Slut som artist, trött på folk och laddad inför ESC 2015

Ett folkilsket inlägg med musikaliska inslag.

---

 

Bloggen är mitt sociala liv sen ett tag tillbaka. Det är här jag har de flesta av mina sociala kontakter, det vill säga de som inte är Fästmön, mamma eller personalen på Tokerian, ungefär. Kanske är det därför jag är så pratsam – både här och när jag kommer ut i verkliga livet. Tar liksom tillvara på varje chans och möjlighet till att socialisera. Livet i isolering, livegenskap, är onekligen ett annat liv än det jag hade för lite mer än sex år sen. Välkommen om du vill byta, du som tycker att jag skryter så mycket och lever över mina tillgångar. (Vilka tillgångar?)

Tulpaner är rätt snälla och pratar inte så mycket skit. Dem kan jag titta på här utanför – utan att det kostar nåt. 

Jag älskar böcker mer än folk just nu. Känner mig trött och ilsken på folk, slut som den artist jag aldrig blev. Framtiden är ett enda stort svart hål. Vissa dar förstår jag inte varför jag så envist kämpar för att hålla mig kvar. Andra dagar tänker jag på mina nära och kära, som är mina ankare här i livet, och på Annika Östbergs ord i mitt exemplar av hennes bok:

Livet är en gåva.

Gåva eller inte, livet är ensamt, lite torftigt och inte särskilt stimulerande just nu. Jag flyr in i mina böcker, till världar och platser jag aldrig har varit. Resa kan/får jag ju inte i verkliga livet. Och sen använder jag mina ord. De strömmar från hjärta och huvud, ner genom armarna, ut ur fingrarna och bland annat ner i bloggen. DÄR kommer frustrationen! Jag skriver mest för mig själv. Ändå blir jag så himla less på alla negativa och spydiga ord jag får tillbaka – förutom Bosse, som jag aldrig har träffat, som var den enda som gladde mig genom att förstå och skratta på rätt sätt.

Det spelar ingen roll vad jag skriver om – det kan handla om mammas gamla tofflor – så får jag skit och oförskämdheter, generaliseringar, oombedda råd (”men lilla gumman, varför gör du inte på MITT sätt i stället?”). Om jag berättar om nåt jag har gjort eller upplevt får jag höra att jag är för glad, för slösaktig, för ytlig och framför allt: för egocentrisk. Skriver jag om nåt som gör mig rörd är jag patetisk, skriver jag ironiskt om mig själv och mina tillkortakommanden får jag stoneface alt. goda råd.

Men skriver jag om andra är jag elak, trots att jag försöker hitta positiva saker hos människor också. Skriver jag om bonusbarnen får jag höra att jag hänger ut dem eller inte bryr mig om dem tillräckligt. När jag skriver om vad jag gör får jag veta att ingen vill läsa om min städning och min matlagning eller om min lägenhet, som är alltför stor för en person (jag får besök av familjen ibland, vi vill inte alla sova i samma rum). Men värst av allt är frågan:

Vad ska du med alla böcker till? Om du säljer dem kanske du slutar gnälla över din taskiga ekonomi.

Jag känner bara att… 

MEN SLUTA LÄS MIN BLOGG DÅ, FÖR HÖGE FARAO!!!

Låt mig få fly in i dessa. Eller stör det dig så?

I kväll ska jag ägna mig åt nåt så ytligt som Eurovision Song Contest 2015, finalen. Men jag bloggar inte nämnvärt om den, för då får jag höra saker som att jag inte har nån smak, jag är för gammal för att tycka, jag är elak etc. Det är inte roligt. Jag tittar i stället. Och tycker. Och äter godis av nåt slag. Mina favoriter är i vart fall Serbien och Israel. Jag hoppas att nån av dem vinner. Klockan 21 slutar Anna jobba och schlageräventyret börjar. Jag räknar med att vi missar början, men självklart åker jag och hämtar henne så att vi kan titta tillsammans.

I morgon ska jag träffa goda vänner i verkliga livet. Ja, jag har vänner och det händer att jag träffar dem. Det ser jag fram emot så mycket att jag tänkte ta med ett litet paket. (Elakt, eller hur?.. Och hur 17 har jag råd med födelsedagspresenter? Jo, det ska jag berätta – i ett inlägg en annan dag!)

By the way, jag tycker inte synd om mig. Jag tycker synd om DIG som uppenbarligen går igång på att kränka mig.

PS Vill du läsa om finalen, läs hos Jerry. Han skriver bra om den, trots att vi inte har riktigt samma smak.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Öltunna, snedseglarfrilla och armar – en bristvara

Jag var så himla slut igår kväll att jag inte orkade skriva några inlägg för tidsinställd publicering. Därför tar jag mina raster i anspråk till bloggande i stället. För det är liiite svårt att hämta kaffe när man går med två kryckor. Det känns inte bra att stoppa ner kaffemuggen med vätskeinnehåll i jobbväskan, nämligen. Att gå och äta lunch utan att först tvinga nån att agera assistent känner jag inte för idag. Det var ju så mycket folk och så rörigt igår och då kan det vara knepigt även för en assistent att ta sig fram med två brickor. Det skrivna ordet i stället för kaffe och mat, alltså! Men var lugn, jag svälter inte ihjäl! Magen ser ut som en öltunna just nu, eller som Obelix, ungefär…

Min mage är som Obelix, fast jeansen sitter inte i armhålorna utan nedanför magen. Hundens roll i sammanhanget är oklar, den är säkert bara en linslus.

Det har gått bra att strutta omkring på kryckor, men det gör baske mig inte mindre ont. Sen är det, som sagt, lite opraktiskt också eftersom jag inte har bläckfiskarmar utan bara två ganska vanliga. Men vänta bara! Snart kommer ett gnäll-inlägg om blåsor i händerna! Jag känner mig själv…

Dagen började med ett gapflabb i badrummet åt morgonfrisyren. Alltså jag vet inte vad jag håller på med om nätterna! Snedseglat, såg det ut som… I morse vaknade jag för övrigt halv fem och det var inte roligt när harpan på Ajfånen inte trillrar igång förrän 6.10. Men jag låg och funderade lite, svarade på ett par kommentarer på bloggen och HEPP! så hörde jag att kaffet var klart. Det är helt suveränt med timer till perkolatorn på morgnarna, det har jag kört med sen 1980-talet!

Snedseglarfriysr med uppståndelse och platthet i… annorlunda kombination. Kort sagt: jag inte bara snackar skit, enligt nån, enligt mig själv ser jag ut som skit också.

När jag anlände till jobbet hade skeppet kapsejsat och frisyren antagit ett mer neutralt utseende. Klockan åtta hade jag en utbildning och tekniken krånglade som 17. Det slutade med att eleven fick sitta vid min dator och jobba, allt medan jag i varannan mening skrek

Klicka inte på publicera! Klicka INTE på publicera!

Efter denna märkliga upplevelse (eleven såg mycket trött ut efter utbildningen, jag kan nu lägga till hes till min bank av åkommor) var det dags att svara på lite mejl kring bland annat projektsidor på webben. Jag försöker också köpa grafisk form av en mall, det ser mycket lovande, men dyrt ut. Kanske skulle jag kunna göra det själv, men nu ska jag ju inte jobba som varken grafiker eller formgivare, så…

I eftermiddag ska jag skriva lite nyheter med anledning av en helikopterleverans idag. Snälle C har lovat ta en bild eftersom det är lite knepigt att klara av rent praktiskt – två kryckor och en kamera, men bara två armar = omöjligt.

I morse var det mer än sju grader kallt. Enligt Ajfån-appen är det tre grader plus ute. Mellan wellpapprullarna i fönstret (man tager vad man haver så att man kan se vad som står på datorskärmen trots solljus) noterar jag att solen skiner för fullt. Det vore skönt med en promenad, men jag har alltför ont.

Efter jobbet ska jag handla på Tokerian och det blir en intressant upplevelse. Eller nej, det blir det inte. Kryckorna får stanna kvar i bilen och jag får göra som mamma när hon storhandlar – hänga på varuvagnen. Det slog mig alldeles nyss via min observanta Fästmö att jag blir mer och mer lik mamma:

• jag hänger på varuvagnen
• jag rapar och skyller på bråcket på matstrupen
• jag pratar skit
• jag är rätt ilsk rent generellt
• jag är allmänt DAAAN!

Att vara daaan är en östgötsk företeelse som jag nog måste blogga om!

Den hjärtegoa L har jag haft mejlkontakt med under förmiddagen och L vill överraska oss kulinariskt i efterskott på förlovningsdagen. Tills vidare skjuter vi det på framtiden eftersom det är som det är med hälsan, men en lunch ska vi försöka få till snart. Vi jobbar ju inom samma fakultet, så det borde ju inte vara så knepigt. Om armarna räcker till, vill säga… I dagsläget är just armar en bristvara.

Nu ska jag ta en liten inomhuspromenad denna lunch. Jag ska gå på toa och där ska jag… inte berätta mer. Jag sparar nämligen en del av skitsnacket för en intern publik.

När jag har hämtat hem Anna från jobbet i kväll, nån gång runt 21.30, blir det ost, kex och rödvin. Vad blir det för fredagsmiddag hemma hos dig???

Livet är kort

Read Full Post »

Projektet Renovera Tofflan: Voodoo-Tofflan hos Nål-Janne

Äntligen var det dags idag – att få komma till sjukgymnast med min onda häl! Detta det första steget i projektet Renovera Tofflan. Och jag ska säga att Nål-Janne är väl värd att vänta på! Han har nämligen behandlat min hälsena tidigare med bra resultat. Den här gången handlade det om hälsporre – ja, jag vill ha till protokollet att jag hade ställt korrekt diagnos! Den sitter under hälen och är synnerligen oskön att gå på, för att använda en litotes. I klartext: det gör jävligt ont att gå på hälen.

En annan bra grej med den här sjukgymnastmottagningen är att den har gratis kundparkering. Jämför det med Sjukstugan i Backen som tar 25 spänn i timmen av sina kunder/patienter… Väntrummet på sjukgymnastiken är emellertid lika tråkigt som Sjukstugans väntrum…

Tråååkigt väntrum…

Men jag hade min bok på gång med mig, så det gick ingen större nöd på mig. Jag läste några sidor och sen kom Nål-Janne och hämtade mig.

Vi pratade en stund och han försökte hitta gamla journalanteckningar. Hälsena och rygg har jag fått bra hjälp med här. Jag beskrev mitt nuvarande problem och Nål-Janne klämde och kände och jag fick några enkla, men effektiva övningar att göra hemma och på jobbet.

Till sist fick jag lägga mig på britsen och bli Voodoo-Tofflan. Medan jag glodde på mig själv i spegeln pratade vi skit om min förra arbetsgivare och gott om min nya, ungefär.

”Spegel, spegel på väggen där… Säg vem som bäst i tjockis-svart klär!”

Idag stack Nål-Janne åtta nålar, bara, i min fot och häl. Här ser du fyra av dem. De är inte så små och jag höll på att trilla av britsen när jag tog bilden på grund av min nålfobi… Men jag KBT:ade mig lite och utsatte mig för denna prövning.

Fyra av de åtta nålarna. Vid den rosa pilen ser du att jag inte har rakat benet. Jag har aldrig rakat mina ben, faktiskt.

Efteråt kändes det jätteskönt i hälen, så jag höll på att smita från träningspappret. Kvittot glömde jag ta, men 100 kronor var det värt och jag har råd att betala själv (min arbetsgivare betalar annars en del av behandlingen). Jag har fått en ny tid på torsdag nästa vecka, samma dag som fönstren levereras till min balle*. Men det klarar Dalkarlarna av så fint utan min hjälp! Idag levererades fönstren till huset mittemot. Det står nu fönster överallt, på ballar**, allar***, på gräsmattan, på gångvägarna…

Nu ska jag städa lite, det tror jag är bra för framtiden. Och efter en dag fullt av spännande jobb!

Nästa del i serien Renovera Tofflan kommer troligen efter läkarbesöket på Sjukstugan i Backen den 25:e angående min alien. Under tiden kan du ju gissa på lådan med stenen! Moahahahahaaaaa….

*balle = balkong
**ballar = balkonger
***allar = altaner

Livet är kort.

Read Full Post »

Hemmakväll

Varning för snusk!

Det är så jäkla skönt att umgås med personer som man kan vara sig själv med. Såna som man bara kan softa hemma med och ha det ganska najs med. Såna som inte måste ut på krogen. En sån som FEM.

Jag grävde i vinskåpet och öppnade en av två flaskor Amarone som jag inhandlade i våras. FEM hade testat mitt hemgjorda röda och det fick klart godkänt. Sen testade hon Amarone-vinet…

Mitt hemgjorda till vänster är inte alls gjort på carbernet sauvignon utan merlot. Men what the fuck… Det högra är ett Amarone gjort av Cecilia Beretta.

FEM ville inte äta middag på krogen, så jag tog fram Kalle, en skärbräda och en vass kniv.

Kniven på Kalle.

När jag hade hackat upp Kalle slängde jag in potatisklyftor med skal i ugnen och Kalle i pannan. Gissa vad jag tyckte att stekpincetten och två kryddburkar såg ut som? FEM fattade direkt, hon har lika snuskig humor som jag.

Två kryddburkar och en stekpincett kan med lite snuskig fantasi bli…

Till maten serverades limeaioli och hot béarnaise samt vitlökssmör och körsbärstomater. Med munnarna fulla av mat pratade vi skit om gamla puckon. Det kändes rätt skönt eftersom vi själva är bäst, oskyldigast och snällast (här är det liiite ironi, inte mycket, men lite).

Jag slog en pling till mamma efter maten och meddelade att ett paket levereras i morgon eftermiddag/kväll. Hon kände sig ensam och lite deppig när jag ringde, så jag tror att jag muntrade upp henne lite.

Kvällen avslutades med läsning.

FEM läser sin bok i sitt nyinköpta linne.

FEM läste sin bok och jag läste min. Som jag fick av FEM i födelsedagspresent.

Boken jag läser.

Vi kollade nån timma på en repris av en gammal brittisk deckare. Jag hörde nog att FEM snarkade ett par gånger. Gissar att storstadsluften gjort henne trött. Själv ska jag sova, för andra natten i rad, med öppet fönster. Jag är varm, sovrummet är varmt, ansiktet hettar av majsol. Det känns som om jag är svullen i halsen, har lite svårt att svälja. Blodet rinner ur mig som nån jäkla kran och hade jag inte ätit meducinen så hade jag inte orkat alls. När ska skiten ta slut???

Read Full Post »