Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘process’

Ett skrivande inlägg.


 

Frågan i rubriken är naturligtvis inte möjlig att besvara. Jag har hittills skrivit i mina jobbansökningar att jag lever för att skriva. Det är en stor del av sanningen, men inte hela, förstås. Man kan faktiskt sluta leva och man kan sluta skriva, men att leva för en handling… Jag vet inte… Det behövs nåt mer. Typ… kärlek, kanske?

För övrigt har jag slutat skriva i mina ansökningar att jag lever för att skriva. Det är mera så att jag skriver för att leva. Kan du se skillnaden? Kan du förstå skillnaden?

Penna

Den här pennan fick jag av en före detta arbetskamrat för ungefär ett år sen. Pennan ska användas när jag signerar min första bok.


I morse läste jag
en BRA och intressant artikel i lokalblaskan på nätet om en skrivare i Uppsala som heter Håkan Pettersson. Han är bland annat poet och har gett ut böcker med poesi, noveller och krönikor. Sen är han med i en dokumentärfilm också.

I artikeln säger Håkan Pettersson bland annat att han inte är nånting utan skrivandet. Att skrivandet i sig är nåt han både är och gör, både ett varande och en process. Det lät så himla… fint. Och så känner jag igen mig i så mycket, förutom det där med bokutgivningen, dårå. Även där är jag ett misslyckande – än så länge. (Vänta bara…)

Den där filmen om Håkan Pettersson är jag nyfiken på. Enligt artikeln är den ärlig, men Håkan Pettersson själv tycker att den kunde ha varit både hårdare och djupare och ännu mer ärlig. Medierna inte varit särskilt intresserade av filmen. Kanske för att det är semestertider.

Håkan Petterssons texter blir jag förstås också nyfiken på. Enligt artikeln är de

[…] humoristiska och poetiska, men också dräpande, sylvassa, arga […]

Det är skönt att läsa att nån annan än jag själv har ilskan som inneboende. Annars är vi inte så lika, denne poet och jag. För mig tog det exakt sju minuter att skriva och korrekturläsa den här texten. För Håkan Pettersson tar det fyra timmar att skriva en A4-sida. Han skriver nämligen med näsan. Enligt artikeln har han en grav CP-skada. Jag hoppas bara att folk slutar se CP:t och i stället skrivaren Håkan Pettersson.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Du behöver inte googla, du kan fråga mig!

Ett inlägg om deklarationer, varumärken och Google.


 

Dags att deklarera

Nån som brukar läsa denna? Detta är förra årets deklarationsbroschyr.

Senast idag måste alla svenskar som har tjänat pengar lämna in sin deklaration. Jag deklarerade redan före mitten av april, så jag kan vara lugn. Glad är jag dessutom, eftersom jag får pengar tillbaka på skatten i juni månad, den månad när jag inte får nån annan ersättning. Jag har också deklarerat åt mamma. Det gjorde jag annandag påsk. Tänk så smidigt det är med ny teknik och att man bara behöver en kod och ett klick, typ, för att godkänna. Värre är det förstås om man har ändringar och tillägg. Jag själv funderade på att försöka dra av för jobbresor under 2014, men kom fram till att jag knappast överskred 10 000 kronor. Nej, för min del är det mer värt att få skatteåterbäringen i juni än att försöka få litet till fast i höst. För dig som ännu inte har deklarerat har Dagens Nyheter tio snabba tips här!

Domkyrkotornen

Det var länge sen domkyrkotornen var en del av Uppsalas varumärke…

Idag läste jag i lokalblaskan att kommunens varumärke ska revideras. Eller ja. Processen har redan hållit på i två år. Det var tio år sen sist och faktiskt en arkitektfirma som myntade uttrycket

Välkommen hit Välkommen hem

Det är nog bra med varumärkesrevideringar då och då, men generellt brukar jag i rollen som kommunikatör varna för att göra för stora ingrepp. Det tar tid för logotyper och slogans att sätta sig, nämligen. Men ett varumärke ska man förstås vårda hela tiden. Därmed inte sagt att det alltid behöver göras om. Vårda är en annan sak.

Nu håller man på att vässa Uppsalas varumärke, enligt Johan Graffman, vd för Graffman AB, Uppsalabo och den som leder processen (släkt med Eva Graffman, webbredaktör på Uppsala kommun, tro???). Det kan ju hända ganska mycket på ett decennium, menar Johan Graffman – därav vässningen. Resultatet ska bli mer utåtriktat också än sist. Johan Graffman ser emellertid skyn som gräns, för han tror dessutom att Uppsala snart kommer att sluta mäta sig med andra svenska städer (det står så i artikeln, städer, alltså, inte kommuner) och få ett mer internationellt perspektiv. Kan man gissa på att det blir en slogan på engelska? Nåja, för oss skattebetalare hade det också varit lite intressant att få veta kostnaden för vässningen. Jag menar, har den hållit på i två år, enligt artikeln, har den gissningsvis redan inneburit kostnader.

Bäste-tischan från Frida!

Ha ha! Jag fick använda bilden på min nya tischa idag igen!

Ett företag som har ett av världens starkaste varumärken är Google. Jag har sett många listor där Google ligger högst eller högt vad gäller företag som folk vill jobba på. Jag tycker att Google är ett utmärkt verktyg på nätet när jag söker information. Men jag avskyr att få svaret

Det kan du googla på!

när jag frågar kollegor om nåt som går lika snabbt för dem att svara muntligt på. Det är bara ett oförskämt svar. Därför var tischan från yngsta bonusdottern en helt perfekt present! Dessutom är jag ju rätt besser wissrig, har jag fått höra som ett av många pejorativa omdömen om min person av människor som aldrig har träffat mig, så perfekt var ordet!

Men åter till Google nu! Jag läste en väldigt bra krönika, signerad Björn Lövenlid, i lokalblaskan om Googles planer framöver. Krönikan handlar om Googles utspel om att företaget ska investera nästan en och en halv miljard kronor i utbildning och stöd till journalister i Europa. Syftet är att höja kompetensen vad gäller digital journalistik. Vid första anblicken av detta jublar jag, förstås, och hoppas på att våra högskoleutbildade journalister kan få gå kurser i svenska, framför allt stavning och grammatik. Men sen är det ju bra rent generellt, eftersom mediebranschen verkligen behöver just pengar nu.

Samtidigt lyfter Björn Lövenlid ett varningsfinger för det han kallar

Googles enorma marknadsdominans

Google är ju mediebranschens värsta konkurrent, menar han. Förr i tiden sökte man svar på sina frågor i media, numera googlar man, enligt krönikören:

[…] I Sverige tar till exempel ett enda företag, Google in 96 procent av alla intäkter när det gäller den stadigt växande sökmotorannonseringen. Uppgifter som man tidigare bläddrade i tidningar för att hitta tillhandahålls numera alltså nästan alltid av Google. […]

Självklart är ändamålet inte altruistiskt när Google nu ska bidra ekonomiskt till den europeiska journalistiken. Det fattar till och med jag att det handlar om tjäna pengar tillbaka in i företaget. Lite mer oroväckande är ju frågan om Google tänker bestämma vad de europeiska journalisterna ska skriva om. Nu är detta inte troligt, enligt Björn Lövenlid, men han tror säkert att Google försöker styra över så mycket pengar som möjligt till det egna företaget. Med makt följer också ansvar. Och jag tycker att Björn Lövenlid sammanfattar även mina farhågor rätt bra med dessa ord:

[…] Med så mycket makt följer också ett stort ansvar. Under många år hade Google därför ”Don’t be evil” som sitt övergripande motto. Sedan tonades detta ned och så sent som för ett par veckor sedan dök plötsligt ett annat motto upp i dess ställe: ”You can make money without being evil”. […]

 

Och nu vill jag förstås veta om DU…

  • har deklarerat
  • har några åsikter om varumärken
  • googlar???

Skriv gärna några rader i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om arbetsgivare.


 

White lady

Bus eller godis? Attraktiv arbetsgivare eller… annan?

Det finns trender som visar att det kanske vänder nu. Att det kanske går från arbetsgivarnas marknad till arbetstagarnas. Jag vet inte. Det beror väl på vilket yrkesområde man talar om. Antalet arbetslösa journalister och kommunikatörer är ju till exempel högre än motsvarande lediga tjänster.

Men ändå. Enligt vissa bemannings-företag, framför allt, börjar arbets-tagarna ta över rollen som kravställare från arbetsgivarna. Det vore onekligen en intressant vändning. Och det kan ju faktiskt ligga nånting i det! Bemanningsföretagen känns betydligt mera på och uppdaterade än vad Arbetsförmedlingen gör… Arbetsförmedlingen förmedlar heller inga jobb, men det gör bemanningsföretagen. Vad Arbetsförmedlingen egentligen gör är höljt i dunkel, förutom att vara kontrollmyndighet åt a-kassorna. Fast frågan är om nån nånsin kontrollerar aktivitetsrapporterna. Det är nästan så jag får lust att göra nåt bus för att testa! Men det vågar jag inte. Arbetsförmedlingen och a-kassan är inga man busar med, då får man säkert nåt straff som ett tvångsmöte med 150 personer eller avdrag för deltidsarbete. Bus kan mycket väl vara ett deltidsarbete, i alla fall kring Halloween (”bus eller godis”, du vet… Det kan ju ge pekuniära inkomster i stället för godis.)

Arbetsgivarna då. Hur är de? Jag skulle kunna göra en lång lista på arbetsgivare som inte ens verkar utföra basala saker i samband med rekryteringar.

Men jag nöjer mig med att göra en lista på vad arbetsgivare kan bli bättre på i stället, så känner sig ingen uthängd:

  • Ta bort krångliga ansökningsformulär på webben! Det tar för mycket tid och energi att sitta och fylla i uppgifter som man redan har i sitt CV och/eller sin ansökan/sitt personliga brev.
  • Svara gärna via e-post att en ansökan har kommit fram. Vanliga arbetsgivare kan använda autosvar. Arbetsgivare som vill ligga i framkant kan skriva ett lite mer personligt svar (grundat på ett standardsvar).
  • Håll de sökande uppdaterade under rekryteringsprocessen! Mejla och tala om varför besked dröjer, om processen drar ut på tiden.
  • Lämna aldrig ett nej till en sökande en fredag. Det kan göra lika ont som att få ett cancerbesked inför helgen.
  • Ge sökande återkoppling på ansökan. Om du lämnar ett nej, tala om varför. Det ger arbetssökande möjligheter att uppdatera sina kompetenser genom utbildning, till exempel.
  • Om du lovar att höra av dig en viss dag och ett visst klockslag – gör det. Även vi arbetslösa har också liv som vi försöker leva, med familjer och olika åtaganden. Och den som redan har ett jobb men söker nytt kanske har svårt att ta telefonsamtal vid andra tider än avtalade.

Några enkla tips och råd till arbetsgivare, helt gratis från mig. Och kanske har nedanstående arbetsgivare redan kommit på själva hur de kan bli bättre. De har nämligen blivit utsedda till de mest attraktiva arbetsgivarna inom sitt område, enligt Karriärbarometern 2014, av Unionen (förra årets placering inom parentes):

Ekonomi:

  1. Google (1)
  2. IKEA (2)
  3. H&M (3)
  4. Spotify (4)
  5. Nike (5)
  6. Ica (7)
  7. SEB (11)
  8. McKinsey & Company (6)
  9. Handelsbanken (9)
  10. Volvo Group (12)

Teknik:

  1. Google (1)
  2. ÅF (2)
  3. Sweco (3)
  4. IKEA (4)
  5. Volvo Group (6)
  6. ABB (5)
  7. Skanska (15)
  8. Volvo Car (12)
  9. Spotify (7)
  10. SP (32)

IT:

  1. Google (1)
  2. Spotify (2)
  3. Microsoft (3)
  4. Apple (4)
  5. IKEA (5)
  6. Dice (6)
  7. Ericsson (9)
  8. Volvo Group (12)
  9. H&M (7)
  10. Saab (20)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om kritik, grundlagsskydd och hur man kan använda kritik konstruktivt.


Kritik som handlar om jobbet
förekommer nog på alla arbetsplatser. Man pratar i fikarummet, man pratar med sina förtrogna, man pratar med sin chef. Och ibland lyftar man sin kritik högre eller kanske till media. Vårdförbundet har en intressant artikel om detta i sin webbtidning Vårdfokus. Det intressanta med artikeln är kanske mest det faktum att arbetsgivaren rekommenderas att använda kritiken i stället för att bryta mot grundlagen genom att efterfråga källa…

En rädd rånar-Toffla

Munkavle på?

En medarbetare som arbetar inom offentlig sektor har rätt att framföra kritik. Men trots att vi i Sverige har meddelarfrihet och meddelarskydd inskrivet i våra grundlagar försöker chefer ofta både jaga rätt på källan – om den är anonym – och lägga munkavle på de anställde. Sophie Thörne är arbetsrättschef på SKL, Sveriges kommuner och landsting. I artikeln menar hon att detta beteende kanske beror på okunskap. En chef kanske inte har onda avsikter, utan kanske är pressad och stressad av att det är oroligt på jobbet samtidigt som media trycker på utifrån.

Men det intressanta i den här artikeln är Sophie Thörne rekommenderar cheferna att vända lite på steken. Att fånga kritiken i stället för att ifrågasätta den. Hon säger bland annat:

[…] En chef får inte utöva påtryckningar på den som har framfört kritik, men kan kalla till samtal för att få veta mer. Det kan ses som en del av ett kvalitetssäkringsarbete. […]

Kanske finns det anställda som skulle bli lite smått oroliga om de hade framfört kritik och min chef ville träffas och prata om det. Men har man gått ut offentligt med kritiken är man ju, så att säga, redan avslöjad. Och det samtal chefen kallar till måste ha ett tydligt syfte så att det inte upplevs som ett hot eller ett straff.

Vad händer med chefer som kritiserar kritikerna bland de anställda då? Tja, även om det är förbjudet…

[…] Brott mot efterforskningsförbudet och mot repressalieförbudet, som är en förstärkning av meddelarfriheten, är straffsanktionerat. […]

…händer det inte särskilt mycket, enligt Sophie Thörne:

[…] Att ingripa mot anställda för att de har använt sig av meddelarfriheten kan leda till åtal. Men jag kan inte komma på att något fall har lett till fällande dom […]

Min personliga uppfattning är att kritik helst bör framföras internt i organisationen, inte i media. För att ta ett fiktivt exempel: Om jag upplever att arbetet på min avdelning inte fungerar optimalt och att avdelningen ofta får kritik från andra avdelningar kring allt från närvaro och bemötande till utförda arbetsuppgifter är det ju smart om jag först försöker prata med mina berörda kollegor. Om det inte gör nån skillnad eller om det av nån anledning inte går, vänder jag mig till chefen. Sätts ingen process igång från det hållet går jag till chefens chef. Kanske. Är det ett större problem än i mitt exempel ovan, det vill säga om människor far illa eller riskerar att skadas eller dö, går jag utanför organisationen. Media kanske inte är mitt första val då heller.

Men är det ett problem som borde kunna lösas internt bör det också lösas där. Och finns det ingen vilja att lösa problemet inom varken avdelningen eller via chefen, då skulle jag söka mig därifrån. För hur skulle jag kunna göra ett bra jobb på en arbetsplats där jag upplever att arbetssättet inte fungerar?

Vad tycker du om kritik på arbetsplatsen??? Vågar du kritisera öppet? Finns det något läge där du skulle gå till media eller någon instans utanför organisationen?Skriv gärna några rader i en kommentar, jag är nyfiken!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


En liten pocketbok,
fyndad på loppis. Michael Nyqvists självbiografiska När barnet lagt sig var helt klart värd en guldtia!

När barnet lagt sig

Ett fynd för en guldtia!


I den här lilla boken
om strax över 200 sidor i pocket berättar Michael Nyqvist om hur han söker sina biologiska föräldrar. Läsaren får också glimtar från författarens privatliv och yrkesliv som skådespelare.

Jag kan mycket väl föreställa mig att Michael Nyqvist skrev boken som en del i processen att hitta sig själv… Det är bitvis ganska stora hopp mellan kapitlen. En läsare kan ha svårt att hänga med i svängarna och kanske är det därför jag tror att boken mest är skriven för författarens egen skull, inte för läsarens. Hur som helst är boken helt klart läsvärd och skildrar en känslosam historia kring adoption. Den går ganska snabbt att läsa, men man lägger den inte ifrån sig oberörd.

Det blir strax över medelbetyg från Tofflan!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om det som inte händer mig utan runt omkring.


En kylig fredag
har blåst igång. Jag tar en tur i cyberspace och kollar läget. Det verkar blåsa där också omkring somliga!..

 

noter

Med på noterna?

Artister hotar stämma musikbolag. Det blåser runt Spotify. Igen. Fast den här gången hotar artister att stämma vissa musikbolag om de inte får högre ersättning för att deras verk kan spelas på Spotify. Musikförbundets jurist Per Herrey driver processen. Vad tycker vi om detta då? Mycket vill ha mer eller helt riktigt? Svårt att ha en åsikt tycker jag som inte vet vad artisterna får för ersättning idag. För övrigt jublar STIM å sin sida åt det nyingångna avtalet med Youtube.


Sömn rensar gifter från hjärnan.
Har du funderat på det här med sömn och varför vi sover, egentligen. Varför är människan skapt så att h*n blir trött? Enligt amerikanska sömnforskare har sömn en livsviktig funktion: att rensa hjärnan på giftiga biprodukter. Enligt forskarna har hjärnan en begränsad mängd energi. Ibland måste den stänga för att städa, så att säga. Låter logiskt, tycker jag. Den som vill läsa mer om hjärnan, kan läsa om Susannahs hjärna som blev hennes fiende. Ruggigt!!!

 

Rosa fisk

Vapen i misshandelsaffär.

Man misshandlad med makrill. Eh… När man läser om mannen som misshandlades med en makrill tror man att man befinner sig i Midsomer county – där sker ju alltid mord på märkliga sätt. Nu överlevde mannen och historien utspelade sig i Sörmland.


Smugglade papegojägg i underkläderna.
Folk får ha vad de vill i sina underkläder för mig. Men jag rekommenderar inte att smuggla papegojägg i kalsongerna. Papegojor kan ha starka näbbar och vad som kan hända den som har en snorrkas i kalsipperna då kan man ju bara föreställa sig – och grina illa åt…


14 dåliga vanor som kan kosta dig jobbet.
Läs och lär!!! Social kompetens är i vissa fall viktigare än bara kompetens, typ.

 

pengar

Försäkringsbolagen är snåla, enligt en oberoende bedömare.

Försäkringsbolagen betalar tillbaka för lite till kunderna. Förra året behöll försäkringsbolagen hela 17 miljarder kronor av premieintäkterna. Och inte ett enda av Sveriges försäkringsbolag betalar tillbaka skäligt mycket till kunderna, enligt en oberoende bedömare. Att premierna är höga vet vi väl alla om, men visste vi detta? Inte jag, i alla fall.


Var socialminister – nu nekas hon äldreboende.
Inte heller Gertrud Sigurdsen får komma på hemmet trots att hon både vill och behöver. Sverige, 2013.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan presenterar ett positivt citat.


Dagens citat blir ett åt det positiva hållet,
trots allt. Dessa rader fanns i ett mejl jag tog emot i kväll:

[…] Intresset för tjänsten var stort med många kandidater med bra erfarenheter. I dagsläget har vi genomfört telefonavstämningar och intervjuer med de som vi ser bäst matchar kravprofilen. Processen är inte slut och om det blir aktuellt att ta in fler på intervju så tillhör du dem som vi kommer att titta närmare på. […]

Alltid något. Och särskilt positivt är att få information om hur rekryteringen går – inte bara autosvar när man har skickat in sin ansökan eller nej tack när arbetsgivaren har gjort sitt val.


Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.


Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »

Stackars den svenska adeln! Nu tvingas man slåss för sina namn – allt på grund av att namnlagen ses över. Troligen blir reglerna mindre hårda och man kan till exempel lättare få ha dubbla efternamn. Och ta namn som kan låta adliga…

Idag gäller att ett befintligt namn som tillhört en utdöd släkt får antas om det inte upplevs som allmänt känt. Men frågan är vad som menas med

allmänt känt.

Riddarhuset är i uppror och har tvingats till många överklaganden redan nu. En liberalisering av lagen skulle ju tvinga den stackars adeln att verkligen ta fram hårdhandskarna! Stackrarna… Deras ensamrätt är nu hotad.

Men så finns det de som slåss mot Riddarhuset också. Och vinner. Bo Lovenhjelm är en av dem. Lovenhjelm… Jaa, det låter väl inte ett dugg… taget, för det första..? Tre år tog ”processen”. Fåfänga..? Tja…

Många som vill byta namn godkänns inte. Men här är några namn som har godkänts:

  • Hjeltesköld
  • Limarsköld
  • Silfverknap
  • Silverklinga
  • Appelskiöld
  • Silfverholsth
  • Cronfeldter
  • Sadelschiöld
  • Kronfalk
  • Knorrenhof

Silfverknap? Knorrenhof? Jag vriiider mig av skratt och tänker att de namn FEM och jag skrattade åt och som inte blev godkända på 1970-talet, Lejonpenis och Balle, kanske inte var så farliga…

Read Full Post »