Fredagskväll med påhälsning

Ett inlägg om mitt liv och döden och påhälsningar.

---

 

Igår kväll kände jag mig helt slut. Eller rätt död, om du ursäktar att jag missbrukar begreppet en aning. För att klara av kvällen fick jag ta den i sjok. Men det gick bra och eftersom tröttheten var av den sköna, sunda och stolta arten (”jag har jobbat min första hela arbetsvecka på ett och år tre månader”) piskade jag mig inte till att göra storverk.

Jag körde ett par maskiner tvätt, varav en snabbtvätt, och jag gick ett varv med dammsugaren. Här var inte så smuligt och skräpigt på golven, mest dammigt. Det finns många fördelar med att jobba om dagarna och inte vara hemma så mycket. Det är inte enbart så att det går åt mindre kaffe, toapapper, el och vatten – det blir mindre skräpigt hemma dessutom.

Medan jag dammsög passade solen på att färga himlen vidunderligt vacker innan den gick ner.

 

Kvällsmat ibland.

Det enda som är lite problematiskt är maten. Matkostnaderna är ungefär desamma som tidigare, kanske något mindre. Till frukost blir det fil med müsli och kaffe. På lunchen serverar jag mig vanligen nån microrätt och det blir min huvudmåltid. Vissa dar känns det lite lite, men ärligt talat har jag varit för trött om kvällarna för att känna hunger. Jag har rostat mig ett par mackor och ibland har jag tagit turkisk yoghurt med valnötter och akaciahonung. Jag har inte svultit. Tvärtom känner jag att magen trivs bättre när jag äter mindre. (Den gillar däremot inte att jag dricker så mycket kaffe som jag gör på jobbet…) Sen borde jag kanske också äta nyttigare. Kom dock ihåg att Rom inte byggdes på en dag!

Innan jag lämnade området där jag jobbar igår var det två karlar som uppträdde ganska hotfullt mot mig när jag skulle hämta bilen. Jag skrev inget om det här, för jag ville inte solka mitt intryck av en fin första arbetsvecka. Tyvärr har det med parkering att göra och jag hade blivit förvarnad av chefen…

Det är helt lagligt att parkera där, men de som bor där kommer inte att ge dig blommor, precis, när du gör det

Zensa primitivo är både gott och fylligt. 

Kanske tyckte jag lite synd om mig själv när jag stannade för att handla fil och mjölk och middag, för jag köpte också

nåt gott

i form av prästostbågar. Påsen ligger emellertid oöppnad i skåpet. Min middag blev tre kycklingklubbor och potatissallad, mat att bara ställa fram. Ja jag värmde förstås pippin. Potatissalladen hade jag kunnat vara utan, för den smakade ingenting. Tur att jag hade ett gott och fylligt Zensavin att skölja ner middagen med. Jag tog ett glas till maten och ett glas med mig in till bästefåtöljen.

Efter maten kroknade jag, men tvingade mig själv med alla medel att inte gå och lägga mig för tidigt. Jag njöt av att sitta och läsa. Det har blivit för lite tid till det. Tyvärr är boken jag läser rätt… tråkig. I stället fastnade jag vid en film på TV och tro det eller ej, jag höll mig vaken! Filmen var mycket svart. Och så innehöll den en skildring av döden som jag tyckte var så fin. Inte vet jag, men efteråt fick jag kanske besök av nån som var död… Jag var ute i badrummet och hämtade min el-tandborste. TV:n stod på i vardagsrummet. Där visades en film vars handling utspelade sig på 1950-talet. En polis förhörde ganska brutalt en misstänkt – till tonerna av en modern låt?!? Nej, det kunde inte stämma! Jag gick in i sovrummet – och ur min ena klockradio verkligen gastade Ricky Martin på spanska. Vem hade satt på klockradion – som jag aldrig använder mer än för att se vad klockan är??? Helt klart måste jag ha haft nån sorts påhälsning och jag har mina misstankar om att det är en person som inte längre är i livet som kom för att busa lite med mig.

Far min själ vidare när jag dör?

Vad händer egentligen när vi dör? Fonus har gjort en undersökning och frågat 1 000 svenskar vad de tror. Så här blev resultatet:

• Ungefär hälften tror att livet fortsätter på nåt sätt
• Kvinnorna tror mer än männen på ett liv efter döden
• Ju äldre vi blir, desto mindre tror vi att livet fortsätter efter döden
• Var femte tror att själen lever vidare
• Var tjugonde tror att vi återföds i en ny kropp

Och nu måste jag ju avsluta det här inlägget med att skriva vad jag tror. Ibland tror jag att vi bara slocknar. Men eftersom kroppen blir 21 gram lättare direkt efter döden tror jag att våra själar far vidare till nåt nytt liv. Och jag tror att vissa själar hänger kvar bland oss som ibland behöver lite… tillsyn. Vad tror DU??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Nu måste jag sätta lite fart. Jag har ju en dejt med min Fästmö idag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det blev ingenting mer än sprit – och ett kärt återseende

Ett inlägg i vilket det mesta blir ingenting, men gamla bekanta strålar samman, en fågel följer med hem och Serbien hyllas. Bland annat.

---

 

Telefonen var tyst, så det företaget har jag nu slutat vänta på.

Rubriken hänvisar förstås till gårdagen. Det var flera saker som blev ingenting. Jag väntade och väntade och väntade, men nada. I de flesta fall. I ett fall gav det utdelning på bra sätt.

Först väntade jag på ett telefonsamtal. En ivrig person ringde i fredags, vi skulle höras måndags eftermiddag, h*n ringde måndag förmiddag… Och så skulle nån annan ringa måndag eftermiddag. Jag har inte hört ett pip därifrån. Nu är det onsdag och jag kan väl säga att jag har slutat vänta. Det är inte första gången ett företag beter sig på det här sättet och vore jag inte i den ställning jag är skulle jag tala om företagets namn.

Sen skulle Micke Vaktis komma och spola mina rör i badrummet. Han skulle till en annan boende och göra samma sak vid 12.30-tiden. Därefter skulle han komma till mig. Att spola rören brukar ta 20 minuter, en halvtimme. När Micke inte hade kommit vid 14.15-tiden gav jag upp. Jag behövde nämligen gå till Tokerian för att köpa middagsmat.

Jag ville inte servera min hårt arbetande älskling kolbitar, så det skulle bli färdiggrillad kyckling till middag.

Eftersom Fästmön jobbade hårt i tio timmar igår kom vi överens om att jag skulle köpa en färdiggrillad kyckling som bara var att duka fram tillsammans med grönsaker till Anna och potatissallad till mig. Det brukar vara smart att gå till Tokerian efter grillad kyckling på förmiddagen. Men nu satt ju jag och väntade på både telefonsamtal och vaktis. Nä, det är väl inte alltför svårt att lista ut att det inte fanns nån kyckling när jag kom heller?! Ingenting-dag, verkligen! Men den snälla tjejen i kassan ringde och kollade och det visade sig att ett gäng pippifåglar var på väg ut i butiken om jag kunde vänta fem minuter. Det kunde jag.

 

 

Jag köpte sprit, alsolsprit.

Jag passade på att gå och köpa sprit. alsolsprit, alltså, på Apoteket Hjärtat. Eftersom jag hade koll på pippiskåpet kände jag att jag hade lite tid att vara social och pratade med farmacevten en stund. Det var ju lite kris och katastrof på våra apotek igår eftersom e-receptfunktionen var utslagen under fyra timmar. Apoteken kunde inte skriva ut recept och kunder kunde inte hämta ut mediciner. Vad orsaken var vet man inte, mer än att det var en flera timmar lång driftstörning hos E-hälsomyndigheten. Nån riktigt stor kris hann det aldrig bli på nåt av apoteken i Uppsala, enligt Radio Uppland, men det var självklart problematiskt för såväl apotekspersonal som kunder. Som vanligt gäller att tekniken är fantastisk – när den fungerar. Jag tänker på vilken tur jag själv hade när jag kom ner till mamma i påsk utan mina mediciner. Då var e-recept toppen och tekniken funkade. Min lilla mamma hade tur som åkte till apoteket i måndags. Däremot hade hon otur nog att inte få hämta ut alla mediciner. Den oro jag orsakar har nämligen gjort att mamma har ätit lite för mycket medicin. (Så kom inte och säg att detta Helvete inte har påverkat och påverkar min familj…)

Pippiskåpet var fortfarande tomt efter min sociala träning inne på apoteket. (Ja, du vet, när en inte har ett jobb att gå till får en göra sitt bästa vad gäller sociala kontakter och verkligen anstränga sig till sitt yttersta att prata med nästan vilket folk som helst. Annars blir en folkskygg och isolerad och mår skit.) Jag satte mig i förbutiken och fipplade lite med mobilen. Efter en stund närmade sig två figurer som hade nåt bekant över sig. Och det var mer än bekant, det var före detta kollegan Lena Lys med make!!! Jag har nog tyckt att jag har skymtat henne smyga omkring inne på Tokerian ett par gånger. Men det är många år sen vi jobbade tillsammans, så jag var inte säker. Nu var det tredje gången gillt – och det blev ett mycket kärt återseende! För just från den arbetsplatsen är vi inte så många kvar – i livet…

Jag kom hem från Tokerian glad – och med en nygrillad kyckling. Sen ringde jag ett samtal och fick veta att jag måste vänta till november angående en grej. Mindre bra. Anna och jag tillbringande kvällen efter kycklingen framför TV:n där vi såg den första semifinalen i Eurovision song contest 2015. Jag blev överförtjust i Serbiens låt, resten lät mest falskt och illa i mina öron. Det var så bedrövligt att jag inte hade lust att varken live-blogga eller skriva om eländet – mer än så här – idag. Och så twittrade jag under sändningen, förstås.

En sån här tång tror jag inte att Micke Vaktis har med sig till mina rör. Den används nämligen för kastrering av hästar.

I morse ringde jag vaktis och han hade naturligtvis blivit försenad igår och ringt på hos mig när jag var på Tokerian. Men idag gör vi ett nytt försök och han har lovat att komma efter sin lunch som slutar klockan 12. Det innebär att jag inte heller idag kan tvätta eller skura badrummet och duschrummet, det får bli i morgon. Jag kanske går ett varv med dammvippa och dammsugare i stället i kväll, när jag har skjutsat ut Anna till Himlen. Hon ska vara mamma på heltid ett dygn, men kommer tillbaka hit i morgon efter jobbet.

Dagens roligaste hittills är att jag har anmält mitt intresse att recensera en bok – om att skriva böcker. Ingen ekonomisk ersättning, tyvärr, men ett kul uppdrag, vore det! Det är tio personer som får var sitt exemplar och jag hoppas bli en av dem. Det gäller att försöka göra lite vettiga saker med alla timmar. Att söka jobb är fortfarande prio ett, men det går inte att göra det hela tiden, 24 timmar om dygnet, sju dar i veckan. Det räcker med att jag lever med oron och ovissheten hela den tiden.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Förslag om förbud mot kränkande foto

En ny fotolag har varit på gång länge, men beslutsfattarna har inte lyckats fatta några beslut. Nu är det dags för ett delvis nytt försök: ett förslag om förbud mot kränkande fotografering lämnas som proposition till riksdagen nästa vecka.

Syftet med det nya lagförslaget är att man ska skydda den enskildes personliga integritet. Enligt förslaget får man inte smygfotografera i bostäder, på toaletter, i omklädningsrum och liknande ställen. Man vill alltså göra det brottsligt att fota i hemlighet.

Intressant är att lagförslaget inkluderar media. Media är ju annars ganska skyddat i grundlagen. Fast samtidigt ska det gå att göra undantag om fotot behövs för ett viktigt journalistiskt arbete:

[…] Om fotograferingen sker som ett led i nyhetsförmedling eller i något annat sammanhang av samhälleligt intresse är av stor betydelse vid försvarlighetsbedömningen*. […]

Undantag som kan omfattas är missförhållanden i samhället eller när man fotar för att säkra bevis för ett brott som utreds av polis. Men frågan är om det alltid är tvärsäkert vad som just är

missförhållanden i samhället.

Gäller det även sånt man TROR är missförhållanden eller gäller det sånt man kan BEVISA är missförhållanden? Och hur får man bevis före bevisen – om bevis enbart skulle kunna vara foto??? Nej, det här känns fortfarande väldigt dimmigt luddigt för mig, även om jag naturligtvis tycker att det är bra att kränkande bilder inte får tas eller spridas. Kränkande bilder av typen smygfoto vid omklädning. Vem vill visa upp sin lekamen i provhytten för hela cyberspace? Möjligen alla exhibitionister, men den klungan tillhör inte jag.

Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson pekar också på en annan luddighet som kan skapa ett tryckfrihetsproblem:

[…] det som är problematiskt är att det inte finns något tydligt undantag i lagförslaget för den tryckfrihetsrättsligt skyddade delen. Därmed tvingas yrkesverksamma nyhetsfotografer att ständigt tänka till om huruvida vissa bilder är olagliga att ta på exempelvis en makthavare. Att kriminalisera fotograferings-ögonblicket kan därmed leda till att fotografier som borde tas inte blir tagna. Det är ett problem ur ett tryckfrihetsperspektiv […]

Ola Sigvardsson tror inte att det här lagförslaget skulle motverka näthatet. Han säger:

[…] Man vill ju naturligtvis inte att yttrandefriheten ska kunna utnyttjas på det viset, det är inte rimligt, men det finns många aspekter av detta. Vi har redan lagar mot sådant som till exempel är olaga hot. Ibland får man en känsla av att det är tillämpningen av lagarna, inte lagtexterna, som borde ses över. […]

Intressant att följa upp för oss som fotar både i tjänsten och privat. Risken är att det slutar med att vi enbart fotar träd och blommor…

Dimmigt lagförslag om foto igen… Tänk om det stod nån bakom trädstammen och bytte om…

* försvarlighetsbedömningen = vilket jävla ord… Det ska jag komma ihåg till Ordjakten!

Livet är kort.

Read Full Post »

Stiltje bland tågen – igen…

Sen i morse är det stiltje. Tja, inte för mig, jag är på jobbet och har fullt upp, men för den som skulle behöva pendla söderut till sitt jobb är det kört idag. Redan i morse kunde man konstatera att ett elfel mellan Märsta och Upplands Väsby orsakade mer eller mindre totalstopp. De tåg som i skrivande stund står stilla eller har enbart ett fåtal avgångar är Upptåget, pendeln till Stockholm, Arlanda Express och trafik norrut från Uppsala sett. Men det är inte bara tågen som stod stilla. Eftersom det handlade om ett elfel kunde ingen information –  eller felaktig information – visas på skyltar och monitorer vid tågen.

Via media kom information ut om att tågen skulle vara igång igen vid 14-tiden, men klockan har nu passerat 14. Det senaste budet är 18-tiden.

Det är bara hos Gary’s som tåget går i tid. Det här tåget finns att beskåda på en av toaletterna.

När jag läser sånt här är jag bara skitglad att jag inte pendlar. Men självklart tänker jag på dem som drabbas och all frustration och all irritation denna tågstiltje skapar. Inte heller förstår jag varför det så ofta blir fel på tågen så att de i princip står stilla. Och så undrar jag hur det går för pendlarna som inte kan ta sig till jobbet. Får de löneavdrag, eller? Några kanske kan jobba hemifrån, men säkert långt ifrån alla.

På vintern har det i många år varit extremt dåligt med tågen mellan Uppsala och Stockholm. Det är som om SJ/Trafikverket blir förvånade varje vinter att det blir kallt och kommer snö. Men först har detta ju föregåtts av lövade spår på höstarna. Just elfel brukar det heta att det är på våren och sommaren. Men i somras handlade det om att SJ hade gett för många lokförare semester. Och utan lokförare kan ju tågen inte gå.

Ovanpå allt brukar SJ och Trafikverket tjafsa om vem som är ansvarig. Idag är det tydligen Trafikverket. Om jag skulle pendla vore jag ganska ointresserad av vems felet och ansvaret är. Jag skulle bara vilja kunna ta mig till arbetet, punkt slut. Varför ska det vara så problematiskt med tågen??? Var det lika mycket strul förr i tiden? Vad beror alla fel på nu??? Har vi mindre el eller konstigare vintrar eller vad??? 

Livet är kort.

Read Full Post »