Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘platta’

Ett inlägg om morgonens och förmiddagens övning.


Enligt min plan
och det uppsatta korttidsmålet skulle smårummen storstädas idag, tisdag. Sagt – och faktiskt gjort, också! Ytterligare en dag när jag kan känna mig nöjd. Och doften av renhet omgärdar mig nu när jag sitter och skriver. För smårummen är samlingsbegreppet för mitt arbetsrum och mitt gästrum.

Ärligt talat tjuvstartade jag igår. Annars skulle jag näppeligen hinna eftersom jag inte är hemma i eftermiddag. Igår kväll putsade jag fönstren och bytte gardiner. Faktum är att kjolar går alldeles utmärkt att ha som gardiner. Eller om det nu är tvärtom…

kjol o bredbent

Din alldeles egna fe Tofflan.


Dagens värsta
var nog att damma böcker. (Jag hoppas att jag har fått bort alla dammkorn från hålorna i mitt huvud samt alla dammtussar från håret – jag ska ju på ett viktigt evenemang. ) Jag älskar verkligen böcker – men inte att hålla dem dammfria…

Ett annat problem är att framför allt arbetsrummet är så trångt. Ska man städa där får man nästan bete sig som om man spelar ett sånt där 15-spel där brickorna ska gå från 1 – 15, från vänster till höger, på en liten platta… Vilken tur att jag är så otroligt smidig! (Nåja…)

Nu är smårummen rena och fräscha. Gästrummet är redo att ta emot gäster. Eventuellt kommer en liten gäst redan i helgen. Och till jul kommer ju mamma. Båda dessa gäster kallar mitt gästrum för sitt rum. Låter gott att människor trivs hos mig!

I kväll återkommer jag med en rapport om eftermiddagens övning, men bara för dig med lösenord!

Här är några bilder från städningen av smårummen:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag fick sova idag. Och jag sov – i alla fall till strax före åtta. Elias och jag visste först inte riktigt vad vi skulle hitta på, men bestämde oss för att åka in till stan och titta efter vårtecken. Först satt vi vid våra datorer en stund i köket. Jag hjälpte Elias med duschen innan han fick lunch.

Köttbullemacka och choklad
Köttbullemacka och choklad blev en bra lunch.


Vi styrde kosan
mot New Village först så jag fick slänga in mina grejor och hämta mina solbrillor. Passade på att byta en lampa i badrummet också medan det var ljust. På väg in mot stan tankade vi. Det var en tant där som först inte visste var hon skulle stoppa in sitt betalkort och sen hade glömt sin kod. Hoppas hon kom ihåg hur hon skulle framföra sitt fordon.

Vi hittade en parkeringsplats där jag fickparkerade med lite om och men. Sen gick genom stationen mot Svandammen.

Elias i stan
På väg ner mot Svandammen.


På vägen skrev vi en lista
över alla vårtecken vi hade sett dittills:

  • några som red på hästar
  • tussilago
  • kossor
  • skräp
  • föl
  • människor som cyklade
  • människor som fikade utomhus

Inne i stan var det massor av folk som precis som vi bara flanerade i aprilsolen. Jag såg ett hus som såg ut att ha tårtpapper på sig.

Hus med tårtpapper
Det lite rödbruna huset i mitten såg ut som om det hade tårtpapper på sig.


Jag stannade och fotade
en hel del. Elias är nog vad vid att de vuxna omkring honom gör det, för han satte sig ner och vilade en stund.

Elias
Vissa vuxna ska bara fota hela tiden…


Ja vänta lite! Kolla in den här träden, visst ser de spöklika ut mitt i solskenet? Jag ska bara…

Spöklika träd
Spöklika träd i eftermiddagssolen.


Svandammen var delvis frusen
och några svanar finns där inte längre.

Elias vid Svandammen
Delvis frusen damm.


Där fanns emellertid massor av änder,
till och med en som var död och låg och flöt på rygg.

Elias tittar på ändor
Elias gillade att titta på ändor änder.


Sen blev vi rätt glassugna.
Fågelsången, som ligger mitt emot Svandammen, var det knökfullt, så vi gick till min vän Kurden på Drottninggatan. Han blev förvånad att se mig så snart igen, vi sågs ju i tisdags – och innan dess… förra sommaren, eller nåt.

På väg mot glassen såg vi en lustig platta på trottoaren:

 Här hände ingenting
”Här hände ingenting 1965”. OK…


Utanför min vän Kurdens affär
hade visst Den Lede glömt sin gaffel. Tänk så slarviga folk är…

Djävulsgaffel
Den Lede hade glömt sin gaffel.


Glassarna åt vi
på en parkbänk utanför Domkyrkan. Men sen gick vi in för Domkyrkan är så häftig. Det var en barnkör som övade samtidigt också, så det var Ett Himla Hallå, kan man säga.

Taket i Domkyrkan
Det är högt i tak i Domkyrkan, vilket skapar viss akustik… 


Det är väldigt högt i tak
i Domkyrkan och akustiken är enorm. Men taket är också väldigt vackert. Mest gillar jag taket i Gustav Vasas gravkor.

Taket i Gustav Vasas gravkor
Taket i Gustav Vasas gravkor.


Fönstren är rätt vackra också
och några av dem renoveras just nu.

Fönster i Domkyrkan
Vackra fönster i Dômen.


I ett av gravkoren
spelas olika scener ur Bibeln upp. Dagens scen var från uppståndelsen. Därför låg den här vakten där och… skräpade…

Vakt som ramlat
Här låg en vakt och skräpade.


Besöket i Domkyrkan
avslutades med att jag tände ett ljus för dem som inte längre går bland oss här på jorden.

Ljus
Ett nytänt ljus för dem som inte längre går bland oss.


Sen åkte vi och köpte grillad kyckling
och hämtade Moderskeppet/Fästmön för hemfärd till Himlen. Jag stannade på en fika efter maten och vi passade på att slå en signal till min mamma.

Hemma i New Village väntade en överfull tvättkorg, så jag ska alldeles strax hänga den första maskinen tvätt. Jag tänker faktiskt köra en maskin till, för man får ju låta ända till klockan 23. Under tiden ska jag se sista avsnittet av Brottet och jag hoppas att det får ett bra slut och inte nåt

Jaha!

eller

Nämen, fy faaan!

I morgon är det arbetsdag igen. Mina känslor är blandade. Jag vill vara glad.


Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagskvällen är här och då vet den som följer den här bloggen vad som väntar: Tofflan goes matblogg och öppnar sin Svarta Bok.

Tofflans svarta bok
Nu ska vi se här…


Hittills har det blivit vegetariskt och fågel,
så idag är det dags för fisk. Här kommer en rätt som är väldigt lätt att göra och som går att förbereda kvällen innan om man nu vill det.

Inkokt lax
Så här ser det ut i original!


Kokt fisk behöver inte vara tråkigt.
Det är det här receptet ett bevis på, tycker jag. Laxen ska serveras kall. Till den rekommenderar jag kokt potatis, hollandaisesås, sparris, ärtor och tomater!

Inkokt lax
(Tre – fyra portioner)

Vad behövs?
ett kilo lax (frusen som tinats går bra)

vatten

salt

6 – 7 vitpepparkorn

6 – 7 kryddpepparkorn

ättika eller citron

purjolök eller gul lök

lagerblad

dill


Redskap:
skärbräda

kniv

sax

kastrull

slev

teskedsgumman – äh jag bara skojar, teskedsmått


Börja med
 att skölja firren och klippa av fenorna. Skär fisken i cirka två centimeter tjocka skivor. Skölj av delarna i kallt vatten. Häll i vatten i kastrullen – tillräckligt så att det täcker fisken sedan! Häll i ett par teskedar salt per liter vatten. Häll i vitpepparkornen och kryddpepparkornen. Häll i en droppe ättika eller citron – det renar fisken. Hacka purjolök eller lök och lägg i kastrullen. Lägg i några lagerblad och häll i lite dill. Koka upp och låt lagen koka ordentligt i fem minuter.

Ta bort kastrullen från plattan och lägg i laxskivorna. Sänk värmen till lägsta. Sjud fisken i ungefär 20 minuter. Häll bort lagen. Låt fisken svalna. Rensa.


Min kommentar:
Riktig svärmorsmat!


Här kan du läsa tidigare recept: 

Fårost- och tomatsåslasagne

Pasta Tricolore


Livet är kort. Och det ska vara gott att leva, vet du väl.

Read Full Post »

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.


Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »

Nu har jag jävligt ont i hälen. Och ont i hela benet, förresten, ända upp i rumpan. (Nej jag pallade inte att skriva ordet röven också, eftersom jag redan hade använt fult språk i och med svordomen…) Men undan går det! Strax efter sju i morse – eller i alla fall före halv åtta – var nätdörren till ballen* nerskruvad. Detta hade jag våndats över, ska jag säga, för jag minns att jag drog åt de nio skruvarna i gångjärnen hårt liksom öglorna till de två hakarna.

Därefter röjde jag lite i lägenhetsförrådet, du vet det som såg ut så här nyss:

Lägenhetsförrådet nyss. Det var då, det…


Gissningsvis skrämde jag slag på
några i trapphuset, för de passade på att hämta tidningen i hållaren utanför dörren när jag var i kallförrådet, typ tre hus bort. Ja, folk är ju lite… märkliga här runt omkring. Det kändes liiite skönt att för en gångs skull föra oljud jag också en lördagsmorgon. 😈

Lägenhetsförrådet svalde faktiskt ganska många prylar till när jag hade röjt lite. Nätdörren, pallar, två femstegsstolar, en golvlampa, ett par tavlor, en champagnehink (har inte varje DAM** det???), balkongmattan och en gungstol. Hepp, liksom!

Fast nu sväljer lägenhetsförrådet inget mer.


Jag hann ta ut fyra öl
och ställa på kylning innan gungstolen och lite annat bråte hamnade framför plattan – ölen lär behövas i kväll efter utfört arbete!..

Sen tömde jag ballen. Allt som var där ute fick faktiskt plats i lägenhetsförrådet – utom bordet. Bordet gick inte ens att skruva ihop, för jag hittade inget IKEA-verktyg som passade, trots min rejäla verktygslåda…

Matsalsbordet med verktygslådan på. Nej, det är ingen stil och klass på mitt hem just nu.


Ballen såg lika ödslig ut
som den alltid brukar göra på hösten.

Ödslig balle.


Till och med de två tvättlinorna
tog jag ner. Tvättlinorna, som jag aldrig kan använda eftersom det alltid röks och grillas – I SKRIVANDE STUND, FAKTISKT! – här runt omkring. Ville att ren tvätt stinker rök eller eldad gris, liksom…  Däremot lät jag min lila lobelia sitta kvar ett tag till. Den blir just nu grillskadad, stackaren.

Lobelian får hänga kvar ett tag till.


Ballebordet kånkade jag bort
tillsammans med en presenning till kallförrådet. Det var tungt och otympligt, men det gick. Mötte H på vägen som smackade beklagande och sa att h*n vet precis hur jobbigt det här med fönsterbytet och hemmakaoset är. Hos dem är de liksom redan färdiga.

Tog bort en del tavlor och ett gäng småpryttlar från fönstren. Sen gav jag mig på köket. Det är från och med nu jätteomysigt eftersom jag inte kan sitta i kökssoffan vid bordet. Flyttade soffaset (tungt som fan!) till ena kortsidan, så nu får Fästmön och jag sitta på stolar och äta.

Ett omysigt kök för tillfället.


Ovanpå kökssoffan
fick jag plats med en del prylar, faktiskt några till än vad bilden nedan visar. Så det går alltså inte att sitta där.

Belamrad kökssoffa. Vid pilen, min första Kitty Lindsten-tavla!


Slutligen grep jag mig an arbetsrummet.
Lyckades skjuta morfars otympliga skrivbord framför en bokhylla. Det var som ett 15-spel! Efter detta flyttade jag datormöbeln med datorn och slutligen farfars astunga arkivskåp. Allt detta samtidigt som jag parerade med kablar till telefonen, nummerpresentatören, datorn med mera. Det gick rätt bra tills jag satte mig vid datorn för att blogga. Jag hade visst kommit åt nån inställning på skärmen, så det såg lite lustigt ut. Det har jag fixat så att det i alla fall ser lite mindre lustigt ut just nu.

Omysigt arbetsrum.


Nu sitter jag med ryggen mot fönstret
och knattrar på tangentbordet. Det är bra, för då slipper jag se puckona som grillar. Känner bara äckellukten av grillen.

Tänkte nog ta en paus nu och äta frukost innan jag skruvar ner två gardinstänger. Sen  ger jag mig nog för idag med förberedelserna inför Dalkarlarnas ankomst. Anna messade nyss och frågade om jag var oskadd och om jag hade ätit frukost än… Hon känner mig alltför väl, den lilla.

I kväll hade jag planerat att servera Kalle Kon, men se det gick inte för varken Tokerian eller ICA Heidan hade nån Kalle. Tog i stället fram kyckling ur frysen som jag ska steka och krydda på annat sätt än den Tokeriagrillade vi åt igår. Vi inhandlar nog lite lördagsgodis på vägen hem när jag har hämtat Anna från jobbet, det brukar vi göra. Sen äter vi så vi mår illa och svär på att aldrig mer äta Karamellkungens lösgodis… Tills nästa gång…

Vad pysslar du med en lördag som denna???


*ballen = balkongen

** DAM = You see, I’m a laaady…


Livet är kort.

Read Full Post »

I skrivande stund är jag så nöjd med mig själv. Inte till 100 procent, men till,  säg, 98. Jag har utfört fem av sex jobbiga uppdrag samt varit en sväng på julklappsuppköp, som Farmor skulle ha sagt. Och jag måste säga att jag TACKAR Gud för kreditkort! Nu har jag planerat inköpen noga och handlat efter plånboken/krediterna och funnit att jag har 500 kronor kvar på ICA-kortet, 100 kronor i bonuscheckar på ICA samt 300 kronor i plånboken. Det räcker till (jul)mat för mamma och mig! Jag är nöjd.

Tog som sagt en uppköpstur. Och det första jag såg var nånting som jag blev sugen på till mig själv.


En jumbo-toffla i chict rosa – det står ju liksom mitt namn på skylten!.. Men nej, så gott som 200 spänn till mig blir det inte!

                                                                                                                                                    Däremot hade jag sån tur inne på Hemtex. Tidigare hade jag spanat på en julgardin, jag har inte en enda. Men denna var rätt sober och inte full med tomtar och skit sånt. Tänkte mig den i mitt vardagsrum. Bara det att jag har så stooora fönster där att jag behövde två kappor. Och efter en del granskande av min ekonomi fick jag avstå. Men idag… Idag var gardinerna nedsatta PLUS att man fick köpa två och betala för en! HÄR slog jag till och betalade 99 kronor för dessa:


Två annorlunda julkappor till mitt vardagsrum för endast 99 pix! Nu gäller det bara att få tillfälle att putsa fönstren där…

                                                                                                                                                Återstår nu att få tillfälle att putsa gigantfönstren i vardagsrummet. Det är nämligen inte det lättaste, dels med tanke på kylan, men också med tanke på alla växter som klänger runt den fyra meter (minst…) långa gardinstången…

Men lugn, bara lugn! Mina kära har fått sin del. Den här lilla högen blev det idag och med den är jag i princip klar. Förutom till Fästmön för där har jag MEGAPROBLEM… 😦


En nätt liten hög blev det idag när jag var på julkappsuppköp.

                                                                                                                                                      Alla klappar är som synes inslagna och lär bli så där fult tillplattade i de krusade snörena till jul. Bara så mina kära vet tog det mig TIMMAR att slå in dessa…

Nu funderar jag på en stunds kontemplation med bok och två tända ljus i adventsstake nummer två. Jag glömde liksom bort det igår… Middag blir senare och består av en förhoppningsvis tinad matlåda med ris och kycklingkorv Stroganoff.

Read Full Post »