Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘psykiatriker’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Igår kväll visade SvT den andra delen av tre i serien Mina två liv. Ann Heberlein är lysande som programledare, intervjuare och ciceron. Hon har verkligen lyckats få till möten med intressanta personer. Den här gången fick vi tittare möta en programledare, en journalist, en konstnär och en psykiatriker. Vidare fick vi en glimt av en teaterföreställning, baserad på Anna Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Mina två liv

Andra delen av dokumentärserien Mina två liv gick igår kväll. I totalt tre delar får vi tittare höra och se människor om livet med bipolär sjukdom.


Ann Heberlein har,
som jag nämnde i det jag skrev om förra programmetsjälv sjukdomen bipolaritet. Ibland är hon manisk, nåt som sen följs av en period med svår depression. I den här andra delen av tre bjuder hon på spännande möten, men också på sig själv och sina egna erfarenheter. Sjukdomen finns i hennes släkt och en faster till henne tvingades till abort och tvångssteriliserades därefter på grund av att hon ansågs för sjuk för att ha barn.

Vidare berättar Ann Heberlein på SvT:s webbplats om hur dåligt hon mådde medan serien spelades in. Men kampen mot den dagliga ångesten syns inte på TV. I rutan framstår både Ann Heberlein och dem hon möter som välfungerande individer. Och det kanske är det som bidrar en del till dilemmat och skammen kring psykisk sjukdom. Alla vill väl vara välfungerande och framför allt normala individer..?

Lite publikfriande kan det tyckas vara att ta med riktiga kändisar i ett sånt här program. När Filip Hammar dyker upp blir jag aningen besviken – han är egentligen inte utredd för sjukdomen utan har fått höra av en amerikansk läkare att han kan vara bipolär. Men när han sen berättar finns det förstås ett och annat som tyder på att läkarens utslängda ord kan vara sanna. Filip Hammar säger bland annat i programmet:

[…] Jag kan vakna klockan sex och känna mig kanon, sedan när jag rostat min första macka och det kanske gått tolv minuter, då mår jag skitdåligt […]

Aningen intresserantare – om man nu kan gradera människor så – var mötet med konstnären Fia Backlund i USA. Fia Backlund fick riktiga psykoser i sena tonåren. Sen dess har hon medicinerat, men på senare år har hon valt att sluta med läkemedel. Hon fick hjälp att trappa ner. Vidare ägnar hon sig åt en, totalt sett, sundare livsstil som inkluderar träning och vettig kost. Fia Backlund blir därmed beviset för att medicin inte alltid är det bästa och rätta för alla.

Journalisten Kristofer Andersson är den jag som tittare kommer minst nära. Han skriver och driver ett modemagasin. Och just mode har blivit hans räddning, eftersom det handlar om så mycket yta. Han säger:

[…] Yta kan bli det som räddar liv, därför att du får en rustning mot livet. Mode transformerar människor, från att vara den aparta till att bli drottningen eller kungen. […]

Psykiatrikern Simon Kyaga berättade om sin intressanta forskning kring sambandet mellan bipolär sjukdom och kreativitet. Han menar att det finns ett påvisat samband mellan kreativa yrken och personer som har sjukdomen. Och även om bipolär sjukdom är en funktionsnedsättning ser man också ökad kreativitet och ledarskap bland de sjuka. Det sägs ju, för övrigt, att många historiska framstående personer har haft bipolär sjukdom…

Nästa vecka visas det tredje och sista avsnittet. Självklart tittar jag då! Det här är mycket intressanta program som ger mig nya kunskaper om hur personer med diagnosen bipolär sjukdom fungerar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Den som dräper Forntidens skuggaTrettondagsafton och måndag och inte mycket sevärt på TV. Vi lyckades i alla fall hitta en dansk film på TV 4, Den som dräper: Forntidens skugga (2011). Den som dräper har tidigare gått som TV-serie – en lååång sån. Nu var det dags för en film. Fästmön och jag la oss i var sin soffa och försökte titta de stunder vi var vakna.

Filmens huvudperson är psykiatrikern Thomas Schaeffer vid polisen – han som är polis Thomas i Morden i Sandhamn. Nu har han återförenats med sin fru och sitt barn och de har bestämt sig för att köpa ett nytt hus och börja ett nytt liv. Men de sista dagarna på Thomas gamla jobb vid polisen sker några märkliga mord på en buss och Thomas kan inte låta bli att nysta i det. Hans nystande leder fram till en patient och gamla mord – alla av den otäcka sorten. Så inträffar ytterligare nutida mord. Dessutom blir både Thomas och hans familj utsatta.

En riktigt ruskig film är detta. Vi hade med andra ord tur som hittade nåt som i alla fall jag kunde hålla mig vaken igenom. Slutet var kanske inte det jag hade hoppats på, men gissningsvis har Thomas gått tillbaka till sin roll som enbart polis på Sandhamn. Lite lustigt var det att höra skådespelaren prata danska.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det var inte alls meningen att vi skulle sitta uppe halva natten igår. Men vi fastnade båda två vid filmen Don’t say a word (2001) på SvT1. Fästmön hade sett den förut, jag känner igen delar av den, så jag har väl också sett den. Hur som helst, vi fastnade och fick ett par läskiga timmar.

Dont say a word

Lite missvisande titel, men annars så…


Michael Douglas spelar, för övrigt lysande, en psykiatriker
med en liten dotter och fru. Frun har brutit benet och är sängbunden i nån sorts märklig metallställning. En dag inträffar det mest fruktansvärda: nån tar sig in i deras hem under natten och kidnappar dottern. Dessvärre är det ingen vanlig kidnappning, för gärningsmännen vill inte ha pengar. I stället vill de att psykiatrikern lockar ur en ung patient några siffror. Siffror, som ska leda dem till rikedom…

Det här blir en katt-och-råtta-lek. Fadern ska under tidspress försöka locka ur en psykiskt sjuk människa nånting som hon har ägnat flera år åt att förtränga. Ska jag vara lite kritisk tycker jag att det går väldigt lätt för honom att få den unga tjejens tillit. Det känns inte riktigt trovärdigt. Lite missvisande tycker jag också att titeln på filmen är. Det är ju just motsatsen alla inblandade önskar att den unga patienten ska göra.

Men det blir ett högt betyg, för den här filmen var riktigt otäck och spännande!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Alltså, hur jag än försöker att hitta positiva ämnen att skriva om och att försöka vara mer positiv rent allmänt, så går det liksom inte. Det händer så mycket knäppt i vår omvärld att man baxnar…

 

 

Read Full Post »

Sharon Stone snuskar vidare i en uppföljare som inte alls är lika bra som ”ettan”. Kanal 5 visade Basic instinct 2 igår kväll. Fredagsmys på TV med massor av mord och sex. Och lögner.


Sharon Stone i en utmanande position hos sin psykiatriker. Av bilden framgår INTE huruvida hon har underkläder på sig eller ej.

                                                                                                                                               Psykiatrikern doktor Glass (känd från svensk 1900-talslitteratur?) får i uppdrag att utvärdera en kvinna i samband med en idrottsstjärnas död. Filmen börjar nämligen i rafflande stil med en hisnande bilfärd under vilken den kvinnliga bilföraren (Sharon Stone) får orgasm och hon, bilen och den medföljande idrottsstjärnan hamnar i vattnet. Han avlider. Kvinnan är författare och skriver märkliga böcker om sex och mord, böcker som har en tendens att bli verklighet. Och mycket snart har hon fångat doktor Glass i sitt nät. Han vet inte vem han ska lita på – Cathrine eller polisen.

Redan från början hade denna uppföljare oflyt. Den första Basic instinct-filmen kom redan 1992. Tvåan skulle ha premiär 2000, men det var problem med att hitta skådespelare till den manliga huvudrollen, så filmen släpptes inte förrän 2006. Då hade Sharon Stone redan hunnit stämma producenterna. Och så när den väl kom ut på biograferna blev den en klar flopp. Filmen fick till och med priser för sämsta skådespelerska, sämsta film, sämsta uppföljare/prequel och sämsta manus.

Ja, uppföljare är sällan bra och denna film är snudd på bottennapp. Jag tycker ändå att Sharon Stone och David Morrissey gör hyfsat bra ifrån sig. Men det är inget vidare manus.

Read Full Post »