Joan Rivers och jag

Ett inlägg om åldrande och utseende och självinsikt.

---

 

Det verkar som om jag är den enda i hela världen som inte vet vem Joan Rivers var. Jag blev tvungen att googla. Och nu är hon död. Det fick jag veta via (sociala) medier igår kväll. Nu sitter jag och tittar på bilder av henne och undrar hur 17 man kan se ut som 17 tja, 35 fast man är 81 bast. Jag tycker att det är läskiga bilder, ärligt talat, sen må tanten ha varit hur pigg, rolig och bitsk som helst.

Kanske är jag påverkad av mitt bokprojekt. Redan i slutet av 2011 insåg jag att jag hade åldrats 20 år på tre år, om du fattar. Och det syns. Det syns verkligen på mitt utseende. Bilden till vänster föreställer mig år 2009, den i mitten är från den gångna helgen när jag var sjuk. Till höger Joan Rivers från 2008.

Nä, det är väl bara att konstatera att nån skönhet har jag aldrig varit och yngre blir jag inte heller med tiden. Det bekymrar mig egentligen inte så mycket som jag tror att det får andra att reagera negativt. Framför allt åldersdiskrimi-neras man när man söker jobb, det vet jag. Själv har jag ingen åldersnoja. Med stigande ålder har också kommit modet att våga göra fel och att våga göra bort sig – så länge ingen dör av det, förstås.

Varje rynka och linje i ansiktet är en erfarenhet. Alla är jag förstås inte stolt över, men de flesta har ändå lett till nån sorts utveckling. Alla färger i mitt hår, som jag beskrev som fyra igår, bär jag också med stolthet. Ingen av dem är nämligen falsk. Ibland önskar jag emellertid att jag hade lite bättre klädsmak och att jag klädde mig lite mer… moget än som i skrivande stund: svart linne och trasiga blåjeans. Linne och jeans med revor i ger definitivt inte pondus åt min uppenbarelse. Men det är bekvämt.

Vad har du för tankar om ålder och utseende??? Förtälj mig gärna genom att nyttja din rätt att kommentera på den här bloggen!

Och by the way… Joan Rivers… Det jag läser om henne gör mig nyfiken. Många kallar henne elak och skoningslös. Jag får känslan av att hon var mest skoningslös mot sin egen person. Värt att tänka på för somliga!.. Det kallas för självinsikt.

 

PS Alla unga, yngre än jag, som vill få nånting recenserat på en blogg nära sig, bör förse bloggaren med underlag!

PS2 Jerry har skrivit massor om Joan Rivers! Läs mer här!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bitar på plats

Eftermiddagen blev det möte för min del. Det var intressant att se ett möte så disciplinerat som detta – jag kunder ju inte låta bli att jämföra med motsvarande möten i mitt förra liv. Då pratade alla i munnen på varandra, ordföranden kunde inte leda mötet (ingen pondus) och minnesanteckningarna var hej-kom-och-hjälp-mig – om de alls var… Nu var det enda som var lite odisciplinerat att två mobiler ringde, S:s kommentar (två gånger):

Var det maken?

M1:s småroliga kommentarer och M2, som såg väldigt trött ut. Kan tänka mig att det hade kunna bli ett fnissanfall. Om vi nu inte alla var så disciplinerade…

En snabb mugg java efter mötet och så var det plötsligt bara en timma kvar till hemgång. Jag filade lite på nyhetsbrevet, la till en del uppgifter efter underlag från Carl eller webben.

Vägen hem var hemsk! Bilköerna var kilometerlånga och jag behövde gå på toa = ingen kul kombo… Messade lite med Fästmön när bilen stod stilla vid rödljus. Hon har blivit kontaktad av en journalist som vill intervjua henne – journalisten hade läst en kommentar som hon gjort här på min blogg! Ha ha, det blev lite grann

Jag mötte Lassie…

Hoppas Anna ställer upp, hon behöver få lite uppmärksamhet för hon är nämligen inte bara söt och vän, hon är skärpt, klok – och alldeles för lågmäld med sina sunda åsikter! (Hon är för övrigt skitrolig också, men det kanske inte passar sig i detta sammanhang att hon visar sin vassarappa tunga, menar jag…)

Jag hann hem innan katastrofen var ett faktum. Sparkade sen igång en maskin tjockis-svart tvätt och satte mig en stund vid pusslet. Tyvärr blev ljuset snabbt för dåligt, så jag fick bara dit en enda bit. Men – skryt, skryt – jag fick också dit en bit i morse, bara så där, när jag borstade tänderna. Som kvinna kan jag ju göra två saker samtidigt.

Visst kan man väl ändå säga att två tredjedelar är lagt?

                                                                                                                                                                    Av pusslets 1 500 bitar gissar jag att cirka 500 ännu inte är lagda på sin rätta plats. Så två tredjedelar är lagt, eller hur?

Nu ska jag surfa runt bland nyhetssidorna och kolla om det har hänt nåt i världen som jag kan reta upp mig på blogga om. Och så blir det en runda bland mina favoritbloggar. Ska väl se klart sista halvtimman av Mördare okänd också. Och telefonera med Anna. Midda? Äh, det hinner jag inte idag heller, jag hyfsade chokladasken med de belgiska sjöfrukterna som jag tog fram igår. Den asken som jag fick i julklapp förra året och som nyss passerat bäst-före-datum…

Read Full Post »