Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘pseudonym’

Ett rent inlägg igen. Och bokligt! Fattas bara annat!


 

Mörk tvätt

En maskin mörk tvätt blev klar till lunch.

Om det var en ren nöjesdag igår, så är det en ren REN dag idag: jag tvättar. Mitt hem gjordes ju rent i torsdags och idag var det dags att göra nåt åt tvättkorgen som nästan sprack. Två maskiner har jag tvättat och en tredje är på gång. Av rena (!) farten bäddade jag rent också.

Dagens första maskin bestod av tjockissvart och svarta lakan. Den blev klar till lunch och hängdes i badrummet. Jag har nyligen hängt den andra maskinen, jeans och blåa handdukar.

Jeanstvätt

Jeans och blåa handdukar på tork i köket.

Fick riva fram torkställningen och ställa i köket. På ballen* vågar man ju inte ställa/hänga ren tvätt. Jag vill inte att den ska fläckas av fågelskit eller infesteras av icke önskvärda lukter från utomhusmatlagning och rök. (<== Detta har jag all rätt i världen att tycka och att tala om att jag tycker. Alla försök att tysta mig är brott mot en av våra grundlagar.) Det är tur att jag har ett stort kök, med andra ord. Fast frågan är var jag ska göra av tvätten i den maskin som jobbar just nu…

Det är lite blandat väder idag. När jag skjutsade Fästmön till jobbet var det ganska varmt, men sen kommer det moln och skymmer solen då och då. Anna jobbar fram till klockan 20 idag. Inte vet jag vad jag ska hitta på mer än att tvätta och hänga tvätt. Jag har ringt mamma och lyssnat på henne i 35 minuter och pratat tre. Nu känner jag mig lite rastlös. Jag skulle vilja sitta på ballen och läsa, men solen har inte kommit runt hörnet än och jag vet inte om där är tillräckligt varmt heller. Det har verkligen snabbt ändrat sig, vädret, från 40+ grader i solen till runt 20nånting. Det är nästan så att jag går omkring och fryser.

Kanske blir det en stund med min bok på gång trots allt. Det är en märklig bok, men väldigt bra. Det var en av de två jag fick av kollegorna på plats när jag slutade mitt förra jobb. Jag har tidigare läst Livet efter dig av samma författare, Jojo Moyes. Den boken fick jag av vänliga Augustifarmor i december förra året. (Augustifarmor är ytterligare en bloggare som slutat blogga delvis för att delar av omvärlden vill tysta henne.) Livet efter dig var bra och Sophies historia är inte sämre, men väldigt annorlunda. Den väver ihop två olika tidsepoker. Halvvägs in i boken, ungefär, tycker jag att Moyes lyckas ganska bra med sin berättarkonst den här gången också. Efter Sophie tror jag att jag ska ta itu med en fransk deckare av Claude Izner (pseudonym för två skrivande systrar!), inköpt på loppis för en tia. Därefter blir det Mormorboken som snälla A var här och levererade per cykelbud. Och därefter… ja, det får vi se då! Men varannan deckarnas är en regel jag har.

Ha en fin lördag och skriv gärna och berätta om du läser nån bra bok just nu! Lästips är alltid välkomna!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Först tyckte även jag – liksom uppenbarligen många andra – att det var trist att jag inte kände till årets Nobelpristagare i litteratur, Mo Yan. Men sen skärpte jag till mig och tänkte att det ju inte är upp till honom att läsa honom – utan mig själv! Om jag vill veta

Så här ser han ut på svenska Wikipedia där bilden är lånad.


Så jag googlade lite.
Egentligen heter Mo Yan Guan Moye, Mo Yan är alltså en sorts pseudonym. Mo Yan skrivs 莫言 på kinesiska! Och Guan Moye skrivs 管谟业 på förenklad kinesiska och 管謨業 på traditionell kinesiska. (Man lär sig, man lär sig!) Pseudonymen Mo Yan betyder Tala inte.

Mo Yan föddes 1955 i Gaomi, i provinsen Shandong. Han kom från en bondesläkt och det sägs vara ett av skälen till att han fick sluta skolan efter bara fem år. Därefter blev det fabriksjobb. Han hade inte tillgång till litteratur, direkt, men däremot till böndernas rika berättartradition. Som 21-åring lämnade han livet på landet för att bli soldat.  Då fick han möjlighet att studera. År 1991 tog han en magisterexamen i litterturvetenskap vid Pekings universitet.

Som författare debuterade Mo Yan 1981. En av hans böcker, Det röda fältet från 1987, har filmats. Det är kanske den boken som är mest känd utanför Kina och den av hans böcker som först översattes till svenska. Men det dröjde tio år, till 1997. Hans böcker har faktiskt översatts till många språk. På svenska finns översatt, förutom Det röda fältet, även Vitlöksballaderna och Ximen Nao och hans sju liv.

Ximen Nao och hans sju liv, en av Mo Yans böcker. (Bilden är lånad från Hallandsposten på nätet.)


Böckerna är samhällsromaner
och Mo Yan är ofta kritisk mot myndigheterna. Trots kritiken mot staten är han medlem i kommunistpartiet.

Mo Yan har både varit nominerad och fått motta olika litteraturpriser, men det som smäller högst är gissningsvis årets Nobelpris.

Jag tycker i alla fall att karl’n och hans böcker låter spännande. Och så snart jag kan ska jag införskaffa nån av hans romaner. Jag är ännu inte för gammal för att lära mig och ta in nya intryck. Idag lärde jag mig, till exempel, att det finns två sätt att kastrera grisar: på kemisk väg och på biologisk väg. Jajamens!.. Detta fick jag mig till livs samtidigt som jag vräkte i mig lunch, dränkt i vitlökssås – en hint om att Vitlöksballaderns författare skulle få Nobelpriset, tro..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Stockholm under sent 1960-tal, med Haga som ett av huvudområdena. Det är miljön för Vic Suneson lilla deckare Fredagen den 14:e som jag hittade på loppis i somras för fem pix. Ett lagom pris för en bok som när den kom ut i inbunden edition kostade 17:50. Hur som helst, nu har jag läst den!


En 60-talsdeckare i Hagamiljö.

                                                                                                                                                                   Boken handlar om Gert Holmquist som släpps ur fängelse efter att ha varit inlåst i två år för ett brott han inte har begått. Han är givetvis ute efter hämnd. Och så småningom hittas Joel mördad – liksom ytterligare en man. Men det är inte Gert som har tagit livet av dem…

Det här är en söt liten deckare, utgiven i Wahlströms Månadsdeckar-serie. Boken är inte jättespännande, men det intressanta är miljöer och tidsepoken som skildras. Ett par dyra gympadojor kostar 30 kronor och när man ringer nån ringer man på en fast telefon. DNA-test, vad är det? I slutet hettar det emellertid till och när mördarens identitet avslöjas blev jag förvånad – vilket är ett gott betyg. Det blir medelbetyg sammantaget.

Som kuriosa kan nämnas att Vic Suneson var pseudonym för ingenjören Sune Lundquist och levde mellan 1911 och 1975. Han blev aldrig nån storsäljande deckarförfattare, men jag tycker att han är helt i klass med både Maria Lang och Stieg Trenter. Debuten som deckarförfattare skedde 1948.

Read Full Post »

Paris 1889. Eiffeltornet och Världsutställningen invigs – och så dör en kvinna av ett bistick. Eller? Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner är nåt så ovanligt som en historisk fransk deckare.


En historisk fransk deckare.

                                                                                                                                                                Det vimlar av folk i den här boken. Och det är ju för att alla vill se Eiffeltornet, det nybyggda och i vissa kretsar avskydda meccanomonstret. Mitt i vimlet dör en kvinna. Man misstänker att hon har avlidit av ett bistick. Men så kommer bokhandlaren Victor Legris på att det skett fler liknande dödsfall. Och alla kan väl inte ha avlidit av bistick? Victor Legris leker detektiv och finner sig snart ha en mängd misstänkta. Vem är vän och vem är fiende?

Det här är en söt liten bok som också ger historiska glimtar från ett Paris under Världsutställningen. Jag tycker emellertid att den är lite omständigt skriven – på nåt sätt alltför många bokstäver, precis som i franska ord. Bokstavsgraden i pocketutgåven är liten och jag hade svårt att läsa kvällstid. Annars är detta en bok i genren mysdeckare. För den här blir det medelbetyg.

                                                                                                                                                              PS Claude Izner är en pseudonym. Bakom den finns två systrar som är bokhandlare…

Read Full Post »

Läser i Dagens Nyheter att det är hundra år sen förlaget B Wahlström började ge ut ungdomsböcker. Du vet de där med röda och gröna ryggar. De röda var förstås flickböcker, de gröna för pojkar. Totalt handlade det om 3 000 titlar… Och några av dem finns i min barn- och ungdomsbokhylla i förrådet.


En hylla gröna, en hylla röda.

                                                                                                                                                      Som vuxen kan jag titta tillbaka och tänka att det inte bara var böckernas ryggar som var stereotypa och framför allt tidstypiska. Den där synen om att flickor skulle läsa en viss sorts böcker som ofta handlade om kärlek eller sjuksystrar, medan pojkar läste spännande deckare och äventyr.

I dagens artikel i DN lyfter krönikören Lotta (!) Olsson fram bland andra Lotta-böckerna och Kitty-böckerna bland de rödryggade, Biggles och Tvilling-deckarna bland de grönryggade.

Flickböckerna är enligt Lotta Olsson

[…] muntert lättsinniga i tonen. Inom vissa gränser, förstås. Flickorna blir ytterst sällan arga, i stället är de artiga, väluppfostrade, pigga och engagerade i sina studier. […] Flickorna söker sällan äventyret själva. […] Ofta handlar böckerna om hotande vardagsförtreligheter […]

Om Kitty skriver Lotta Olsson

[…] Kitty ser mycket vuxen ut, men i senare böcker blir hon yngre. Det blir nästan alla på barnboksomslag vioöket är en intressant förändring i synen på barn. […]

Kitty var en av mina favoriter – just därför att hon faktiskt inte bara råkade ut för

vardagsförtretligheter

utan löste mysterier. Fast jag minns att jag tyckte att hennes två kompisar, Bess och George, verkade ganska töntiga…

Bland de gröna böckerna skriver Lotta Olsson så här om Biggles

[…] Han är redan en ärrad hjälte som ser alla kommande faror före alla andra. Men rör han en min? Nejdå! En riktig hjälte visar inte känslor. […]

Biggles var kanske inte en av mina favoriter bland de gröna, men en och annan bok om honom finns nog i min hylla. Däremot var jag mycket förtjust i Tvillingdeckarna. Deras äventyr bestod också av att lösa deckargåtor, men med lite mer humor än Kittys. Och så var de ju svenska!

Lotta Olsson skriver:

Tvillingarna Klas och Göran kommer och stör i huvudstaden, där de bor hos sin intellektuelle kusin Hubert. […] Snabba bilar, ruskiga skurkar och en bedårande tidskänsla med den då högst moderna tunnelbanan.

Böckerna om Tvillingdeckarna var för övrigt skrivna av pseudonymen Sivar Ahlrud. Bakom namnet dolde sig två herrar. Jag kan inte låta bli att undra VARFÖR de skrev under påhittat namn.

Ja, tidskänslan sitter onekligen i de röda och grön B Wahlströmsböckerna. Böckerna, som inte ansågs som riktigt fin barn- och ungdomslitteratur, men som ändå låg snäppet intill Enid Blytons Fem- och Mysterietböcker, en något högra skattad ungdomslitteratur. (Inte för jag förstår varför, för de hade hela tiden utflykter och matsäcksorgier i Fem-böckerna. Vad var så litterärt högstående med det?)  Biblioteket i Metropolen Byhålan förde INTE B Wahlströms-böcker, men jag och min kompis FEM hade snälla föräldrar som försåg oss. Och sen lånade vi av varandra.

Men säga vad man vill om B Wahlströms-böckerna –  jag formligen slukade dem! (Jag slukade även Enid Blytons böcker, så ingen skugga över dem!) Så även om de inte ansågs som fin och bra barn- och ungdomslitteratur var böckerna mycket populära och älskade av andra ungar än jag också…

Vilka var DINA favoriter i den röda och den gröna B Wahlströms-serien???

Read Full Post »

Allting borde vara bra i den här boken. Men det är det inte. Pseudonymen Hans Koppels lilla bok Vi i villa beskriver dråpligt och vasst verkligheten i ett grannskap, men ger också en delvis skrämmande bild av hur det KAN vara. Tack för denna annorlunda bok, S!


En tung liten bok om livet i familjen – och med grannar. För inte ens när man bor i villa slipper man dem.

                                                                                                                                                     Anders bor med sin fru Filippa och dottern Anna i en villa nånstans. Allt borde vara bra, men… Anders har en älskarinna och han är konstant avundsjuk på vissa grannar, förbannad på andra och irriiterad på ännu fler. Grannar. För inte ens när man bor i villa slipper man dem. Så Anders börjar… jävlas med böghataren (som gissningsvis egentligen är homosexuell själv, det brukar vara så), paret som tycks bada i pengar och de med dottern som är taskig mot hans dotter.

Den här lilla pocketen är en riktigt rolig liten sak! Anders cyniska konstateranden är en alldeles fantastiskt skrivstil som tilltalar mig enormt. Texten går liksom i staccato när han beskriver omgivningens tillkortakommanden. Boken också lite skrämmande – Anders ”skämt” går lite för långt.

Högsta betyg, för det här var en läsfest!

Read Full Post »

Babel i veckan som gick – naturligtvis från bokmässan i Göteborg. GAH! Till och med Babel är där! Vad gör jag här? Tittar på en inspelad version av torsdagens program…

Temat för bokmässan är Afrika, men även den svenska författareliten är där. Men först ut intervjuades författaren Ondjaki från Angola. Ondjaki tyckte att det kändes märkligt att ha en kontinent som tema för mässan och inte ett land. Men nu är han på mässan i vart fall…

Programmet fortsatte sedan med ”en grundkurs i afrikansk litteratur”. En miljard invånare och 2 000 språk i över 50 länder… Det är Afrika. Den moderna afrikanska litterturen skrivs emellertid på kolonialspråken engelska och franska och så arabiska, förstås. Fyra nobelpristagare har kontinenten. Den äldre litteraturen är skriven på inhemska språk, kanske swahili, men icke att förglömma är den muntliga berättarkulturen i Afrika!


Afrika och hur det var koloniserat.

                                                                                                                                                 Första gänget att intervjuas var författarna Kopano Matlwa från Sydafrika, Henning Mankell, bosatt i Mocambique och Binyavanga Wainaina från Kenya. Den senare har bland annat skrivit en satir om hur man skriver en afrikansk bestseller. Tyvärr var det inledningsvis tekniska problem med hans mikrofon, men jag uppfattade honom som väldigt rolig och ironisk! Henning Mankell satt och svamlade på svengelska, riktigt pinsamt.

Nästa reportage var en testund med skotten Alexander McCall Smith, som skrivit flera böcker om den kvinnliga sydafrikanska detektiven Mma Ramotswe. Böckerna har också filmats. Tyvärr är Damernas detektivbyrå en serie böcker som inte tilltalar mig så mycket på grund av att de är alltför humoristiska. Och jag är en tråkig och konservativ deckarläsare.

Så blev det lite svenskt. Unni Drougge har skrivit en roman om ett mord på en Jan Guillou, ett mord som inträffar på… bokmässan! Boken heter Bluffen och är en satir om bokvärlden. Man undrar och väntar med spänning på en motreaktion!..


Ett mord på bokmässan!

                                                                                                                                     Nuruddin Farah från Somalia var nästa afrikanske författare att bli intervjuad. Hans íntryck av mässan var

too many people, too many books… A cattle market of humans and books.

Ord och inga visor! Nuruddins första bok, Adams revben, skrev han som 23-åring. Boken handlar om en flicka som rymmer från ett arrangerat äktenskap till stan. Den har säkert spelat stor roll för det faktum att han kallats feminist. Hans nästa bok, som blev stulen med hans dator, heter Crossbones och kommer ut först nästa år på grund av stölden. Den nya boken handlar om pirater.

Sofi Oksanen, belönad med Nordiska rådets litteraturpris för boken Utrensning, var nästa författare att intervjuas. En kontroversiell person – hon fick sparken från sitt bokförlag och skyggar inte för att skriva om kontroversiella ämnen. Själv har jag bara läst Baby Jane och det mest kontroversiella med den är att den handlar om lesbiska som mår dåligt.

Litteraturen som gömställe var nästa punkt i programmet. Detta att skriva under pseudonym. Bland annat blev det en pratstund med författaren Kristoffer Leandoer kring hans nya bok Mask.


Litteraturen är ett gömställe med alla pseudonymer, menar författaren till Mask.

                                                                                                                                                                Så var det dags för afrikanska författare igen. Alain Mabanckou har skrivit böckerna Slut på kritan och Ett piggsvins memoarer. Sefi Atta vars bok Allt gott ska komma dig till del nyligen blivit översatt till svenska och fått ett stort afrikanskt litteraturpris. Pinsamt nog tappade programledaren tråden och började leta ord på svenska, men den kloka Sefi Atta hittade orden han sökte – på engelska. Sefi Atta skriver realistiska böcker, medan Alain Mabanckous senaste bok är en fabel. 

Dawit Isaak, den fängslade eritreanen, har fått sitt versepos Hopp översatt. Nu kommer hela boken ut på svenska. Frågan är om Dawit Isaak nånsin själv kommer ut. Nu har han suttit fängslad i nio år…

Poeten Shailja Patel avslutade programmet med en tänkvärd dikt om språket som förskönar – eller förminskar.

Tack och lov slapp vi Bob Hansson, men nästa gång är han tillbaka igen, tyvärr. Vidare bjuds då på litterärt tupperwareparty…

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »