. Därutöver mamma, som var hos mig i påskas i tio dagar, men som jag ändå hela tiden har dåligt samvete för. Och för Anna, som jag vill tillbringa mer tid med. Och för Uppsalanyheter.se som jag vill skriva mer för. Jag har ett par nya artikelidéer, förresten. Skälet till att jag ligger lågt med dem är att jag måste fokusera på jobb som ger inkomst den här veckan. Idag ska jag ta mig i kragen och ringa för att höra om det finns nåt besked på ett ställe att få. Och i morgon får jag antingen en telefonsignal eller tystnad om jobbet jag intervjuades för i torsdags. Går jag vidare blir det intervju nu på torsdag. Kroppen är alltså på mer än högsta beredskap – högsta beredskap har den varit inställd på så länge att jag snart inte vet nåt annat läge.

oväder på gång
Oväder eller inte? Kroppen är på mer än högsta beredskap.


Jag tror att den här veckan
 blir antingen väldigt hektisk eller väldigt lugn på jobbet. Folk vill göra klart inför semestern och några har redan dragit. Ett besked om framtiden här på institutionerna har jag blivit utlovad före juni månads utgång. Det tror jag när jag hör! Och hör jag inget blir jag ju automatiskt förlängd en månad till eftersom arbetsgivaren har uppsägningstid. Var det nån som trodde att mitt liv var lätt och okomplicerat? För en planerare som jag själv är det tungt och svårt att inte kunna planera långsiktigt. Hittills har det handlat om att jag har kunnat planera en eller två månader framåt i tiden. Nu kan jag inte ens planera nästa vecka.

När har du semester, du avundsvärda, och vad ska du hitta på då???


*ballebordet = balkongbordet


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse på väg till jobbet noterade jag plötsligt hur grönt det hade blivit runt omkring. Det känns som om jag är lite dålig på att se årstidsväxlingarna numera. Jag är alltför sällan utomhus och jag fotar mer och mer sällan.

Idag blev det en impromtu-lunch med den roliga, ironiska ”Lisbeth” från fakulteten. Är det nån jag saknar därifrån så är det hon! För vi har verkligen samma sorts humor – det vill säga ganska rå och ofta väldigt svart. När man har lärt känna ”Lisbeth” inser man mer och mer att den här människan är ju bara så jävla kul och smart.

På vägen tillbaka till jobbet kunde jag inte låta bli att hänföras av dess blommor mot en av husväggarna. Jag får nog lov att omvärdera gult – i alla fall i vissa sammanhang…

Ibland är gult faktiskt inte fult…

 

Read Full Post »

Older Posts »